En lärarinna i kris

Efter studentexamen började Karin Boye vid Stockholms folkskollärar-seminarium höstterminen 1920. Hon var ännu inte publicerad och hade siktet inställt på läraryrket. Hon har lämnat två bilder av sig själv som lärarstudent, en konstnärlig bild i boken Kris från 1934, och en spontan bild i studentuppgifter i Stockholms folkskollärarseminariums arkiv. Kris betraktas ofta som beskrivningen av en konstnärs födelse, som Boyes egen berättelse om hur hon uppstod som en jagstark författare.
    Att Boye inte har uppmärksammats så mycket som lärarstudent och verksam lärare är knappast förvånande, men en närläsning av Kris och av de efterlämnade texterna i arkiven visar att hennes studentkris stod för något vidare än ett avgörande steg i hennes personliga utveckling mot poet och författare. Karin Boyes texter reser svåra frågor om utbildning. Den mest övergripande handlar om hur samhället genom skolan överför vissa kunskaps- och värdeideal från en generation till nästa.
    Under sin utbildning skrev Karin Boye och hennes seminariekamrater examensuppsatser i svenska och pedagogik samt så kallade hospiterings-anteckningar. Anteckningarna och uppsatserna ger en bra bild av deras reproduktionsuppdrag. Boyes auskultationsanteckningar har inte publicerats tidigare. Däremot finns en beskrivning av en auskultation i kristendomsundervisning i Boyes Kris. Detta avsnitt i boken har få stilistiska likheter med hennes egna anteckningar 14 år tidigare, även om det beskriver en undervisning som hamnar ganska nära:
         "Slutligen hade först fröken Zender, sedan alla barnen tillsammans läst de första verserna i den psalm som så småningom skulle genomgås: ”Herren är min herde, mig skall intet fattas […]”
             Malin [Boyes alter ego] tittade på lille Magnus Anderson … Hur tänkte han om det: ”mig skall intet fattas”? Som en framtidsdröm, eller vad? Lektionen hade varit en mönsterlektion i egentligaste mening, helt på barnens nivå och oklanderligt konkret, men detta ”Mig skall intet fattas” fick man nog utlägga i rätt abstrakt mening och rätt mycket över ettornas horisont för att det skulle kunna tänkas passa in på Magnus Anderson i något avseende. Hans bara ben i regnet!"

Karin Boye ville till folket, ”mitt folk” som det heter i romanen. Magnus Anderson i romanen var en av dem ”som hon ville slåss för så visst som man slåss för sig själv”. Denna identifikation försvårar läraruppdraget, samtidigt som det var just det seminaristerna skulle lära sig: att kunna utgå från barnens erfarenheter. Boye verkar här vara beredd att gå långt. Hon ville inte reproducera varken sig själv eller skolan som system; hon ville skapa ur sin egen erfarenhet och verkade önska att barnen kunde få göra detsamma utifrån sina erfarenheter. I slutet av romanen Kris får hennes alter ego en ingivelse:
    Hon kände en plötslig lust att springa fram till dem och ropa: ”Nu är det helt annorlunda! Nu vet jag inte det där längre! Nu är jag hos er! Nu är jag en av er!”   
  – Men de skulle inte förstå, de skulle gå vidare och överlämnas i händerna på andra, som ännu visste och som inte var hos dem och som ville låta dem ärva allt detta och mycket värre.

Den Boye man möter i arkivet är en annan, en duktig skolflicka med fyra A, två a, sju AB, två Ba och ett B (i matematik), som gör vad som förväntas av henne – fast med viss ambivalens. Samtidigt som hon, enligt Kris, ogillade att kristendomsundervisningen framhöll lydnad som främsta dygd för de små barnen, förefaller hon själv vara seminarieuppgifterna lydig. Hennes pliktkänslor höll tillbaka ett inre uppror. Torsdagen den 4 november 1920 besöker Boye lärarinnan Holmdahl som har kristendomsundervisning. Beskrivningen är kort och koncis:
        "[Kl.] 2,5–2,50 Kristendom (Holmdahl). Sv. ps. 141, som barnen haft i läxa, lästes upp. Lär. talade om förtröstan på Gud. Därefter genomgicks ny läxa: ”De gamla buden i nytt ljus”, och Jesu uppfattning av femte budet förklarades.

Här finns inga reflektioner över skickliga lärare eller obemedlade elever, och generellt sett är seminaristernas anteckningar inte särskilt reflekterande. De är snarare enkla och entydiga beskrivningar av hur folkskolebarnens dagar förflöt. Reproduktionen av kunskap och ideal går i dessa beskrivningar ofta hand i hand. Det finns inga exempel på fysisk bestraffning i anteckningarna, utan tillrättavisandet sker mer varsamt. Här kan en blick räcka, som Karin Boye noterar vid en lektion i räkning för klass 1 den 30 augusti 1920: ”Ibland småpratade de, men tystnade genast, bara lär. gav en allvarlig blick.” Oftast tycks dock disciplineringen ha varit inbäddad i undervisningsinnehållet.
    Michel Foucaults tes att de humanistiska idealen gör själen till kroppens fängelse visar sig i den progressiva pedagogiken. Barnen lär sig genom förhör, blickar, sång och berättelser att tygla kroppen. Reproduktionen av bestämda kunskaper för också med sig en reproduktion av vissa bestämda själsliga ideal. I Kris kallar Boye dessa utifrån uppsatta ideal ”den enda goda viljan”. I hennes och seminariekamraternas uppsatser ser man att den enda goda viljan utgör en disciplinering av de blivande lärarna till en stark pliktkänsla för sitt arbete, en plikt att känna arbetsglädje vilken de skulle vidarebefordra till folket. För att sprida dessa ideal var urvalet av kunskaper gjort med omsorg.
    Den enda goda viljan tar sig uttryck i de bestämda uppsatsteman seminaristerna fick skriva om. Boye skrev om bergspredikan och om arbetsglädje. Hon var den enda av 60 seminarister 1919/1920 som fick stort A på båda. Uppsatsen om bergspredikan vittnar om en speciell form av lydnad som ett ideal. En lydnad som kommer inifrån; självdisciplineringen, den ”naturliga” viljan att vilja.
        Hela bergspredikan är ett svar, icke på frågan: ”Vad ska jag lyda?” utan på den personligare frågan: ”Hur skall jag lyda?” Svaret på den frågan blir i alla tider lika, och det blir bergspredikans svar: ”Absolut”. [Här har den rättande läraren lagt till ”av hela mitt hjärta”.]
        /…/ Man skulle kunna säga, att den fullkomliga gudshängivenheten är [här har Boyes lärare föreslagit ”utgör”] kärnan i bergspredikans rättfärdighets-ideal. Det gäller ej längre att fylla ett givet mått, att göra nog, ty Gud fordrar allt, varje stund, varje handling, varje tanke i själens innersta vrå. Han begär fullkomlighet (Matt. 5:48.)
        /…/ Lagbuden skola hållas, men hållas på ett ojämförligt mycket strängare sätt, än vad de skriftlärda någonsin gjort. En känsla, en tanke är brott likaväl som handlingen (Matt. 5:21–37). [Här har läraren föreslagit: ”Känslor, tankar kan utgöra ett brott”.]

Gud, staten, skolan, lärarinnekallet fordrar allt i den enda goda viljans namn. Eller snarare att man ska försöka. Då kan man också bli förlåten om man misslyckats. I det som blev Karin Boyes sista roman, Kallocain, får hon dessa yttre krav på total inre ärlighet att framstå som både skrämmande och absurda. Genom huvudpersonen Leo Kalls sanningsserum, kallocain, kan staten ertappa och därefter bestraffa den som ”inte är fullt lojal ända in i kärnan”.
    Det är inte helt obegripligt att bergspredikans rättfärdighetsideal fanns som uppsatstema på seminariet, dels som ett imperativ riktat mot de blivande lärarna om fullkomlig hängivenhet, dels som förkunnelser om att låta själen styra kroppen; att samvetet är lagen. Uppmaningar som skulle föras vidare till folkskolans elever. Det är inte heller underligt att Boye, som vid inträdet till seminariet var hängivet religiös, väljer att skriva om bergspredikan, men när hon själv försökte följa dess förkunnelse fann hon sin vilja, sin lust, i disharmoni både med Guds och med folkskolans vilja. I alla fall enligt Kris. I uppsatsen är det den duktiga skolflickan som uttryckt sig, som samtidigt rent stilistiskt var något djärvare än sin rättande lärare.
    I sin uppsats om arbetsglädje i skolan tar Boye ut svängarna lite mer och är tydligt kritisk mot att det går att stipulera enkla pedagogiska ideal. Man skulle kunna tala om en pedagogisk reproduktionskris. Här ställer hon det starka jaget mot alla typer av utifrån kommande ideal, framför allt kring barnens uppfostran:
        Vi veta knappast något om de krafter, [vid detta påstående har Boyes lärare satt ett frågetecken i marginalen] som leda barnets utveckling, och likväl skriva vi lagar för den. Är det då underligt, om uppfostran är full av missgrepp? Och är det då underligt, om våra missgrepp hämna sig och våra väl uttänkta metoder lämna ett annat resultat än de enligt konstens regler borde göra?

Enligt stadgarna för seminarie-ämnet psykologi och pedagogik gick vägen till förståelse av barnets själsliv genom studiet av de vuxnas själsliv, varvid seminaristen borde börja med själviakttagelse. Man hade då inte för ögonen en student som Boye, med vad det verkar ett outsläckligt behov av självreflektion, som ser att den främsta drivkraften finns inom henne själv och att en sådan drivkraft inte kan lockas fram utifrån. Självinsikten ”förbjuder” henne att reproducera sina insikter som uttalade ideal. Däremot tyder vittnesmål från senare kollegor och elever på att de egna idealen likväl förmedlades genom hennes sätt att arbeta, som en av hennes elever uttryckte i en intervju: ”ganska snart blev jag fängslad av henne, för jag hade en känsla av att hon var en av oss”.
    Karin Boye var nog inte unik i att som lärare hamna i en reproduktionskris. Det är snarare ett generellt dilemma för alla lärare som ser både sig själva och sina elever som subjekt. En undervisning helt utifrån lärarens personlighet eller elevernas erfarenhet får svårt att motsvara de reproduktionskrav samhället ställer på skolan.
    Till skillnad från flera av klasskamraterna uttrycker Boye en reflekterad och kritisk hållning till de ideal som figurerade vid seminariet. Om man tänker sig seminariet under 1920-talet som en modern institution reproducerar den sig inte bara genom att överföra sina sanningar, utan också genom att göra den yttre kritiken till sin egen självkritik och lägga denna till grund för sin utveckling. En institution som drivs med en sådan logik blir svår att ta sig ur och det blir som individ svårt att uppleva en egen vilja – då denna ofta kommer att sammanfalla med institutionens. Den som vill bli riktigt fri måste ta till ett annat språk, till exempel diktens:
        I natt gick Gud under.
        Kanske var det ett tomt namnskal, som gick under.
        Men namnskalet drog makter till sig som var dödens.
        Jag kastar det
        Jag ser tingen. De erkänner inte sina namn. Jag kastar deras namn.