Dator till alla ändrar lärarrollen

När Tomas Kroksmark besökte en högstadieklass i Helsingborg för att samla material till sitt forsknings­projekt om digitaliserad under­visning fick han lite av en chock. Många av eleverna hade hans porträtt uppe på datorskärmen. De visste vad hans fru heter och vilken bil han kör. Även om det var fel färg.

– Det kändes som en tydlig demonstration av den informationskultur som håller på att växa fram, säger Tomas Kroksmark.

Skolan är en så kallad en-till-en-skola, vilket innebär att varje elev och lärare har en egen bärbar dator som är integrerad i undervisningen.

Tomas Kroksmark är professor i pedagogiskt arbete vid Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping. Under förra året intervjuade han lärare och elever på fem en-till-en-skolor med huvudsyftet att undersöka övergången från analogt klassrumslärande, där bok och penna dominerar, till digitaliserat lärande där datorer utgör utgångspunkten i undervisningen.

Under studiens gång blev han mycket överraskad över de kvaliteter i lärandet som datorer tar fram. Och att lärarna inte blev helt utmattade. De var mest förvånade över det faktum att det krävs en helt ny slags lektionsplanering.

– Det digitala lärandet kräver att man utgår från ett tema snarare än detaljerad planering och att läraren går in i en mer handledande roll som dirigeras av elevernas frågor, säger Tomas Kroksmark.

En annan förutsättning är att tydligt klargöra kursplanen för eleverna och försöka anpassa den digitala undervisningen till skolans mål. Det finns alltid en risk att man tappar bort målen i den allmänna förtjusningen över att det är så enkelt att hitta information.

– Men många verkade ha utvecklat metoder för att komma tillrätta med det. Kursplanemålen lades ut på skolans intranät och lektionerna inleddes ofta med Powerpoint-genomgångar om vad eleverna förväntades lära sig.

Många av lärarna försökte bryta ner kunskapsmålen för att hjälpa eleverna att hantera informationsflödet. De arbetade även mycket med regelbunden utvärdering, vilket ledde till många intressanta diskussioner om varför man ska kunna saker.

– På så vis uppstår det en friktionsyta mellan det analoga och memorerande lärandet och det digitala. Även lärarna kan känna sig osäkra på vad som är viktigt att kunna. Allt finns ju på nätet…

Både lärare och elever var överens om att kunskapsbegreppet får en förskjutning. Det handlar mer om processen hur man tar sig fram till säker kunskap och om elevens förmåga att dra slutsatser, inte om faktakunskap.

– Den processen blir längre än i en vanlig analog miljö och ligger på en helt annan abstraktionsnivå. Nu handlar det inte om att förstå ATT man kan algoritmräkna, utan att förstå hur algoritmen är uppbyggd och varför den är bra att kunna.

Tomas Kroksmark tycker sig kunna se att en-till-en-undervisning leder till att eleverna blir märkbart bättre på att avgränsa och att avgöra vilken information som är tillförlitlig. Dessutom blir de bättre på att hitta den abstraktionsnivå som passar just dem.

Än så länge är vissa ämnen bättre lämpade för digital undervisning än andra. Mest självklart känns det i samhällsvetenskapliga och estetiska ämnen.

– När det gäller naturvetenskap och matte blir det lite svårare. Det finns bra laborationer på nätet men den grundläggande aritmetiken måste man ju lära sig, säger han.

Att lärarrollen förändras är det ingen tvekan om. Eleverna inser snabbt att läraren inte kan ha all den kunskap som finns på nätet. Trots det tycker sig Tomas Kroksmark kunna se att respekten för lärarna i en-till-en-klasser ökar.

– Nu handlar det inte om en vuxen person som ska tala om vad alla ska göra. I stället blir det en samproduktion av kunskap där lärare och elever hjälper varandra, vilket i sin tur får en positiv inverkan på de sociala relationerna.

Samtidigt ställer det ökade grupparbetet högre krav på sammansättningen av elever.

– Jag tror det är bra att låta elever med olika kunskaper arbeta tillsammans, precis som i yrkeslivet. Det ger en mer dynamisk arbetskultur.

Tomas Kroksmark menar att lärandeprocesser kan glida mellan elevernas konkreta erfarenheter och upplevelser – som oftast är analoga – och den digitala tillvaron. Det som då uppstår kallar han en ”stretchad livsvärld”. Att hantera dessa glidningar ställer också nya krav på lärarrollen.

Hur bedömningsprocessen påverkas har han inte tittat närmare på. Det är en svår fråga som det krävs mer kunskap om, menar han. Målen och kriterierna är skrivna utifrån analogt lärande och individuella prestationer.

– Lärarna måste lära sig skilja på de indi­viduella och de kollektiva insatserna. Man måste också fråga sig vad det är man bedömer – faktakunskap eller själva processen på väg dit?

Men eftersom entusiasmen ökar hos eleverna så tror han att det digitala lärandet kan få en positiv effekt: Att arbeta tillsammans och hjälpa varandra väcker nyfikenhet och det leder till bättre resultat.

Att kombinera analog undervisning med digital är ingen bra lösning, enligt Tomas Kroksmark.

– När eleverna vet att det finns ett så kraftfullt verktyg som datorer så accepterar de inget annat. Det är som ett rop efter en tid som inte längre finns.