Kristen etik inte bara kristen

I portalen till Lpo och Lpf94 sägs skolan ha en viktig uppgift att förmedla och hos eleverna förankra ”de värden som vårt samhällsliv vilar på”. I stycket efter nämns ”människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män, samt solidaritet med svaga och utsatta” som de värden skolan ska gestalta och förmedla.

Det är underligt. För dessa värden sammanfaller inte med dem som vårt samhällsliv vilar på. Till dessa hör även exempelvis arbetsamhet, konformitet, men också överlägsenhet i fysiskt, mentalt eller socialt avseende, och förstås personlig lycka. Dessa saker är del av en underförstådd, praktiskt operativ värdegrund för skolans verksamhet.

Är de inte värden? Eller ska de inte förmedlas och förankras? Eller kanske det ska ske utan att man direkt talar om det? Troligen har värdena i fråga ansetts så naturliga, så inbyggda i hela samhällssystemet att de inte speciellt behöver framhållas. Det är de mindre självklara och mer osjälviska värdena som enligt läroplanerna ska förmedlas, genom fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvars-tagande – i överensstämmelse med ”den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism”.

De outtalade och uttalade värdegrunderna står i ett uppenbart spänningsförhållande till varandra. En god effekt av att skolan ska gestalta och förmedla den uttalade värdegrunden är att den underförstådda värdegrunden kommer i ljuset och diskuteras. Det skapar en fruktbar intellektuell och moralisk utmaning för lärare och elever och sätter upp en dialogisk kontext för den påverkan som skolan åstadkommer. Denna blir än mer sammansatt genom att skolans uppgift sägs vara att ”låta varje enskild elev finna sin unika egenart”.

Låt oss anta att det är okontroversiellt att skolan har en fostrande uppgift, och att denna inkluderar gestaltning och förmedling av värden som utgör grund för demokrati som ideal för stat och civilt samhälle. Frågan är om en sådan värdegrund är viktig för skolan, utöver att ge eleverna motspänstens stimulans. Är verkligen läroplanernas uttalade värdegrund fortfarande relevant? Undermineras den inte redan genom att ge ett trosinnehåll, således något ovetenskapligt, åt en modern kunskapsskola?

Att fostrans värdegrund i läroplanerna knyts till kristen tradition uppfattar många som resultatet av en politisk tillfällighet, en eftergift för kristdemokraterna vid tiden för nuvarande läroplaners tillkomst. Det är riktigt, men inte hela historien. Innebörden av satsen är uppenbarligen inte att göra skolan konfessionell, eftersom den omedelbart följande satsen förklarar att undervisningen ska vara icke-konfessionell.

Ordagrant är det tre saker som sägs, dels att det är en etik som tänks föreskriva hur vissa värden gestaltas i fostran, dels att det här handlar om en bestämd etik och slutligen att denna anses förvaltad av kristen tradition och västerländsk humanism. Om det första ledet kan man fatta sig kort. Det bottnar i en åtskillnad mellan kristnas trosföreställningar och den etik de omfattar, något sedan länge vedertaget av teologer. Den upprätthålls av Läroplanskommittén, som hänvisar till en essä av Anders Piltz som publicerades som bilaga till utredningen Skola för bildning.

Den rimliga tolkningen är då att satsen i fråga gör ett idéhistoriskt påpekande om värdegrundens etik. Som sådant är det korrekt. Finns ett problem så ligger det snarare på den humanistiska än den kristna sidan. Om man med västerländsk humanism avser en klassisk tradition från antik grekisk filosofi över renässansens hyllning av människans betydelse och förmågor, så saknar den en föreställning om männi-skors lika värde, om solidaritet med svaga och utsatta eller om jämlikhet mellan kvinnor och män. Dess karaktäristika är dyrkan av Människans art, i huvudsak förkroppsligad av mannen, och av den mänskliga potentialens förverkligande, kort sagt av perfektion i all specifikt mänsklig aktivitet. Det är en syn som villkorar individernas värde, vilket blir olika beroende på vad de gör och uppnår. Marx, exempelvis, är humanist i denna mening.

Genom Aristoteles och Platons inflytande på kristna teologer kom sådana tankar in i kyrkans sfär och resulterade i kristen dygde-etik. Men där fanns samtidigt i Nya testamentet en tanke som balanserar perfektionismen, nämligen att alla människor har ett grundläggande värde som är ovillkorligt, som de har oavsett nationalitet, ras, moraliska, politiska, religiösa, ekonomiska etcetera förtjänster och brister.

Jesus är både religiös gestalt och moralfilosof. Som moralfilosof var han inte ensam om en jämlikhetstanke vid denna tid. Den förekom i en sidogren av grekiskt-romerskt tänkande, bland en del stoiker. Ett exempel erbjuder Seneca, samtida med Jesus och den första romare som tog ställning mot slaveri. Han såg alla människor som medborgare i en ideal universell stat, med åtföljande lika medborgarrättigheter. Jesus tanke går emellertid djupare genom att ge skäl för en sådan rättighetstanke, nämligen deras lika människovärde.

Går man österut återfinns liknande föreställningar femhundra år tidigare. I hinduismen genom erkännandet av en gudagnista hos allt levande; än i dag kan hinduer hälsa varandra med frasen ”Jag ser Gud i dig!”. I Kina, hos Kung Fu-Tsu/Konfucius, är det med människokärlekens princip. Vidgar man horisonten och ser på islam, dockas likavärdestanken in genom att Jesus erkänns som profet. I dessa traditioner tenderar emellertid det praktiska utslaget att bli ganska svagt, eftersom hyllandet av människovärde förenas med värnande om etablerade samhällsstrukturer och sedvänjor, och därmed drastiskt olika status och rättigheter för individer.

Det radikala i den etik som Jesus förknippas med ligger i att människovärdet innebär att människor obetingat är värda en kärleksfull behandling. Och det i en universell uppfordran med det häpnadsväckande anspråket att
ha en normativ tyngd som överstiger den hos lagar, kulturella traditioner och samhälleliga normer. En sådan etisk grundtanke är ägnad att vidga och fördjupa medmänsklighet, att över tid och rum inspirera till gemenskapernas utveckling.

Den återfinns därför också bakom upprors- och reformrörelser både inom och utom kyrkan. Den finns exempelvis bakom upplysningstidens och franska revolutionens jämlikhetssträvanden, liksom senare FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och FN:s efterföljande konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. I den erkänner konventionsstaterna att rättigheterna i fråga ”härrör från det inneboende värdet hos varje människa”.

Går man till EU:s stadga om människors grundläggande rättigheter, förklaras i den artikel som föregår uppräkningen av rättigheter: ”Människans värdighet är okränkbar. Den skall respekteras och skyddas.” I en kommentar förtydligas att människans värdighet ”utgör själva grunden för de grundläggande rättigheterna”.

Den tanke på människors lika värde som Jesus först formulerar i vår kulturkrets hör sålunda till något mycket centralt som vi i dag syftar på när vi talar om humanismens tradition. Den utgör en viktig inspirationskälla för grundarna av nyare tids humanistiska etik, i synnerhet Kant och hans betoning av personens oförytterliga värdighet. Men det gäller även hans konkurrenter utilitaristerna. Så framhåller exempelvis både 1800-talsliberalen John Stuart Mill och dagens djurrättsetiker Peter Singer att utilitarismen fullföljer ansatsen i Jesus kärleksetik. Den motiverar till omsorg om hela världens välfärd och att vi i vårt handlande ska väga människors intressen på lika sätt.

Det här illustrerar för övrigt det som enligt min mening är felet med satsen ”den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism”, nämligen att det inte finns en bestämd etik som förvaltats så. På sin höjd kan man ge en grov skiss av några gemensamma komponenter, vilket jag prövar att göra i min bok Skolområdets etik genom att beskriva en humanistisk allmänetiks profil. Detta förhållande gör att det inte heller finns en härledning från det förgrenade, ständigt prövade och reviderade förvaltningsgodset till en uppsättning riktlinjer för skolans fostran. Att intellektuellt hantera denna situation och hitta kloka vägar står därför ständigt på agendan för pedagogikens filosofi.

Men, trots allt, är inte likavärdestanken en myt och därför mogen för skrothögen? Är den inte rent av uppenbart falsk?  För vi tillmäter ju naturligt människor olika värde, och det ur en mängd olika synvinklar. Skolan som institution sysslar systematiskt med att främja många av dessa värden. Det tycks för övrigt självklart att man bör skilja på värdet hos människor som Hitler och Saddam Hussein och sådana som Moder Teresa och Nelson Mandela.

Invändningen bortfaller när man inser att det värde vari människor är lika inte är det totala värde de har utan endast det allmänetiskt grundläggande. Deras totala värde skiljer sig naturligtvis, och skolan bör förstås förmera det så mycket som möjligt. Deras totala värde kan vidare påverka många sätt på vilka de bör behandlas. Människovärdet hindrar alltså inte att förbrytare klandras och straffas, eller att goda föredömen hyllas, men begränsar de acceptabla formerna för det.

Är det inte i alla fall oväsentligt att i läroplanerna nämna kristen tradition? Utan att ha kristen tro tycker jag nog inte det, trots den risk för missförstånd som det medför. Egoism och perfektionism behöver tydlig motvikt, i synnerhet i skolan som utan det blir lika mycket utslagningsmaskineri som framgångsmaskineri.

Och nog behöver lärarna förstå den etiska synen hos moralfilosofen Jesus för att kunna gestalta och förmedla vår kulturs värdegrund och dess gestaltningar i nutiden.