Hellre inspiratör än moraltant

Från miVida 2016-03-02 13:43

Foto: Linus MeyerEn moraltant som alltid kommer med pekpinnar om vad man bör (eller inte bör!) äta? En inspiratör som sprider matglädje? Eller någon som kommer med dubbla budskap? Vem är jag för mina elever och vem vill jag vara? Kanske blir dessa frågor särskilt brännande när man undervisar i våra ämnen, som är så starkt förknippade med den egna personen och livs­stilen.

Härom året fick jag mig en tankeställare när niorna bestämde sig för att göra en film om sina lärare. Som alltid vid sådana här tillfällen infann sig en lätt nervositet i lärarkollegiet. Hur hade eleverna uppfattat oss, vilka av våra egenheter skulle de välja att karikera? Flickan som gestaltade mig hade begett sig till den lokala affären. Där gick ”hemkunskapsläraren” omkring och pekade på den ena varan efter den andra och dömde ut dessa. De var för söta, för feta, för dyra, inte ekologiska och så vidare. Till slut fastnade hon för en banan – den var både nyttig och rättvisemärkt! Så, väl ute ur affären och i tron att kameran var avstängd, gömde sig ”läraren” bakom en buske och tog fram en chokladkaka som hon mumsade i sig. Jag skrattade gott åt filmen, den var gjord med glimten i ögat. Samtidigt kunde jag inte låta bli att undra om det var så eleverna uppfattade mig; som en som sa en sak och gjorde något annat – i smyg?

Ett par år senare. En kollega avslöjade för sjätteklassarna att hon var trött eftersom hon ätit för mycket från kakfatet på lärarrummet. Vilket liv det blev! Hur kunde det komma sig att lärarna fick äta sötsaker när eleverna inte fick det? Orättvist! Ohälsosamt! Av elevernas ilska föddes ett samarbete mellan hem- och konsumentkunskap och svenska: Klassen fick skriva argumenterande texter med rubriken ”Förbjud kakor och godis på lärarrummet”. Ämnet engagerade, för eleverna var det på riktigt och de vässade sina argument. Om lärarna åt socker blev de ju trötta, då skulle undervisningen bli sämre och alltså skulle eleverna få sämre betyg!

Och visst hade de rätt: Om vi ska vara trovärdiga när vi varnar det uppväxande släktet för socker, kan vi inte själva smaska i oss i nästa stund. Risken finns till och med att eleverna får för sig att kunskaper om hälsa är något man visar upp på lektionerna, framför allt på proven, men sedan kan strunta i i det verkliga livet, det utanför lektionssalen.

Självfallet vill jag hellre bli ihågkommen som en inspiratör än en med pekpinnen i handen. Att moralisera fungerar dessutom sällan. Hellre då släppa in kreativiteten i köket så ofta det går och utmana eleverna att våga smaka och få nya preferenser. Och sedan är det väl bara att erkänna att även en hkk-lärare kan ha svårt att avstå från en chokladbit!

Skriv en kommentar

För att kommentera Lärarnas Nyheters artiklar kan du antingen logga in med ditt konto hos t ex Facebook eller Google (klicka på en av symbolerna här under) eller skapa en enkel inloggning där du anger namn och e-postadress. Klicka på Skapa nytt konto nedan, eller använd inloggningsformuläret om du redan har ett konto.
Annons

Fler nyheter