Att gå på värdegrund

Låt oss med en gång, som en utgångspunkt för den följande diskussionen, slå fast att begreppet värdegrund är etiskt, existentiellt och pedagogiskt umbärligt, nämligen i så måtto som vi mycket väl kan samtala kring frågor om moral, mening och undervisning det förutan!

Javisst, värdegrundsbegreppet är numera så omskrivet, så välbekant och så omhuldat att det verkligen tycks förhålla sig som om motsatsen vore fallet. Vår värdegrund är ett ofta hört uttryck när en skola eller en organisation önskar avge en resolut och otvetydig programförklaring. Men redan själva bestämningen vår borde inge misstankar om att allt inte står rätt till, åtminstone inte om man lever i föreställningen att ordet ”värdegrund” refererar till något slags grund eller bas eller förankrande pelare som så att säga existerar där ute någonstans och håller upp moralens inte alltför lättbegripliga logik, oberoende av människor och deras åsikter, viljor och drömmar.

Skulle det finnas en sådan – oavhängig – grund för mänskliga värderingar och moraliska val, borde det vara ologiskt och kanske rätt och slätt motsägelsefullt att tala om ”vår” i det här sammanhanget. Existerar det en oberoende värdegrund är den alla människors värdegrund, vare sig de vet det eller ej, oavsett vad de tycker om dess innehåll och form. Då duger det inte att komma dragande med ett relativiserande vår, ungefär som om det gick att välja att ta denna värdegrund på allvar eller att låta bli.

Observera att jag påstår att värdegrundsbegreppet är umbärligt! Det måste inte nödvändigtvis innebära att det också skulle sakna relevans och vara överflödigt. Moraliska diskussioner och pedagogiska – eller som det numera ofta får heta, värdepedagogiska – samtal kring normer och värderingar, mår väl av att föras med hjälp av ett språk rikt på betydelsebärande nyanser och skiftningar. Det beror helt enkelt på att den värld det handlar om, den värld där människors önskan att finna mening och värde i sina liv och i relation till andras motsvarande önskan, är så sammansatt och många gånger svår att terminologiskt fånga och kategorisera. Och det är inte alls omöjligt att det här kan visa sig att också sådana begrepp vi i princip kan klara oss utan, ändå har någonting att tillföra. Till exempel när det kommer till att se och att tolka sådant som tenderar att förbli gömt och oupptäckt när människors benägenhet att identifiera ”mening” och ”värde”, praktiseras med hopp om visshet och en fast förankring i en verklighet som annars löper risk att gapa full av svarta hål och vita fläckar.

Ingenting i denna bild ser jag anledning att invända mot. Jag tror verkligen att människor, de flesta eller alla, någonstans söker ett slags grund att stå på i tillvaron, och att detta sökande har mycket med mening och värde
att göra. Men vad jag vill vända mig emot är att viljan att finna en sådan förankring skulle kunna tillfredsställas med någon enkel referens till begreppet värdegrund.

En tro på en i någon mening existerande grund av värden undanröjer inte vår osäkerhet inför hur vi kan välja att leva våra liv, lika lite som en tro på en i någon mening existerande gud gör det. Jean-Paul Sartre påpekade i Existentialismen är en humanism att också den religiöst troende måste fatta sina personligt motiverade val och att hon eller han därför inte befinner sig i en i något relevant avseende bättre eller mer gynnsam situation än den som inte har en sådan tro. Och på liknande sätt kan vi med hänsyn till värdegrundsbegreppet konstatera att en tro att det någonstans och oberoende av våra föreställningar och ideal äger en självständig existens knappast underlättar moraliska beslut och ställningstaganden. En sådan tro kan inte bli mer än en tro. Att omfatta och utveckla en sådan tro i syfte att identifiera en befintlig och otvivelaktig förankring för vad som kallas ”gott” och ”rätt” är helt enkelt att missta sig.

Värden har en mänsklig historia: de formuleras av människor, de tolkas av människor och de levs av människor.

Naturligtvis kunde någon, i likhet med antika filosofer, vilja försvara den platonska tanken på en ideal tillvaro där fullkomliga värden och deras oomtvistbara definitioner och förklaringar står att finna, liksom uppfattningen att människor kan ledas att få absolut och felfri kunskap om vad som är rätt. ”Den som vet det rätta gör det rätta”, som det också uttryckts.

Problemet med den här dualistiska bilden av värdens mening och realitet är inte bara att tanken på en ideal och fullkomlig verklighet är svårsmält. Människor – också filosofer – har dessutom många gånger olikartade uppfattningar om vad som är rätt respektive orätt, och trots diskussion och samtal tycks inte sällan oenighet bestå. Att människor tycker olika bland annat i moraliska frågor är visserligen för de flesta inte något principiellt problem, utan kan snarare ses som en tillgång därför att det moraliska samtalet därigenom präglas av dynamik och livskraft. För den som tror att alla värden bakom dessa variationer av tolkningar och uppfattningar har en sann och orubblig innebörd, skapar emellertid mångfalden av moraliska ståndpunkter bekymmer. Borde det inte föreligga större enighet vad gäller moral och värderingar om det nu skulle finnas en bestämd tolkning som är den sanna bakom människors samtal och diskussioner? Hur kommer det sig i så fall att inte fler har upptäckt denna ”sanning”? Och vad finns det egentligen för skäl att över huvud taget tro att sådana sanningar existerar?

När väl ett ord funnit fäste i det offentliga samtalet luras vi lätt att tro att det skulle referera till en så att säga självständigt existerande verklighet bakom språket och bakom människors språkanvändning. Det är som om vi ville frånsäga oss själva makten över språket och formandet av det. Och vore en sådan tro verkligen berättigad, skulle samtal om vad som kallas ”gott” och ”rätt” ytterst handla om att finna den förlösande vägen mellan språk och verklighet – ja, om att fastställa vad som oberoende av människors föreställningar är gott och rätt. Men en sådan här tanke är svår att förstå sig på. Värdegrunden, om den alls finns, får vi nog vackert snickra ihop själva, oavsett vilken tro och vilken livshållning vi önskar följa, odla och vårda.

Riktigt illa kan det gå när människor uppfyllda av visionen om en övermänsklig värdegrund tror sig på en eller annan väg få kunskap om den, till skillnad från den stora massan som svävar i olycklig okunskap om sakernas egentliga tillstånd. Då är det lätt hänt att orättmätiga maktanspråk tar överhanden, demokratin sätts ur spel och en värdegrundsfundamentalism får växa stark och utan hänsyn till om andra uttrycker meningar som avviker och löper utmed andra vägar.

Jag känner därför stor tacksamhet för det jag tycker mig se, nämligen att religiösa och sekulära värdegrundsfundamentalister har fel i sin många gånger distanslösa hållning till människors värden. Jag är glad över den mångfald som existerar etiskt, existentiellt och pedagogiskt. Människor har olika sätt att förhålla sig till moraliska frågeställningar och frågor som rör tillvarons och livets eventuella mening. En sådan mångfald berikar och får mig att tro att den ömsesidigt respektfulla dialogen mellan mänskliga sökare verkligen ska både bredda och fördjupa samtal kring vad som anses vara ”rätt” och vad som anses vara ”gott” – och, inte minst med hänsyn till barnens och de ungas sökande, ge lärande utbyten kring hur värden och värderingar i skola och utbildning bör få komma till uttryck, ventileras och undersökas.

Samtidigt är det viktigt att inte hemfalla åt en blind och döv och stum mångfaldsromantik. Vi bör glädja oss över människors, ungas och gamlas, självständighet när det handlar om att ta ställning i moraliska frågor. Men det betyder inte att vi passivt kan åse hur vilka ställningstaganden som helst torgförs och predikas som rimliga och resonabla. Rasism, sexism och homofobi är tre hållningar som inte kan betraktas stillatigande och tyst. Och det finns många undergrupper av varierande form och styrka som utifrån en demokratisk, humanistisk hållning bör bli föremål för kritik. SD-ledaren Jimmie Åkessons välkända påståenden i en artikel i Aftonbladet den 19 oktober förra året om muslimer och islam som ”det största hotet” mot Sverige är ett exempel. Ölandspastorn som för några år sedan uppmärksammades för sina uttalanden om ”sexuella abnormiteter”, bland annat homosexualitet, som en ”cancersvulst på samhällskroppen” är ett annat.

Ska en demokratisk och humanistisk människosyn på allvar kunna värna rättvisa och likaberättigande, bör vi göra oss kvitt talet om ”värdegrunden” som en opreciserad etisk bas i bestämd form. Sanningen är att det finns en mångfald av värdegrunder, de behöver karakteriseras och kategoriseras för att bli föremål för kritisk granskning och i och genom sådan granskning får det aldrig glömmas att det man har att göra med är mänskligt frambringade grundpelare för samlevnad människor emellan. Värdegrunder byggs kring ett antal värden vilka tjänar som referenspunkter för den eller de som omfattar dem.

I en rapport för dåvarande Integrationsverket definierade jag för några år sedan en ”demokratisk värdegrund” som så: ”En demokratisk värdegrund utgörs av en samling specificerade värden vilka inom ramen för en demokratisk gemenskap utnämnts som funda-mentala för de där pulserande mellanmänskliga relationerna.”

De värden det handlar om är till exempel aktning och respekt för människors egenvärde, individuell frihet och integritet, jämställdhet mellan kvinnor och män och solidaritet med svaga och utsatta. Och ett sätt att uppfatta denna definition är att den inte gör anspråk på att återge ett värdegrundsrelaterat status quo. Den puls som lever moraliskt och existentiellt i människors liv och relationer lämnar utrymme för tolkningar  och tillkommande nyanser  i takt med att mänskligt sökande tar sig förändrade former. En värdegrund är en process snarare än att den är att se som en given och fixerad karta eller, värre, som ett evigt vilande stilleben.

Demokratiska värdegrunder byggs således från botten, från vardagens konkreta och praktiska problem och glädjeämnen, genom principdiskussionernas och de allmänt syftande reflektionernas portar till former som antas äga en allmängiltighet som rör och berör samtliga i den demokratiska gemenskap där de vuxit sig starka. Det betyder inte att de skulle rymma några enkla facit för hur människor bör tänka eller handla. Snarare fungerar deras värden som referenspunkter, etiska och existentiella markörer med hänsyn till vilka människor kan förhålla sig när de söker ett förhållningssätt till livets och tillvarons eventuella värden och meningar.

Beteckningen ”referenspunkter” är viktig. Alltför ofta uppfattas, tror jag, också en demokratisk värdegrund som ett slags slutet regelverk med hänsyn till vilket mer eller mindre undantagslösa normer skapas, normer som sedan kan tillämpas enligt en eller annan belönings- och bestraffningsstrategi. Sköter du dig är allting gott och väl, missköter du dig är sanktioner att vänta!

Jag vill inte motsätta mig att normer är fundamentala för människors samlevnad, till exempel i en skola. Men när normerna och regelverken alieneras från det grundläggande syfte med vilket de motiveras – när det moralistiska paragrafrytteriet lägger beslag på dessa som vore de kugghjul i en domsprocess, i stället för att betrakta dem som ledstjärnor på vägen mot ett gott och meningsfullt liv – då har värdegrundsarbetet lämnat det existentiellt ömsesidiga samtalets arena för en krigsskådeplats där allting handlar om att lyda eller inte lyda föreskrifter, regler.

Det dygdetiska perspektivet är, enligt min mening, klart underskattat inte minst i skolors arbete med det som ofta kallas ”värdegrundsfrågor”. Det är viktigt att formulera vad en humanistisk människosyn och en demokratisk samhällssyn innebär. Därefter är uppgiften att tolka hur dessa grundhållningar bör förstås, tillämpas, odlas och försvaras. Och här är frågan kanske inte först och främst att skilja definitivt rätt från definitivt orätt. Snarare, och för att återvända till den filosofiska historien, bör två aristoteliskt framskrivna begrepp uppmärksammas: eudaimonia, en djup och varaktig lycka, och fronesis, en klokhet och eftertanke i enlighet med vilken ett gott liv, ett liv som svarar mot grundläggande mänskliga villkor och förutsättningar, kan levas.

Vad är ett gott liv? Hur kan människor bidra till en samexistens som lyfter den enskilda människan, i sig själv och i relation till och tillsammans med andra? Hur utformas ett samhälle som tillvaratar människors förmågor och förutsättningar på bästa sätt? Dessa frågor kan uppfattas ha prioritet i förhållande till frågor som rör rätt och orätt. En bedömning av hur rätt och orätt skiljer sig åt bör, kunde man vilja hävda, ske mot bakgrund av en grundläggande inställning till vad ett gott liv, ett gott samhälle och, kanske, en god människa är. Och det är inte otroligt att de förhållningssätt som anses luta sig mot de värden som listas i en värdegrund kan komma att ta sig olikartade uttryck beroende på vilken utgångspunkt man väljer: ”gott” eller ”rätt” – vilket givetvis inte är detsamma som att säga att dessa skulle vare sig kunna eller böra skiljas åt.

I det djupt mänskliga förenas vi i mångfaldens myller. Diktaren Gunnar Ekelöf hade rätt: ”Det som är botten i dig är botten också i andra.” Det är den utgångspunkten vi bör ha när vi ägnar oss åt frågor som rör värden och mening och relationer och identiteter. Våra särskilda drag och egenskaper till trots, våra ursprung och kön och läggningar och religiösa och kulturella tillhörigheter och allt annat som faller under olikheternas fruktbärande träd – vi har ytterst gemensamma rötter, vi delar verklighet med varandra. Håller vi inte denna existentiella förankring för värde och mening levande, riskerar vi att förlora något oersättligt när vi försöker begripa oss på det ensamma livet tillsammans med andra.

Den djupgående lyckan och den klart blickande klokheten: där finns en värdenas grund, en värdegrund om man så vill, och en som verkligen gör skäl för namnet. Och våra moraliska förhållningssätt och ståndpunkter och de motiv vi formulerar i relation till dem, bör nog både börja och sluta just där – snarare än i detaljerade regelverk för vad man får respektive inte får göra.

Javisst, en sådan här utgångspunkt för hur mänsklig samlevnad i stort som i smått ska levas och förstås ter sig givetvis mycket mer glidande och ogripbar än en som sätter tro till paragrafer, regelverk och svarta utropstecken på ett vitt papper. Men det är faktiskt bara på ytan. Livet är alltför stort och alltför fyllt av längtan, strävan, för att vilja kvävas av principer utan undantag och med det enda syftet att förkväva och att tygla och att låsa in.

Värden växer inte ur en given lag. Det är lagen som beror av värden.

Värdegrunder, om de finns, kan inte leva eller överleva såsom facit, straffrutiner eller dogmer. Finns de är det genom människornas samtal, omsorgen om andra, ömsesidigheten och förtroendet för den som är en annan än en själv. Relationen kommer först, därefter dialogen och sedan, med gemensam kraft och vilja, vägmärken som ledning mot det goda, kloka livet.