Alltid på språng

Från miVida 2012-05-22 13:12

Foto: Ewa Levau

Livet som doktorand är ingen dans på rosor. Men huvudsaken för Albina Brunosson är att hon får vara med och dansa – och gärna i högklackat.
Albina Brunosson fick glädjebeskedet i början av juni förra året. Hon var hemma hos en kompis och fikade. Vanemässigt kollade hon sin e-post, trots att hon nästan hade tappat hoppet. Och där var det: mejlet som förkunnade att hon var antagen till en doktorandtjänst i Nationella forskarskolan för hem- och konsumentkunskap. Hon förlorade tillfälligt talförmågan och började småstudsa av lycka.

– Det var så stort att det knappt går att beskriva. Jag hade ställt in mig på att det var kört. Plötsligt får jag veta att jag ska ägna mig åt det absolut roligaste jag vet i flera år framåt. Det kändes som att komma först i mål, förklarar hon.

För att bli doktorand krävs förutom hårt arbete ett brinnande intresse för ämnet. I Albina Brunossons fall började det hemma hos mamma och mormor i Kalmar när hon var liten. Morgon till kväll tillbringades i deras respektive kök. Hon stod på en stol för att nå upp till köksbänken. Hon hjälpte mormor att baka Napoleonhattar och göra öländska kroppkakor. Hon diskade, bakade och lagade mat med mamma vid sin sida.

– Jag tilläts göra egna misstag och fick pröva mig fram. Från början fick jag med mig hemifrån att mat är viktigt på så många olika sätt. Och lustfyllt!

I skolan var favoritämnet hem- och konsumentkunskap. Albina Brunosson gjorde så pass bra ifrån sig i högstadiet att hon på examensdagen tilldelades ett stipendium i ämnet.

– När de ropade ut det i aulan reste sig min mormor upp och jublade. Alla andra i publiken var helt tysta, skrattar Albina Brunosson.

– Jag önskar att hon hade levt i dag och hade fått veta att jag blivit doktorand. Hon hade blivit så glad och stolt, fortsätter hon.

Trots stipendium och uppmuntran blev det sedan en avstickare i karriären. På gymnasiet läste hon medieprogrammet och sedan enstaka kurser på högskolan, till exempel genusvetenskap.

– Tills det en dag gick upp för mig: vad är det jag håller på med? Det är ju hem- och konsumentkunskap jag vill pyssla med! Då bara gasade jag. Jag sökte till lärarutbildningen vid Högskolan Kristianstad.

Någon gång i slutet av lärarutbildningen väcktes doktoranddrömmarna. Målmedvetet såg hon till att vara med i rätt sammanhang, gjorde sådant som skulle vara till nytta i framtiden. Förutom de sedvanliga studierna projektanställdes hon inom ett forskningsarbete om måltiden i förskolan, transkriberade åt forskare, lagade snittar till högskolans mingelpartyn …

– Sista terminen var extremt hektisk. Då skrev jag samtidigt ansökningar till flera av doktorandtjänsterna som utlystes inom forskarskolan. De har en viss form där man ska beskriva syfte, metoder och bakgrund. Man ska visa att man är insatt i området och att forskningsplanen är originell.

Enligt Albina Brunosson är fysisk träning en nödvändighet för att tömma skallen och hämta kraft.

– När jag höll på att skriva ansökningarna gjorde jag armhävningar på Friskis och svettis-gympan och upprepade tyst för mig själv: Jag ska lyckas, jag ska komma in …

Albina Brunosson knep alltså en doktorandtjänst. Hon är antagen vid Uppsala universitet, där Nationella forskarskolan i hem- och konsumentkunskap har sitt huvudsäte, men är anställd på högskolan i Kristianstad och får sin doktorandlön därifrån. I uppdraget ingår att hon undervisar blivande lärare i hem- och konsumentkunskap 20 procent av tiden.

En vanlig dag för en doktorand är inte lätt att beskriva. Albina Brunosson har ett kontor på högskolan i Kristianstad. Där arbetar hon ibland och självklart de dagar hon undervisar. Under våren håller hon en introduktionskurs till hem- och konsumentkunskap. Då och då åker hon till huvudsätet i Uppsala, för att gå på seminarium med de andra doktoranderna. Och så går hon egna kurser, vissa obligatoriska, vissa valbara. Förmiddagen den dag som vi träffas har hon tillbringat på högskolan i Malmö, där hon går en kurs i forskningsmetodologi.

Kaféet där vi träffas, mitt i centrala Malmö, är en av hennes arbetsplatser. Där sitter hon ofta, studerar artiklar och böcker, antecknar, funderar eller skriver på datorn.

– Jag föredrar att studera i en social miljö framför att sitta ensam i ett rum. Jag tycker om kaféer, där folk möts avslappnat runt mat och jag gillar att sitta och tjuvlyssna. Och så luktar det gott, av mackor, bullar, te och kaffe. Förmodligen har jag med mig det också hemifrån, för vi var alltid i köket. Visst är det bra med kontor men ibland känner jag mig pretentiös när jag sitter där och arbetar, säger hon och drar på munnen.

Albina Brunosson började som doktorand i höstas. I början går arbetet till största delen ut på att göra research: hitta artiklar och annan litteratur, läsa, sortera, anteckna och skriva för att så småningom formulera ett fokusområde. Det självständiga arbetet är fantastiskt på ett sätt men det är också det som hon ser som den största utmaningen.

– Man har alltid känslan av att man kunde göra mer, man är aldrig ledig. Jag har anteckningsboken bredvid mig vid sängen om jag skulle vakna och komma på något. Det är verkligen ingen dans på rosor, man har stress och press från olika håll och inte minst från sig själv. Sedan är det byråkratiska, en massa papper och olika koder hit och dit. Ibland har jag varit så förbannad att jag har gråtit; när krånglig litteratur står mig upp i halsen eller när jag har jobbat med en sak under en hel vecka för att bara vara tillbaka där jag började.

Självständigt arbete innebär också ensamhet. Därför ser hon det som en enorm fördel att det är ytterligare fem doktorander som är i samma situation som hon, även om de är knutna till andra lärosäten. De fann varandra direkt på det inledande internatet i Uppsala och håller kontakten via mejl och telefon.

– Det är skönt, vi kan stöta och blöta och peppa varandra, säger hon.

Ett annat knep hon har lärt sig för att få någon struktur är att sätta upp deadlines för sig själv eftersom det inte är någon som kontrollerar henne. Inte för att det annars inte blir någonting gjort utan främst för att kunna känna sig ledig någon gång.

Men största delen av arbetet består av ständigt pågående tankeprocesser som inte kan bockas av i en lista. Därför är det skönt att sticka emellan med konkreta göromål.

– Jag har alltid gillat det praktiska, att baka och laga mat. Men nu känns det ännu viktigare att få baka en kaka och bocka av det mentalt. Frysen är full! konstaterar hon.

Träningen, som tidigare nämnts, är en nödvändig ingrediens i livet just nu. Hon har även börjat sticka, till exempel den färgglada scarfen som för dagen ligger draperad runt halsen.

Det kommer dröja ytterligare ett bra tag innan Albina Brunosson har formulerat en projektbeskrivning och hittat ett fokusområde. Men vissa ramar har hon att förhålla sig till, det ska handla om matlagning i särskolan där hem- och konsumentkunskap är ett stort och viktigt ämne.

– Kortfattat så ska jag kolla läget på ett djupgående plan. Jag ska beskriva hur det ser ut – men inte komma med lösningar. Det är inte det forskning handlar om.

Hon rabblar en rad exempel på frågeställningar: Hur ser undervisningen ut? Vilka kunskaper är viktiga? Hur förmedlar man dem – genom bilder, tal och så vidare?

– Jag är intresserad av recepthantering. Det är svårt att läsa recept, svårare än att läsa andra texter. Dels måste man hoppa fram och tillbaka. Dels krävs en massa förkunskaper. Hur gör man recepten läsbara? Hur gör läraren? Sådant vill jag undersöka.

Frågan om vilken betydelse forskarskolan kommer ha för ämnet blir hon närmast förnärmad över.

– En oerhörd betydelse! I nuläget finns det tre avhandlingar inom hem- och konsumentkunskap. Inom fem år kommer det finnas ytterligare sex som direkt berör ämnet men ur olika perspektiv. Dessutom kommer vi doktorander tillsammans att skriva 24 artiklar. Det här är jättestort både nationellt och internationellt, säger hon och tilläger nöjt:

– Det är coolt.

Att doktoranderna arbetar och undervisar på lärosäten där blivande lärare i ämnet utbildas har också stor betydelse. Forskningen berikar lärar­utbildningen.

– I förlängningen hoppas jag på att skolämnet ska tas på större allvar i samhället.

Hon förstår inte varför det inte är på det viset ännu. Ämnet ligger helt rätt i tiden, dagligen uppmärksammas frågor runt konsumtion, mat och miljö i media. Varför ser man inte sambandet, undrar hon, varför tar man inte tillvara på möjligheterna i skolan?

Hon tycker att alla pratar om hem- och konsumentkunskap hela tiden utan att inse att det är just det de talar om. En uppgift är att slå hål på myten om ”den gamla tidens hemkunskap” som förknippas med planscher på kostcirklar i bleka färger och förmaningar om att inte diska under rinnande vatten.

– Jag tror att skolämnet har hasat runt i birkenstocksandaler alldeles för länge. Det är dags att ta på sig de högklackade och se vad man kan göra med dem. Och om man skulle snava till så är det inte så farligt.

Man ska akta sig noga för att hamna i en offerposition, menar Albina Brunosson och är trött på att höra klagolåten att ämnet har för lite timmar.

– Ja, men det är bättre än ingenting! I stället kanske vi ska tänka på vad som är viktigast, vad vi vill med ämnet. Är det näringslära och aminosyror eller är det något annat?

Hon säger att ämnet handlar om så mycket mer än mat – och att mat i sin tur är så mycket mer än något man stoppar i munnen. Det handlar om relationer, om genus, om livet.

– Vi inom hem- och konsumentkunskapen ska sträcka på oss och se till att vi syns. Vara stolta, visa hur kul ämnet är. Gråt inte – kämpa! Det är en av mina paroller, säger Albina Brunosson.

Mer om Nationella forskarskolan i hem- och konsumentkunskap:

I november 2010 beviljade Vetenskapsrådet 9,2 miljoner kronor till Nationella forskarskolan i hem- och konsumentkunskap.

Forskarskolan är samarbete mellan lärosätena Högskolan Kristianstad, Göteborgs universitet, Umeå universitet och Uppsala universitet där det sistnämnda står för värdskapet.

Huvudansvarig och programdirektör är Christina Fjellström, professor på Institutionen för kostvetenskap vid Uppsala universitet.

Våren 2011 utlystes sammanlagt sex doktorandtjänster och under höstterminen samma år påbörjades utbildningen. En doktorand är knuten till respektive lärosäte, undantaget Uppsala där tre doktorander verkar.

Doktoranderna är antagna vid Uppsala universitet men är anställda vid det lärosäte där de verkar och det är därifrån de får sin doktorandlön. I uppdraget ingår att de undervisar vid lärosätet tjugo procent av tiden.

Mer om Albina Brunosson:

Ålder: 25 år.

Familj: Föräldrar, storebröder och många vänner. En partner som hon träffade på utbildningen till lärare i hem- och konsumentkunskap.

Bor: I kollektiv i centrala Malmö.

Favoriträtt: Småländsk ostkaka med vispgrädde och jordgubbssylt.

Äter inte: Kött, fisk och honung.

Fritid: Lagar mat, bakar och tränar. Gillar att dansa.

Läser: Parallelläser ”Rosa – den farliga färgen” av Fanny Ambjörnsson och ”När man skjuter arbetare” av Kerstin Thorvall, för säkert femte gången.

Lyssnar gärna på: Magnetic Fields och P1.

Motto: Massor! ”Små smulor är också bröd.” ”Fullt ös – medvetslös.” ”Fem äro bjudna – tio är komna. Slå vatten i soppan och hälsa välkomna.”

Brinner för: Feminism och hembakat.

Bloggat om denna artikel Twingly

Skriv en kommentar

För att kommentera Lärarnas Nyheters artiklar kan du antingen logga in med ditt konto hos t ex Facebook eller Google (klicka på en av symbolerna här under) eller skapa en enkel inloggning där du anger namn och e-postadress. Klicka på Skapa nytt konto nedan, eller använd inloggningsformuläret om du redan har ett konto.
Annons

Fler nyheter