En kulturstudie av musikbruk bland tonårstjejer

Mitt i mediestormen om ett nytt livsfarligt influensavirus med global spridning har jag läst Ann Werners avhandling Smittsamt. Lyckligtvis handlar Werners välskrivna text om tonåriga tjejers musikanvändande och inte om muterade virusstammar. Men den handlar om smitta – mer specifikt om hur känslor och smak kan smitta och hur medier kan bidra till dessa infektioner. Givetvis används både smitta och infektion metaforiskt. Dock påpekar Werner avslutningsvis att smittsamma rytmer ”bör tas på allra största allvar”.  
        Det övergripande syftet med studien är att undersöka hur tjejer i Sverige använder musik i sin vardag och hur deras musikanvändning samverkar med genusskapande identitetsprocesser. Glädjande nog är den skriven på svenska. Läsaren kan därmed tacksamt själv värdera vad som sagts i intervjuerna utan att behöva fundera över vilka svenska ord som använts i samtalet och hur de översatts. Teoretisk tyngd hämtas främst från samtida feministiska kulturstudier. Texten kan också länkas till vad som kommit att kallas ”den affektiva vändningen” inom samhällsvetenskap och humaniora, med andra ord till intresset för känslor. Den empiriska studien är medieetnografisk och bygger på olika typer av intervjuer med 23 tjejer mellan fjorton och sexton år, samt deltagande observation i skolan, hemmet och i en chatt på internet. Tjejerna har olika social och etnisk bakgrund, men bor alla i en mellanstor svensk stad.
        Trots deras olikheter visar sig mönster i deras sätt att använda musik. Detta mönster faller ut i tre teman: medie-bruk, känslor och skapande av smak i sociala grupper.
        Den i mitt tycke mest spännande delen av boken rör just affekt. Den handlar om känslan av musik och vad som händer när man lyssnar på den. För om det första temat tar upp tekniken och apparaternas betydelse, och det sista det sociala sammanhanget, så tar det mellersta temat upp den kroppsligt förankrade känslomässiga dimensionen – upplevelsen av musiken i kroppen. Tjejerna beskriver hur musik kan förstärka deras känslor eller få till exempel ilska att försvinna. Det blir tydligt att det inte finns musik som kan betraktas som ”glad” eller ”våldsam”, däremot musik som blir glad eller våldsam i tjejernas känslomässiga musiklyssnande praktiker.
        Trots att tjejernas musikupplevelser och platser för dessa skiljer sig åt är det framför allt glädje och sorg som uttrycks och känns i förhållande till musiken, betydligt mer sällan aggressivitet och hat, som till och med anses opassande. Häri ligger en av textens intressantaste poänger. Flickorna lär sig och övar på att känna genom musiken – speciellt övar de på att känna  glädje. För glädje framstår nämligen som en känslomässig resurs för att bli och vara kvinna.
        Smittometaforen, som ju även finns i bokens titel, väcker uppmärksamhet och har analytisk potential. Det är därför synd att den inte dyker upp på allvar förrän på de tio sista sidorna. Där finns möjliga avstamp till fler spännande analyser om exempelvis ”sjukt” bra musik. Smitta beskrivs som ”en form av påverkan eller kommunikation man inte helt kan kontrollera”. Smittar gör virus på internet och affekter, men tanken om moralisk smitta har också kopplats till ungdomliga musikstilar som jazz på sin tid och hiphop.  
        Avhandlingen är skriven inom det tvärvetenskapliga kulturstudiefältet. Den är därmed aktuell inom en mängd områden och bör ses som ett givande bidrag till diskussion och forskning om ungdom, musik, medier, genus och lärande.