Matteutveckling för miljarder

Svenska elever är alltför dåliga på matematik. Det är regeringen, Skolverket, Nationellt centrum för matematikutbildning (NCM) och många andra överens om.

Intressant nog är matematik det enskilda skolämne som fått absolut mest pengar. Enligt Origos beräkningar rör det sig om minst 750 miljoner kronor hittills i olika matematiksatsningar (se rutan här intill). Då räknar vi från 1999 när NCM bildades, alltså långt före Jan Björklunds tid som utbildningsminister.

Ännu mer intressant är att ingen kan säga om dessa satsningar gett något resultat.

Ett exempel på hur svårt det är, ser man i utvärderingen av Matematiksatsningen 2009–2011. Den är gjord av konsultföretaget Ramböll och enligt rapporten har satsningen visserligen ”bidragit med ett värde” på de deltagande skolorna, men ”det är inte troligt att måluppfyllelsen på nationell nivå kommer att öka till följd av satsningen”. Kostnad: 351 miljoner kronor.

För att få ett lite längre perspektiv har Origo granskat elevernas slutbetyg och resultaten på de nationella proven i nian sedan 1999. Vår genomgång visar att betygen under perioden har försämrats och andelen icke godkända elever har ökat något. Resultaten 2011 är det sämsta hittills; drygt 19 procent av eleverna i nian nådde inte godkänd nivå på det nationella provet. De internationella Timss- och Pisa-testerna visar också på en nedåtgående trend.

Men vilka slutsatser kan vi egentligen dra av provresultat och betyg? Det visar sig vara en mycket komplex fråga.

Bertil Östberg, statssekreterare på utbildningsdepartementet, anser att elevernas matematikkunskaper otvivelaktigt har försämrats. Däremot kan man varken använda nationella prov eller betyg som måttstock. De nationella proven är olika svåra från år till år och går därför inte att jämföra. Dessutom råder betygsinflation. Trots att betygen har sjunkit något under perioden, är de egentligen orättmätigt höga och därför missvisande, menar Bertil Östberg.

Regeringen drar sina slutsatser om matematikkunskaperna framför allt med utgångspunkt i de internationella mätningarna, Timss och Pisa. I dem har svenska elever presterat väldigt ojämnt. Ser man endast till Pisa-testet, som skrivs av 15-åringar, är trenden nedåtgående. Vid premiären år 2000 placerade sig svenska elever på den övre halvan bland 32 länder, år 2003 hamnade de över medel. 2006, däremot, halkade Sverige ned flera placeringar och samma sak hände 2009.

Svein Sjøberg, som är professor vid institutet för lärarutbildning och skolforskning i Oslo, har själv tidigare arbetat med de internationella mätningarna och följer nu forskningen inom fältet. Å ena sidan är han kritisk till den övertro som han menar att många politiker har till den här typen av internationella rankningar, och de långtgående slutsatser som ibland dras av dem. Man ska komma ihåg att Pisa- och Timss-testerna endast mäter det som är mätbart och jämförbart, och det är inte nödvändigtvis samma saker som läroplanen och andra styrdokument har som mål med undervisningen, påpekar Svein Sjøberg.

– I dag är det ju så att allt i samhället ska vara evidensbaserat och mätbart – och då tar man de data man har. Man vill ha ”value for money” i sin satsning på utbildning, och då ser man de här testerna som ett slags kvitto.

Å andra sidan kan man inte helt avfärda testerna.
– Det går sämre för Sverige också jämfört med länder som är väldigt kulturellt lika, som Norge och Danmark, så man ska vara försiktig med att helt bortförklara resultatet. Det kan vara värt att fundera på varför det går åt fel håll, säger han.

Ola Helenius, biträdande föreståndare på Nationellt centrum för matematikutbildning, NCM, är inne på samma linje.

– Man kan absolut inte bortse från resultaten och påstå att de inte säger någonting.

Men han anser att man måste titta på alla faktorer: internationella mätningar, betyg, nationella prov och erfarenheter från högskolorna, för att kunna dra slutsatser.
– Vi har en nedgång i elevprestationerna i matematik, och framför allt är inte de prestationer vi ser rimliga i förhållande till hur mycket tid eleverna lägger ned på matematiken.

Ola Helenius påpekar, som flera andra Origo talat med, att orsakerna är många och komplexa. Och hur vi än vrider och vänder på det, så har regeringen bestämt sig.

– Det är inte rimligt att Sverige ligger på medel eller under medel i matte. Målet är helt enkelt att få ett bättre resultat. Vi ska tillhöra de länder som är bäst i världen, säger statssekreterare Bertil Östberg.

Om vi ännu inte kan se några resultat av de 750 miljoner som redan spenderats, kan man fråga sig om pengarna har använts på rätt sätt. Och vad säger att vi får bättre utväxling på de 2,6 miljarder som ska satsas mellan 2012 och 2015?

De senaste tio åren har NCM fått 49 miljoner kronor av Skolverket. Uppgiften var, och är, bland annat att utveckla och förbättra matematikundervisningen. Men Ola Helenius säger att det är svårt att få brett genomslag på nationell nivå.

– Högt räknat har vi kontakt med mellan tio och tjugo procent av Sveriges lärare. Det är en utvald skara vi har chans att påverka. Vi har satsat mycket på att hålla hög kvalitet och inte lika mycket på att nå ut till dem som inte är intresserade av det vi har att erbjuda.

Detta förhållningssätt håller dock på att ändras. NCM vill gärna vara delaktiga i det så kallade Mattelyftet, och Ola Helenius hymlar inte med att det blir en utmaning att ge denna satsning ett innehåll som gör den användbar och attraktiv för en så heterogen grupp av lärare.

– Även en jättestressad lärare som kanske inte är specialintresserad av matematik måste känna att vi underlättar deras arbete, att det ger effekt och att det blir roligare.

Ett annat projekt som fått pengar är införandet av matematikutvecklare på kommunnivå, hittills handlar det om 18 miljoner i statsbidrag. Idén kom från matematikdelegationen 2003 och i dag har de flesta kommuner minst en matematikutvecklare. Men effekterna av deras arbete är också svåra att mäta.

– På vissa håll kan matematikutvecklarna vara en bidragande orsak till att resultaten förbättras, på andra har de överhuvudtaget inte fått rimliga förutsättningar att klara av det, säger Anders Palm som är undervisningsråd på Skolverket och projektledare för matematiksatsningen.

I Skolverkets undersökningar uppger två tredjedelar av matematikutvecklarna att de i princip inte får någon tid alls till att sköta sin uppgift. Eftersom det är frivilligt med matematikutvecklare, ser kommunerna olika på deras roll.

I dag är matematikutvecklarnas framtid osäker. Skolverket har föreslagit att det ska finnas resurspersoner i varje kommun, totalt ska 1 000 personer utbildas, men deras uppdrag blir delvis annorlunda än dagens matematikutvecklare.

Ola Helenius på NCM anser att man i stället borde satsa mer på matematikutvecklarna och att de borde få större legitimitet än de har i dag, både gentemot lärarna och kommunernas förvaltningar. Enligt honom behövs en större samsyn om vad man vill uppnå i matematikundervisningen, och eftersom matematikutvecklarna finns i de flesta kommuner kan de bidra till just detta.

– Vi tycker att matematikutvecklarna är ett väldigt effektivt sätt att nå ut till många lärare och därför tycker vi på NCM att konceptet är så bra.

Naturligtvis kan varken NCM eller matematikutvecklarna ställas till svars för elevernas uteblivna resultatförbättring. Om 750 miljoner har spenderats på matematikutveckling, har trots allt 683 miljoner gått till annat än dessa institutioner. Det är också svårt att säga om matematiksatsningen i övrigt är rätt eller fel. Den är tänkt att ge utslag på lång sikt.

Men efter 2015, då regeringen har satsat minst 3,4 miljarder på matematikundervisningen sedan 1999, är frågan hur många år till som behövs innan det vänder. Bertil Östberg poängterar att alla matematiklärare nu får chansen att förbättra sin undervisning.

– Om fyra eller fem år, när alla deltagit i matematiksatsningen, förväntar vi oss att börja se resultat. Så lång tid bör det minst ta, säger han.

Då tänker han på det särskilda lärarlyft (Matematiklyftet) som kommer att erbjudas under de närmsta fyra åren, och på de andra åtgärder som ska ske inom miljardsatsningen. Till exempel blir det fler lektionstimmar i grundskolan, nya forskarskolor för matematiklärare och en förlängning av Läsa-skriva-räkna-satsningen.

Kanske ger det resultat. Ola Helenius är hoppfull, och av de olika satsningarna tror han särskilt mycket på Mattelyftet.
– Alla projekten är lite av högriskprojekt, det finns inte så mycket forskning om hur så här stora fortbildningsprojekt kan genomföras. Mattelyftet har stor potential, men det blir helt avgörande hur fortbildningen genomförs och vilket innehåll den får. Alla lärare kan ha stor nytta av en bra fortbildning, menar Ola Helenius.

Svenska elever hör till dem som använder mest tid till att räkna själva i boken, och det är problematiskt.
– Det kan vara ett effektivt sätt att bemästra en viss del av matematiken, det vill säga att lära sig procedurer utantill. Men i Sverige har vi försökt införa en mer förståelseinriktad matematikundervisning och då kan inte läroboken användas för att helt styra undervisningen. Det har inte riktigt landat i många skolor.

En bra fortbildning, menar Ola Helenius, måste ge stöd till hur andra sidor av matematiken kan komma till uttryck, utan att lärare känner att de helt måste lämna alla invanda rutiner. Att bara slänga bort läroboken hjälper inte. Ola Helenius anser också att det går att se resultat av fortbildning redan i dag.

– Om du är ute och pratar matematik i kommuner som har fått pengar och satsat på matematikutveckling, så kommer du att se en effekt. Det gör skillnad för de lärarna och de eleverna.

Med tanke på hur svårlöst ekvationen om matematikutvecklingen verkar vara, är det ändå svårt att inte undra hur vi ska kunna se om utvecklingen går framåt eller bakåt. Politikerna menar som sagt att internationella jämförelser är rätt kontrollverktyg. Men om eleverna inte skriver bättre på Pisa och Timss om fem år, vad händer då? Blir det ännu fler miljarder eller är det dags att ge upp och fokusera på andra ämnen?

Bertil Östberg kan inte svara på om det kommer att behövas fler miljardsatsningar. Däremot vet han varför det satsats mer på matematik än på andra ämnen hittills:
– Det går inte att satsa på allt samtidigt. Matte är det största problemet, men det betyder verkligen inte att det inte finns andra problem, säger Bertil Östberg.