Forskning med politiska konsekvenser

OECDs större satsningar brukar förr eller senare göra avtryck på nationell nivå.  Så även om projektet ”Learning Sciences and Brain Research”, som startade 1999, ännu inte har lett till några direkta rekommendationer kan man nog räkna med att de kommer.

Initiativtagare till projektet var Jarl Bengtsson, då chef för OECD:s avdelning CERI (Centre for Educational Research and Innovation), i dag pensionär i Paris men fortfarande engagerad i projektet. Han säger att när planerna drogs upp i slutet på 1990-talet så var det helt enkelt en fråga som låg i tiden.

– Det fanns på många håll en mycket aktiv hjärnforskning och det stod klart att resultaten skulle bli av intresse för utbildning och lärande. Det blev också snabbt accepterat av OECD:s länder och blev ett stort program, som naturligtvis fortsätter.

Två rapporter har publicerats, båda med överrubriken Understanding the Brain – Towards a New Learning Science (2002) och The Birth of a Learning Science (2007).

I den senare konstateras att hjärnforskning sakta men säkert håller på att få fotfäste i lärandet. Ändå är det hittills relativt få av hjärnforskningens nya rön som har fått gehör inom utbildningssektorn, delvis för att det ännu inte finns tillräcklig konsensus om att använda hjärnforskning för utbildningspolitiska mål, enligt rapporten.

Jarl Bengtsson tycker inte att de etiska frågeställningarna är exceptionella just för forskning som kopplar ihop hjärna och lärande, men säger att man var väl medveten om att det gällde att vara försiktig.

– Samtidigt kan man inte förneka den typ av resultat som kommer ut av den här forskningen, resultat som är helt annorlunda än från den traditionella pedagogiska och psykologiska forskningen. Det är ju så att säga ”rock science”, sådant som inte går att neka till.
        Avgörande är att forskningen inte bara visar på samband utan visar på orsaker menar man inom OECD. Frågan är om resultaten kommer att påverka politiker och utformningen av skolsystem?

– Inte i morgon, men om tio, femton år kommer man börja ta upp resultaten – det är jag ganska övertygad om. Det finns en viss rädsla i de politiska systemen för att titta på hjärnan, men på sikt kommer man förstå att det finns ett annat sätt att organisera lärande och utbildning över individens livscykel.

Livslångt lärande är ett av de områden som stått i fokus för projektet. Arbetet har bedrivits inom ett tvärvetenskapligt nätverk, ett av tre som startade 2002. De andra två har fokus på läs- och skrivförmåga och räkneförmåga. Ett par år senare började man också undersöka sambandet mellan känslor och lärande, ett arbete som sedan löpt parallellt med de tre nätverkens.

– Något av det mest fundamentala som kommit ut av forskningen – och som ingen längre ifrågasätter – är hjärnans plasticitet över livscykeln. Det ger ett oerhört starkt argument för politiker och andra som vill att utvecklingen ska gå mot det livslånga lärandet. Och det kommer man så småningom att se och förstå.

Jarl Bengtsson tillägger att det finns lite skepticism. Kanske inte alltid helt ogrundad. Forskningsområdet har blivit oerhört populärt och som inom all forskning kommer det en del charla-taner som gör inte helt vetenskapligt solida saker, menar han.

OECD har också varnat för att genom förenklingar och lösryckta fakta skapa rubriker och uppmärksamhet runt resultaten. För även om de ser lovande ut för framtiden är forskningsområdet fortfarande ungt och sambanden mellan neurovetenskap och utbildning mycket komplexa.

I den bro som OECD vill bygga mellan forskning om hjärna och forskning om lärande finns det, i alla fall för tillfället, mer uppmärksamhet kring hjärna och mindre kring undervisning/ lärande. Kan hjärnan bli en alltför dominant del i det samspelet?

– Ja, det finns en risk att den traditionella utbildningsforskningen kommer på efterkälken. Vi drev väldigt hårt från början att det skulle vara forskare från neurovetenskap tillsammans med utbildningsforskare och den principen gäller fortfarande. Det är viktigt med den typen av teamforskning, dels för att lära av varandra, dels för att det finns en viss misstänksamhet från traditionella utbildningsforskare. De känner sig ganska osäkra inför detta nya och också komplicerade område.

Jarl Bengtsson säger att attityden bland positiva utbildningsforskare är att vi får vänta och se. En annan attityd är att det här är moraliskt tveksamt och inte leder framåt. Han anser att de närmaste tio, femton åren kommer att vara en period då man måste se till att de två forskningsområdena kommunicerar med varandra.
Måste man kanske rent av ge utbildningsvetenskaplig forskning extra stöd?

– Utbildningsvetenskaplig forskning i internationellt perspektiv är ganska illa ute. Volymen av forskning inom utbildningssektorn är minimal jämfört med andra kunskapssektorer i samhället. På sikt kan inte det fortsätta. Men det är då också en fråga om att forskningens innehåll måste förnyas. I dag handlar den överlägset största delen om ungdomsutbildning. Däremot finns det mycket lite om det livslånga lärandet, som det politiska systemet har
accepterat ska vara den framtida inriktningen.

Närmast på projektets agenda står nu ett program om lärande och det emotionella systemet. Det kommer
enligt Jarl Bengtsson också in på sådana besvärliga frågor som ”vad är en karismatisk lärare?” Än så länge är det på planeringsstadiet, men kommer så småningom att ge utdelning. Det är han övertygad om.