Hur ser det ut i den rosade svenska förskolan?

Många ett- och tvååringar löper risk att ta skada i sin utveckling så som förskolan nu är organiserad, och de erbjuds snarare förvaring än omsorg och pedagogisk verksamhet. Det påstår Magnus Kihlbom som är psykoanalytiker och barnpsykiater, Birgitta Lidholt som är doktor i pedagogik, psykolog och lärarutbildare och Gunilla Niss som också är psykolog i Förskola för de allra minsta, på gott och ont.
        Det är att sticka ut hakan och beröra en känslig fråga, men de menar att deras kunskaper och erfarenheter inte uttryckts, och att både praktiker och beslutsfattare därför haft svårt att använda sig av dem.
        Ansvarskänslan hos såväl föräldrar som personal och politiker leder till både oro och önskan om att slippa
en kritisk diskussion – till exempel om hur det är ställt i förskolan. Barngrupperna är för stora, personaltät-
heten för låg, kontinuiteten bristfällig och utbildad personal saknas ofta.
        Att barn och personal trivs och att föräldrar är nöjda är inte detsamma som att läroplanens högt ställda mål blir uppfyllda eller att det är hälsosamt. Förskolans kvalitet är en viktig folk-hälsofråga.
Gunilla Niss beskriver vilket bemötande som främjar samspelet både mellan barn och vuxen och mellan barnen. Hon menar att
pedagogerna behöver vara närvarande i alla dagens aktiviteter för att ge barnen vägledning och bli delaktiga.
        Birgitta Lidholt beskriver utifrån sin avhandling hur personalen påverkas av att sakna möjlighet att arbeta på bra sätt enligt gängse professionell standard. De kan inte genomföra olika aktiviteter som borde göras och som de är utbildade för att tillskapa. Personalens kompetens är den enskilt viktigaste kvalitetsfaktorn. Den kan i någon mån
kompensera för stora grupper och låg personaltäthet. Men bland de allra yngsta barnen finns också den
lägsta utbildningsnivån hos personalen.
        Magnus Kihlbom, som skrivit större delen av boken, redogör bland annat för hur barn påverkas av olika bemötanden och vad som kan ge långsiktiga effekter. Han refererar till mycket västerländsk forskning om små barns behov av anknytning till stabila vuxna för att bli trygga, kunna och vilja samspela med andra och klara rimlig stress.
        Att små barn behöver mindre grupper, välutbildade pedagoger och stabila relationer och kontinuitet för att må bra och utvecklas och lära sig bäst är inte alls okänt. Att språk- och identitetsutveckling som är viktigt för allt annat lärande är de områden som visat sig ta störst skada av brister i kvaliteten skrev till exempel Skolverket i en kunskaps-översikt redan 2001. Men det kostar mer att ha färre barn i grupperna och att ha fler pedagoger som dessutom är mer välutbildade. Nu, men inte sedan.
        Kanske kan man definiera nonchalansen inför små barns behov som diskriminering på grund av ålder. Det är ett akut problem eftersom små barn inte är små så länge. Det finns inget bra mätinstrument för att garantera hög kvalitet, men att ta del av och lyssna till forskningen och professionen när den redovisar kvalitet i förhållande till läroplanens mål om en trygg, rolig och lärorik förskola, är ett hett tips till politiker på både nationell och kommunal nivå.
        Boken är viktig för att den kritiskt granskar svensk förskola som är så omhuldad och rosad. Jag hoppas liksom författarna att den leder till förändringar i
organisationen av den och hur ansvarsfördelningen ser ut, inte till en diskussion om huruvida små barn alls ska vara i förskolan eller ej.