Ny metod ökar delaktigheten

Från miVida 2012-08-24 10:58
En kort elevutbildning förbättrar interaktionen mellan elever med fysiskt funktionshinder och elever utan fysiskt funktionshinder under lektioner i idrott och hälsa. Det visar en ny studie.

Kajsa Jerlinder.När en elev med fysiskt funktionshinder deltar på lektioner i idrott och hälsa tillsammans med elever utan funktionshinder kan det på ytan se ut som om den förra är väl inkluderad och delaktig. Men forskning visar att den interaktion som förekommer till allra största del är mellan läraren och eleven med funktionshinder. Interaktion mellan eleven med funktionshinder och de andra eleverna förekommer nästan inte alls.

Ett forsknings- och utvecklingsprojekt drivet av Specialpedagogiska skolmyndigheten och utfört av Kajsa Jerlinder vid Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm och Lars Kristén vid Högskolan i Halmstad, och en lettisk forskare, Aija Klavina, har därför undersökt om det med en enkel kamrathandledande utbildning går att öka interaktionen mellan eleverna och därmed inkluderingen av elever med fysiskt funktionshinder.

– Resultaten har varit mycket positiva. Vi har kunnat se en signifikant ökning i interaktion mellan elever med fysiskt funktionshinder och elever utan funktionshinder. Lärarens roll har samtidigt minskat. Dessutom visar våra intervjuer på många andra positiva effekter som ett mer hjälpsamt klassrumsklimat och ett allmänt ökat välmående, konstaterar Kajsa Jerlinder.

Hon exemplifierar förändringen utbildningen åstadkommit med att berätta om hur två elever, en med och en utan funktionshinder, plötsligt hjälptes åt att genomföra en lektionsövning och sedan firade framgången med en gemensam high five. Innan den kamrathandledande utbildningen brukade de två eleverna inte interagera alls på lektionerna. Dessutom brukade eleven med funktionshinder undvika att försöka göra den typen av övningar.

Det svenska projektet, som genomfördes under höstterminen 2011 i fyra klasser på tre låg- och mellanstadieskolor i Sverige, var anpassat till svenska förhållanden men byggde på ett forskningsprojekt som Aija Klavina ledde i Virginia, USA, år 2008.

– I den amerikanska studien hade eleverna något svårare fysiska funktionshinder än de elever som deltog i den svenska. Vår studie var inte heller inför eleverna så uttalat fokuserad på elever med fysiskt funktionshinder utan vi pratade mer om det allmänt samarbetsorienterande, det vill säga hur alla kan hjälpa varandra mer, berättar Kajsa Jerlinder.

Alla elever, inklusive de fyra eleverna med fysiskt funktionshinder, som ingick i den svenska studien fick vid terminsstarten frågan om de ville gå en kamrathandledande utbildning. Trettiosju elever tackade ja, dock ingen av eleverna med funktionshinder. Utbildningen som sedan följde bestod av tre knappt halvtimmeslånga träffar. På träffarna fick eleverna bland annat prata om hur det är att vara en bra kompis, hur det känns att behöva hjälp och i vilka situationer det kan vara som man behöver hjälp. Dessutom fick de göra praktiska samarbetsövningar, till exempel att hjälpa varandra att ta sig förbi ett hinder genom att balansera på en bom. Själva forskningen bestod, förutom av intervjuer, av totalt fyrtiotre filmade observationer som genomfördes både före och efter eleverna hade gått den kamrathandledande utbildningen.

– En sidoinsikt som vi fick genom studien är att elever med fysiskt funktionshinder är borta väldigt mycket från de ordinarie lektionerna på grund av andra åtaganden som läkarundersökning, talträning, sjukgymnastik och operation. Dessutom kan det förekomma en extra infektionskänslighet som gör att dessa elever ofta är sjuka, säger Kajsa Jerlinder och påpekar att den höga frånvaron naturligtvis också kan ha effekt på graden av inkludering.

De lärare i idrott och hälsa vars klasser ingick i studien uttryckte, enligt Kajsa Jerlinder, inledningsvis vissa farhågor inför deltagandet eftersom de var rädda att det skulle leda till en alltför stor arbetsbörda.

– Men under projektets gång blev de jättepositiva, berättar hon.

Förändringen skedde när lärarna upptäckte att arbetsinsatsen var mycket mindre än vad de hade trott och samtidigt gav ett mycket större resultat än vad de hade trott. En win win-situation alltså.

– Nu har lärarna till och med börjat använda metoden i sina andra klasser eftersom den fungerar så bra. Den hjälper ju även elever som inte har ett fysiskt funktionshinder men som ändå behöver mer stöd, konstaterar Kajsa Jerlinder nöjt.

Arbetet med att sammanställa resultatet av forskningsstudien pågår för fullt och därefter är målet för forskarna att försöka nå ut med resultatet till så många berörda lärare som möjligt.

– Vi kommer förstås att skriva artiklar och delta på konferenser, men vår ambition är också att tillsammans med Specialpedagogiska skolmyndigheten sammanställa någon sorts lärarguide. Den ska på ett enkelt och tydligt sätt visa hur man kan jobba med samarbetsorienterat lärande och på så vis nå en ökad interaktion mellan elever med fysiskt funktionshinder och elever utan funktionshinder, berättar Kajsa Jerlinder.

När en sådan guide kan finnas tillgänglig är dock ännu för tidigt att säga.

Fotnot: I projektgruppen ingick även Tine Soulié, konsulent vid Handicapidrœttens Videnscenter i Danmark. Projektansvarig vid Specialpedagogiska skolmyndigheten var Lena Hammar.

Skriv en kommentar

För att kommentera Lärarnas Nyheters artiklar kan du antingen logga in med ditt konto hos t ex Facebook eller Google (klicka på en av symbolerna här under) eller skapa en enkel inloggning där du anger namn och e-postadress. Klicka på Skapa nytt konto nedan, eller använd inloggningsformuläret om du redan har ett konto.
Annons

Fler nyheter