Kunskapen utan början och slut

Det är många som vill prata om en ny, eller åtminstone annan, syn på kunskap och lärande. En kunskap mer inriktad på förståelse, analysförmåga och kommunikation. Detta i opposition till utbildningsminister Björklund som hellre omfamnar den rena faktakunskapen.
        Om vi vill skapa förutsättningar för en kunskap och ett lärande bortom enbart faktainlärning så måste vi också ifrågasätta vilka processer som skapar vår kunskapssyn, hur den ser ut och hur en ny kunskapssyn kan aktualiseras i verkligheten och inte bara som en utopi att drömma om i dessa björklundska tider.
        Utformningen av vårt skolsystem är tätt sammanbunden med vår syn på kunskap. Dock förklaras skolsystemet ofta som en naturlig följd av hur vår kunskap är eller blir till. Det är en grundläggande uppfattning som inte ifrågasätts särskilt ofta. Därför får goda ansatser om andra kunskapssyner en felaktig utgångspunkt. Jag vill då i stället hävda att utvecklingen av vårt skolsystem och vår kunskapssyn uppstår i ett ömsesidigt samspel mellan dessa två komponenter.
        Den syn på kunskap som dominerar i vårt samhälle är kunskapen sedd som ett träd. Där vi börjar som ett frö och sedan växer uppåt, utåt. Meter för meter, årskurs för årskurs. Olika grenar för olika ämnen. Vårt tänkande är präglat av en linjär kunskapssyn. Det är en av anledningarna till att vårt skolsystem därför är uppdelat i olika skolbyggnader, klassrum och stadier. Men kunskapssynen kan inte ensam ansvara för hur vårt utbildningssystem ser ut.
        Det fungerar alltså också omvänt; den fysiska utformningen av skolbyggnader, klassrum etcetera odlar också i sin tur synen på kunskap som linjär, eller trädliknande. Sammanstrålningen av dessa två komponenter, idén om kunskapen som ett träd och de materiella förutsättningarna (skolbyggnader, klassrum) bildar vad som i fysiken kallas för en ”positiv feedback-loop”, vari de förstärker varandras egenskaper och skapar de strukturer som är vårt utbildningssystem.
        För att kunna förändra skolan måste vi alltså identifiera när, var och hur vi kan bryta den här feedback-loopen. För att göra det så måste vi också nå insikt om hur skolan är tätt sammankopplad med övriga samhället. Vi bör förstå att vår skolas kunskapssyn har vuxit fram i samspel med modernitetens idéhistoria och att skolsystemets organisation sedan sin barndom har präglats av det framväxande industrisamhället, militärsystemet och andra disciplinära institutioner.
        Det går heller inte att bortse ifrån att det så klart finns ett intresse från samhället att ha en skola som är utformad som vår. För att dagens samhälle ska fungera behövs skolan som en sorterare av mänskliga resurser till olika samhällspositioner. Det är således viktigt att påpeka det uppenbara: att förändra skolan går hand i hand med att förändra samhället.   
        Hur som helst, om vi kan identifiera vår bild av kunskap som ett sätt att bryta ”feedback-loopen” så kan vi i stället göra så här: Vi byter ut kunskapens träd och tänker i stället ett rotsystem, ett rhizom, som växer åt alla håll. In, ut, fram och tillbaka, upp och ner. En avknoppning kan när som helst skjuta ut i ny riktning och åter ta fäste var som helst i rotsystemet. Vår kunskap växer då inte längre rakt fram, rakt upp. I stället växer den, och har kopplingar, åt alla håll. Samtidigt. Kunskapen har ingen början och heller inget slut.
        En sådan ansats skulle riva behovet av ett linjärt skolsystem där eleven vandrar rakt fram, steg för steg, från första klass till studenten. I stället för att varje ämne eller utbildning bildar en egen trädgren, separerad från de övriga, bildar vårt rhizom potentiella kopplingar mellan allt lärostoff. Dessa kopplingar är att förstå som det i första stycket nämnda ”förståelse, analysförmåga och kommunikation”.
        Men vår kunskapsbild är, som sagt, bara ena sidan. Vi måste också upptäcka och förändra skolans fysiska egenskaper, dess byggnader, arkitektur och inre struktur. Det är måhända ett svårare och mer tidskrävande problem som inte angår lärare och skolutvecklare lika mycket, men det är lika viktigt.
        Hur kan vi skapa fysiska, arkitektoniska strukturer som främjar bilden av kunskap som ett rhizom? Om vi kan lagstifta om skolans teoretiska ramar borde vi också kunna lagstifta om dess fysiska, arkitektoniska utseende. Byggnader som stått i hundra år behöver byggas om, eller kanske helt överges? Vi borde fundera över varför lärarrummen är åtskilda från eleverna?
Vi kanske borde riva väggarna mellan klassrum och korridor? Detta är några exempel på frågor inom ett område som borde utforskas mycket mer om vi menar allvar med att förändra skolan och kunskapen.