På en vägg i femmans klassrum skapas en bild av Laponia, det gigantiska världsarvet som ska bevaras för eftervärlden. Inspirationen fick klassen vid en färgsprakande fjällresa tidigare i höstas. Vattenfall i alla nyanser tovas och ska så småningom bli glittriga av silvertråd, björkar formas av gipsbindor, myren runt fjällen virkas fram i höstliga färger och fjällen sågas ut ur frigolit.

Men något saknas: djuren! Renarna, björnarna, örnen, lodjuret och fjällens skräck: myggorna! Det är här som mekaniken kommer in.

– Redan förra läsåret fick eleverna lära känna Polhems mekaniska alfabet, principerna om överföringen av rörelse. Nu äntligen har vi kommit igång med att vidareutveckla projektet genom att integrera flera ämnen, säger Ann-Charlotte Wimyr, lärare i matematik och NO i Västra skolan i Jokkmokk.

I uppfinnaren Christopher Polhems mekaniska alfabet ingår bland annat kugghjulet, hävstången och skruven. Mekanismerna sammanfattades i 79 trämodeller, som skulle göra det Foto: Tor Lundberglättare för studenterna i landets första ingenjörshögskola att förstå olika typer av rörelseöverföringar.

Tillsammans bildar ”bokstäverna” i det mekaniska alfabetet ett språk, som gör det möjligt att skapa i stort sett vilka konstruktioner som helst. I dag, mer än 300 år senare, används Polhems modeller i nya pedagogiska sammanhang.

Om några veckor får eleverna besök av en lokal vilddjursforskare, som ska berätta om sina djurmöten på fjället. Men de vet redan mycket om de vilda djuren i Laponia.

Hasan, Oskar, Wilma och Jorlandi tar fram pappfigurerna som de gjorde i fyran. Hasan har gjort en praktfull älg som rör både huvudet och benen parvis när han drar den i svansen. Oskar har inspirerats att göra en fjällämmel med två rörliga ben och rörligt huvud av en död lämmel som han har sett ute i naturen. Wilma valde att göra en slaguggla med flaxande vingar, en sådan som brukar flyga runt hennes hus, medan Jorlandi, som gillar katter, har valt att göra ett lodjur som kan springa.

– Vi kunde välja mellan att låta djuret flyga, springa, gå eller nicka, säger Wilma. Det var rätt lätt att välja – och rätt lätt att göra djuren också. MFoto: Tor Lundbergen det gällde att inte göra de rörliga delarna för små. Hellre för stora, så man kunde klippa till dem sedan.

När lärarna på Västra skolan förra läsåret började planera Laponiaprojektet var det lätt att hitta biologi- och geologivinklar. Även historieämnet kom in naturligt: Laponia är ett av de få världsarv där det bor en ursprungsbefolkning och silverbrytningen är en viktig del av både den samiska och den svenska historien.

Avstånd, höjder, arealer och vattenmängder kunde mätas i matematiken och i svenskan kunde eleverna skriva om sina naturupplevelser. I tekniken fick eleverna välja var sitt djur ur Laponias fauna, tillverka dem i inplastad papp och få djuren att röra sig på mekanisk väg. De rörliga delarna av djuret fästes med pappersklämmor på kroppen.

– Ben kan gå, huvuden nicka, svansar vifta – det finns hur många möjligheter som helst. Barnen visade sig förstå principen mycket lätt, säger Ann-Charlotte Wimyr.

Snart tillverkades ekorrar, älgar, små och stora björnar, en hermelin som viftar på ena tassen, örnar, lodjur och en häftig mygga som kan röra på snabeln.

– En räv viftar på svansen om man drar den i benet, men de flesta valde att dra i svansen och få en annan kroppsdel att röra sig, säger Ann-Charlotte Wimyr.

Christopher Polhem visade sig vara en person som fångade barnens fantasi.

– Bara det att Polhem fanns på femhundrakronorssedlarna var imponerande, då förstod de verkligen hur stor han var. Dessutom Foto: Tor Lundbergville han också sprida sina kunskaper. Det han lärde ut i slutet av 1600-talet används än i dag. Utan honom hade vi inte stått där vi gör nu.

Nu är det dags att ta djurmodellerna i papp ett steg vidare. Integreringen med slöjden är ett nytt inslag.

Eleverna monterar isär sina djur och ritar av delarna på plywoodplattor eller tyg och markerar hålen där nitarna ska sitta. De som ska göra djur i textil väljer tyg med rätt struktur. Några väljer trästomme med tygklädsel och måste fundera hur det ska gå till. Slöjdlärarna Lars-Göran Hedberg och Camilla Jonsson hjälper till vid tillsågning och med sömsmånsberäkningar och tygval – lurvigt eller strävhårigt?

Ännu återstår några lektionspass innan de slöjdade djuren är färdiga och kan visas på Ájtte, det samiska museet i Jokkmokk. Men Ann-Charlotte Wimyr och hennes kollegor är redan nu nöjda med Laponiaprojektet.

– Tekniken angår oss alla. Den är ett sätt att förstå vårt samhälle i dag samtidigt som bland andra Polhem ger oss perspektiv på hur det samhället växt fram.

Teknikämnet är visserligen nytt, brett och saknar traditioner. Men just därför, menar hon, är det också anpassningsbart.

– Samtidigt som vi går igenom grundläggande tekniska system kan vi se på dem ur lokala perspektiv, till exempel vattenkraften. Det gör ämnet så spännande.

I arbetslaget ingår Anne-Charlotte Wimyr, mate­matik- och NO-lärare, Monica Lundmark, bildlärare, Astrid Tjikkom, svensklärare, och Lars-Göran Hedberg och Camilla Jonsson, slöjdlärare.

Bloggat om denna artikel Twingly

Skriv en kommentar

För att kommentera Lärarnas Nyheters artiklar kan du antingen logga in med ditt konto hos t ex Facebook eller Google (klicka på en av symbolerna här under) eller skapa en enkel inloggning där du anger namn och e-postadress. Klicka på Skapa nytt konto nedan, eller använd inloggningsformuläret om du redan har ett konto.
Teknik över gränserna

Ett underbart koncept! För att göra teknik begriplig, rolig och entusiasmerande så behövs denna typ av mekaniskt tänkande! På samma sätt som Polhems mekanismer blir mer relevanta för dagens barn och ungdomar om man använder människor och djur i stället för ting (se Cetis Polhemssidas animation om det mekaniska alfabetet:
http://www.liu.se/cetis/polhem/polhems-teknik/det-mekaniska-alfabetet.shtml)så arbetar ni på Västra skolan med dessa tankegångar! Det är roligt att se.
För ett antal år sedan då jag skapade innehållet för KomTek (http://www.tekniskamuseet.se/1/698.html)var utgångspunkten att barnen skulle få nya associationer till teknik utan att blockeras av minnesbilder enbart med olja, kugghjul och oljud. Rekommendationerna till handledarna för de KomTek som skulle startas var därför att använda levande objekt som utgångspunkt för de tekniska lösningarna. På det viset blev tekniken mindre könskodad, lättare att relatera till och mer lustfylld. Kontakta t.ex. på Halmstads KomTeks verksamhet i dag, om ni vill ha fler idéer
http://www.halmstad.se/forskolaskola/komtek/komtekihalmstad.4493.html
Som ett tips kan jag nämna att det finns en gammal bok som heter "Människokroppen som ingenjörskonst" skriven av John Lenihan. I bland finns den att hitta på Antikvariat, men annars på bibliotek. Den är en utmärkt utgångspunkt för resonemang om mekanik och ger idéer till byggen som är ämnesöverskridande!
Vänliga hälsningar från
Harriet Aurell Teknikpedagog
www.aurell.se

Annons

Fler nyheter