Hon hittar storheten i det lilla

Självtvättande fönster, fläckfria kläder och material som gör föremål osynliga. Det låter som Harry Potters värld snarare än vetenskapens. Som magi.
Men nanoteknologi är inget trolleri, säger Maria Strømme.
– Tidigare har vi använt material så som naturen har skapat dem, med de egenskaper som naturen gett dem. Men nu börjar vi få de tekniker som behövs för att kunna ändra på egenskaperna. Då kan vi till exempel ge
bomull egenskapen att inte alls ta upp vätska, vilket gör att vin och kaffe bara rinner av.
Det är inte magi, inga konstigheter.
Prefixet nano betyder miljarddel och kommer från det grekiska ordet nanos, som betyder dvärg. En nanometer får man om man delar en millimeter en miljon gånger. Det är på den storleksnivån som nanoteknologin utspelar sig.
Nanoteknologi kallas också för atomslöjd. Om man går in där, på nanonivån, och förändrar materialstrukturen slöjdar man fram helt nya egenskaper hos materialet. Och det är då det stora händer.
– Vi har material i allt runtomkring oss. Om vi kan börja ändra på egenskaperna på alla material vi har runt omkring oss, då är det svårt att gissa var det ska ta slut.

Maria Strømme hoppar upp ur stolen, går fram till datorn och tar fram en graf som hon ofta visar. Om hur forskare konstaterat att det två gånger per sekel görs grundläggande framsteg i vetenskap och teknik som radikalt förändrar vårt sätt att leva. Textilindustrin, järnvägen, bilarna, IT.
Nanoteknologin är nästa våg. Men utvecklingen är ännu i sin linda. Enligt Maria Strømme befinner vi oss i dag på samma stadium som datorerna var på tidigt 60-tal.
– Då visste ju inte gemene man vad en dator var och ingen skulle ha kunnat börja prata om internet. Nu står vi här och ska gissa vad nanoteknologin kan innebära. Vi tror att den kommer att föra med sig samma värdeökning för samhället och en lika stor förändring av sättet vi lever på.
Hon säger att hennes gissningar blir naiva – att man kommer att skratta åt dem om några år. Fantasin räcker helt enkelt inte till för att föreställa sig hur långt utvecklingen kan nå. Men inom hennes eget forskningsfält, nanoteknologi för livsvetenskaperna, blir gissningarna mer precisa. Flera genombrott inom behandlingen av cancersjukdomar ligger nära i tiden, menar hon.
– Att man kommer att kunna bota många cancerformer med nanoteknik, det är jag säker på.
Ett sätt är att injicera guldnanoskal, nano-partiklar med ett skal av guld, i en blodådra. Man vet att där det finns en tumör, där läcker blodkärlen, och där kan guldnanoskalen ta sig fram. När man sedan riktar en infraröd laser just dit blir guldnanoskalen oerhört varma och bränner sönder tumören.

Ett annat sätt är att lägga in cancerläkemedel i nanopartiklar som binds till de sjuka cellerna. Eftersom läkemedlet levereras precis dit det ska kan doserna vara höga utan att patienten får stora biverkningar.
Maria Strømme har förklarat nanoteknologins möjligheter många gånger – det märks. I december förra året var hon med i tv-programmet Skavlan. Efteråt kontaktades hon av närmare hundra personer, många av dem ryggmärgsskadade som ville veta om nanoteknologin kommer att kunna hjälpa dem att gå igen.
– Det är egentligen inte min forskning, men jag försöker svara dem som hör av sig. Så fort människoförsök är möjliga så kommer det att göras. Men om det är om fem eller sju år, eller om ännu längre tid, det vet jag inte.

Maria Strømme är uppväxt norr om polcirkeln, på den lilla ön Austvågøya på Lofoten i Norge. Det var där, under den norska himlen, som intresset för fysik och naturvetenskap väcktes.
– De flesta som blir fysiker har nog haft intresse för rymden. Likadant var det för mig. Jag började titta uppåt och läsa böcker och fundera: Hur bildas en stjärna? Vad är det som händer i universum? Man ser solen, man ser stjärnorna och man börjar fundera.
Som tur var fanns det dessutom någon där som kunde svara på alla frågor: pappa, även han fysiker (och en god fiskare och kock: Säg ”pappas nyfångade hemlagade torsk” så vattnas det i munnen på Maria Strømme).
Planen var att Maria Strømme skulle plugga till civilingenjör i Trondheim. Men på en resa träffade hon en svensk kille och så småningom hamnade hon i Falun. Därifrån var steget inte så långt till Uppsala där hon blev civilingenjör i teknisk fysik och sedan doktorerade i fasta tillståndets fysik. 2004 blev Maria Strømme, då 34 år gammal, professor i nanoteknologi – Sveriges yngsta lärostols-professor i ett teknikämne.

Nu sitter hon i Nobelpristagaren Kai Siegbahns gamla kontor på Ångströmlaboratoriet på Polacksbacken i Uppsala. På väggarna finns många kort på de tre barnen och framför skrivbordet en vit pilatesboll. Hon visar hur stort rummet var när hon skulle flytta in.
– Väggen gick ända ut hit och så stod det en stor laser här. Jag tänkte att ett så stort rum kan jag inte ha. Så jag bad dem att sätta upp en vägg så att vi kan ha möten i det rum som blev extra.
Maria Strømme bossar över en forskargrupp på 21 personer och är både ämnesansvarig, personalansvarig och ekonomi-ansvarig. Det är för mycket att göra – ett jobb omöjligt att sköta på vanlig heltid.
– Jag vill inte räkna hur många timmar det blir. Det blir ju så, när man har det här jobbet glider hobby, fritid och jobb in i varandra och jag klarar inte av att skilja dem åt.
Hon gillar att jobba resultatinriktat, att bli ”bedömd på leverans”. Att få en artikel publicerad i en ansedd tidskrift, lyckas ta fram något som går att patentera eller förklara och förstå ett fenomen.
– Det är otroligt tillfredsställande. Nyfikenhetsdrivet.
Men också bekräftelsedrivet?
– Jo, absolut. Man är väl en sucker för bekräftelse, det är väl de flesta forskare. Det är här de samlas!

Maria Strømmes forskning kretsar kring flera större tvärvetenskapliga projekt. Ett handlar om implantatytor, om att kunna döda bakterier ”på beställning”, på till exempel en tandskruv eller en amputationsprotes. Ett annat om att utveckla billiga och enkla tester för att diagnostisera bakterier och virus.
Men det är algbatteriet som har fått henne och forskargruppen att nå ut längst internationellt. När Uppsala universitet skickade ut ett pressmeddelande om batterier tillverkade av den lilla algen grönslick blev Maria Strømme medieproffs. På två och en halv vecka gjorde hon mer än 200 intervjuer i allt från indiska till amerikanska medier.
Det unika med algbatteriet är att det laddar snabbt och dessutom är miljövänligt.
– Det består i princip bara av papper och saltvatten, så du ska kunna kompostera det eller bränna det. Kan vi få allt att fungera, då har vi…
… åstadkommit en energirevolution?
– Det vet jag inte, men vi har i alla fall öppnat helt nya möjligheter för energilagring än vad som finns i dag. Batteriet skulle kunna integreras i kläder, textilier, i väggarna på bilar. Vi skulle kunna lagra energi enkelt, billigt, lätt, böjbart, på alla möjliga sätt. Om vi grejar det är jag oerhört nöjd!