Recension: Den orättvisa skolan

Utgångspunkten för resonemanget i Den orättvisa skolan är den vanliga eländesbeskrivningen av tillståndet i den svenska grundskolan: elevernas resultat är dåliga och försämras kontinuerligt. Både jämfört med andra länder och jämfört med tidigare svenska resultat.
    Denna bild kan diskuteras. Det handlar ju även om vad man mäter, och hur man mäter, jämförbarheten mellan skolsystem i olika länder med mera. Men jag bortser från den debatten nu. Det är ändå ingen som hävdar att skolan är så bra att det inte finns skäl att diskutera hur den kan bli bättre.
    Skribenterna Stefan Fölster, chefsekonom, och Anders Morin, ansvarig för välfärdsfrågor, i arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv samt ekonomi- journalisten Monica Renstig – menar att skolans problem inte är en resursfråga. Sambandet mellan en skolas resultat och resurser, mätt i pengar och personaltäthet, är svagt eller obefintligt. Avgörande är i stället det ledarskap som utövas av skolledningen och lärarnas kvalitet.
    Författarna går så långt att de föreslår en lägre generell lärartäthet, för att därigenom skapa utrymme för högre lärarlöner. En lärare ska kunna ha grupper på upp till 60 elever.
    Att lärarna skulle bli bättre för att de blir färre är en konstig tanke. Och större elevgrupper kan inte vara något steg mot en bättre skola.
    Däremot är det lätt att instämma i författarnas krav på bättre lön och högre status för läraryrket.
    Mera tveksam blir man när författarna ger sig in på renodlade förhandlingsfrågor mellan lärarfacken och arbetsgivarna, som längre och mera styrd arbetstid, ökad lönespridning och ett stort inslag av prestationslön.
    Författarna framhåller det privata näringslivet som förebild, menar att man där genomgående har lön efter prestation och att det fungerar bra. Den uppfattningen delas knappast av de fackliga organisationerna i det privata näringslivet.
    Det bästa med boken är resonemangen om vilka förväntningar som ska ställas på eleverna. Författarna menar att så gott som alla elever är läraktiga, har förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen och nå godkänt i kärnämnena. Med det som både utgångspunkt och mål kan skolan förbättras.
    Det underbyggs med statistik och goda exempel, som visar att även skolor i ”lågstatusområden” med en stor andel invandrarbarn kan lyckas bra.
    Här ligger också förklaringen till bokens titel. Skolan är orättvis därför att kvaliteten på undervisningen varierar så mycket, både mellan skilda kommuner och mellan olika skolor. Eleverna får inte en likvärdig undervisning.
    För att uppnå en större likvärdighet och rättvisa måste staten ställa högre krav på kommunerna, och kommunerna ställa större krav på sina skolor, menar författarna. Det låter riktigt, och ett bra förslag i den riktningen är att införa obligatorisk stödundervisning för de elever som behöver det.
    Författarna tror också att mera konkurrens och marknadstänkande – skolorna som ”företag” och eleverna/föräldrarna som ”kunder” – ska förbättra skolan. Det tror inte jag.
    Jag tror inte heller att lärarutbildningen blir bättre genom att privata lärarhögskolor startas, som författarna önskar.
    Den vildvuxna floran av konkurrerande gymnasieskolor har inte – generellt sett – lett till bättre resultat. Och definitivt inte till större rättvisa för eleverna.