Forskning på undantag

Verksamheten i förskola och skola ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Det är egentligen en självklarhet – och har under lång tid varit allmänt vedertaget. Och att det nu, sent omsider, skrivs in i skollagen är naturligtvis alldeles utmärkt.
        Men det finns också en slags bister ironi i det faktum att det är nu det sker. Ingen tidigare svensk regering har väl varit så utstuderat ointresserad av vad forskningen inom utbildningsfältet har att säga. Ingen tidigare ansvarig minister på utbildningsområdet har så nonchalant avfärdat vad forskningen har att tillföra och så tydligt hamnat på kollisionskurs med forskarsamhället.
        Så vad betyder det då egentligen att kravet på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet skrivs in skollagen? Är det bara en retorisk piruett? En till intet förpliktigande formulering som mest är ägnad att mörka det faktum att den väldiga reformvåg som nu väller över utbildningsområdet inte har särskilt mycket med vetenskap och beprövad erfarenhet att göra.
        Det är ju knappast någon hemlighet att dagens utbildningspolitik är frukten av en mångårig, målmedveten politisk kampanj. Dess huvudingrediens har varit en systematisk svartmålning av den svenska skolan och utbildningspolitiken där lösningarna har bäddats in i den egna verklighetsbeskrivningen. Det har varit ett renodlat politiskt projekt som saknat intresse för vad forskningen inom fältet har att säga om lärande och utveckling.
Förstå mig rätt. Utbildning är politik. Alldeles givet. Utbildningspolitiken är ett av de kraftfullaste redskap som ett lands politiska ledning har för att forma framtiden. Det är i regering och riksdag som mål och inriktning för det gemensamma utbildningsväsendet läggs fast.
        Men under åtminstone det senaste dryga halvseklet har utbildningspolitiken varit föremål för breda politiska uppgörelser. I många år har målsättningen varit ”en skola för alla” – även om det kanske mer varit en politisk tankefigur än en realitet. De orättvisor, den segregation och de olika ekonomiska och sociala förutsättningar som präglat samhället har också präglat förskola, skola och utbildning. Men ambitionen att ge alla barn och ungdomar en stadig grund att stå på inför framtiden har genomsyrat utbildningspolitiken. Underlaget för besluten har tagits fram i parlamentariska utredningar och i det arbetet har forskningen spelat en betydelsefull roll.
        Nu står ju – gubevars – forskningen inte för någon slags sanning eller absolut vetande. Allt för många av historiens vetenskapliga ”sanningar” har med tiden visat sig vara rena falsarier eller beställningsverk av sin tids maktelit. Men det är inte heller det som är poängen.
        Poängen är att forskning står för ett seriöst och systematiskt utforskande och insamlande av information inom ett visst fält eller en bestämd aspekt av ett fält. Resultaten och slutsatserna kan man sedan värdera olika och ha olika åsikter om. På samma sätt som forskarna själva förhåller sig kritiskt till egna och andras forskningsresultat så måste man, som samhällsmedborgare eller intresserad allmänhet, som praktiker eller berörd mottagare och inte minst som beslutsfattare och politiker, ha ett konstruktivt och kritiskt förhållningssätt till de resultat och den kunskap som forskningen levererar.
        Men återigen; poängen är inte att forskningen ska ge ”rätt” svar. Poängen är att forskning och utvecklingsarbete ger kunskap – väl underbyggd kunskap som bland annat används som underlag för politiska processer och beslut. Och som man som beslutsfattare och politiker därmed måste förhålla sig till.
        Men om man som politiker i åratal valt att förringa och emellanåt avfärda ett helt forskningsfält därför att det inte stämmer med den egna politiska agendan så blir det naturligtvis djupt problematiskt den dag man får det högsta politiska ansvaret för området. När det dessutom tillhör det politiska spelet att – åtminstone på retorisk nivå – hänvisa till vetenskap, forskning och beprövad erfarenhet för att legitimera ett politiskt reformarbete som i grunden negligerat just det så riskerar man att hamna i något av en politisk rävsax.
        Hur tar man sig ur den? Ja, regeringens recept tycks vara att konsekvent sätta den utbildningsvetenskapliga forskningen på undantag:

• Samtidigt som man säger att satsningar på utbildning och kunskapsutveckling är nödvändiga om Sverige ska fortsätta att utvecklas som välfärdsnation så är man inte beredd att prioritera utbildningsvetenskaplig forskning som handlar om just det. Och i vårbudgeten syntes inga nya forskningsresurser till det utbildningsvetenskapliga området.
• Samtidigt som man säger att utbildningsvetenskaplig forskning är viktig så låter man den inte vara en del av den samlade forskningspolitiken. I stället utreds den som ett slags sido-uppdrag till lärarutbildningsutredningen och läggs, i konsekvens med det, till beslut i riksdagen som en undanskymd punkt i propositionen Bäst i klassen – en ny lärarutbildning.
• Samtidigt som man säger sig vilja värna en fri och obunden forskning så slår man i lärarutbildningspropositionen fast att huvudmålsättningen med den utbildningsvetenskapliga forskningen ”är att den bidrar till en mer evidensbaserad skola och förskola”. Inom vilket annat forskningsfält pekar man från regeringen på detta sätt ut en bestämd forskningsinriktning som huvudinriktning?
• Samtidigt som man säger sig arbeta för en ökad frihet för universitet och högskolor i propositionen En akademi i tiden så införs en ökad detaljreglering av just lärarutbildningen som är den största av alla högskoleutbildningar.
• Samtidigt som man säger att lärarutbildningen ska bli mer forskningsbaserad så lyfts det politiska ansvaret för lärarutbildningen – som i mer än trettio år varit en del av högskolan – bort från högskole- och forskningsministern och till skolministern. Det genomfördes utan att egentligen väcka någon debatt.

Det är en problematisk bild som framträder. Den svenska utbildnings-vetenskapliga forskningen är värd
ett bättre öde – eller åtminstone en politisk ledning som tar den på allvar.