Lärarutbildning — bygge i förfall?

Från Lärarnas tidning 2012-11-15 11:00

Bild: Ladislav Kosa

Lärarstudenter kommer allt sämre rustade till högskolan. Trots det har antalet lektioner på utbildningen minskat radikalt.

Lärarutbildningen har sedan den blev en del av högskolan 1977 varit Sveriges överlägset största utbildning. Nästan en femtedel av alla som studerar på högskola eller universitet i dag gör det i syfte att bli lärare. Antalet utbildningsplatser på lärarutbildningen ökade med 130 procent mellan 1989 och 2003.

Följdriktigt har antalet lärare ökat dramatiskt. 1960 fanns det 81.000 yrkesverksamma lärare i Sverige. 2005 var den siffran uppe i 285.000, en ökning med över 250 procent (inberäknat samtliga lärarkategorier).

På 1980-talet var det tio sökande per plats på ämneslärarutbildningen. I dag har en genomsnittlig utbildningsplats på lärarutbildningen 1,2 sökande. Och vissa inriktningar kan inte ens fylla alla stolar i seminarierummen. Konsekvensen blir att nästan alla som söker kommer in.

Så långt ingenting nytt. Men vad som sällan diskuteras är den fundamentala förändringen av studenternas förutsättningar som detta medför. Att andelen män har minskat på alla inriktningar utom förskollärarutbildningen, där den varit konstant låg, känner de flesta redan till. Mindre känt är att dagens lärarstudenter, jämfört med såväl tidigare år som andra utbildningar, har lägre gymnasiebetyg, sämre resultat på högskoleprovet, sämre kognitiv förmåga, sämre ledaregenskaper, i större utsträckning rekryteras från lägre socialgrupper med mindre kulturellt kapital och från familjer med annat modersmål än svenska.

Dessutom lägger lärarstudenterna ned minst tid på självstudier av alla. Det är, kort sagt, inte längre lärarnas, läkarnas eller kulturarbetarnas barn som blir lärare.

Med en gedigen lärarutbildning skulle eventuella brister och kunskapsluckor kunna täppas till. Men samtidigt Bild: Ladislav Kosasom de blivande lärarnas betygspoäng sjunkit har antalet lektioner på utbildningen minskat rejält. Någon officiell statistik finns dock inte att tillgå. Lärarnas tidning har därför tagit del av en intern rapport från Högskoleutredningen 1992 som visar att en blivande mellanstadielärare i slutet av 1970-talet kunde få upp till 24 timmars undervisning per vecka. 1990 hade den genomsnittliga schemalagda undervisningstiden sjunkit till 14 timmar.

Och 20 år senare, 2010, fick enligt TCO:s mätningar en klar majoritet av lärarstudenterna mindre än 9 timmar lärarledd undervisning i veckan.

Sammantaget innebär det att undervisningstiden för en stor grupp lärarstudenter har minskat med minst 60 procent på 30 år.

Vad får den förändrade rekryteringsbasen och den nedbantade lärarutbildningen för konsekvenser — för lärarutbildningen, för skolan och för samhället? Vi börjar med att ställa frågan till en nestor på området.

Ulf P Lundgren är professor emeritus i pedagogik. Han anser att lärarutbildningen inte tillräckligt har kompenserat för den nya sortens lärarstudenter. Man borde tydligt uppmana dem att studera mera själva, tycker han.

— Lärarutbildningen tillhör inte på det sättet den akademiska kulturen.

För att kompensera för studenternas sämre förutsättningar vill han ha högre krav på lärarutbildningen, krav som är tydliga och följs upp.

— Forskningen visar att ett utbildnings-system som är tydligt, med klara regler och krav är det bästa för elever som kommer från mer studieovana hem.

Rekryteringen till lärarutbildningarna har förändrats så mycket att vissa forskare talar om en proletarisering lika mycket som en feminisering. Att Sveriges största utbildning har tagits över av arbetarklassens döttrar.

Forskargruppen Sociology of Education and Culture (SEC) vid Uppsala universitet har under ledning av professor Donald Broady tagit fram ett omfattande statistiskt underlag som visar på en tydlig förskjutning av lärarstudenternas förutsättningar. De så kallat lågpresterande har ökat markant. Andelen lärarstudenter med gymnasiebetyg under meritvärdet 12 har tredubblats sedan början av 1990-talet, och utgör numera mer än en femtedel.

SEC-gruppen använder sig i sina analyser av begrepp från den franske sociologen Pierre Bourdieu. Och med Bild: Ladislav Kosahans analysverktyg grusas bilden av lärarstudenten som en särskilt allmänbildad och samhällsintresserad person. Exempelvis är andelen studenter som regelbundet läser dagstidningar lägst på lärarutbildningen, tillsammans med sjuk-sköterskorna.

Donald Broady hymlar inte med att han anser att det är negativt, både för utbildningen och för skolan, att lärarstudenterna rekryteras från mindre kulturellt bemedlade familjer.

— Lärarutbildningen blir sämre. Lärosätena anpassar utbildningen till studenterna och sänker ribban. Eftersom i stort sett alla som söker tas in vill man få dem igenom utbildningen på något sätt, säger han.

Han menar att detta kommer att få negativa följder för skolan i ett samhälleligt perspektiv som inte bara handlar om kvaliteten på undervisningen.

— Ett växande antal skolor kommer att framstå som oacceptabla för överklassen och en stor del av medelklassen när de fylls med lärare som framstår som alltför okunniga. Så snart föräldrarna får hem det första felstavade veckobrevet kommer de att gå till rektorn och säga: »Denna lärare får inte komma i närheten av mitt barn.« Konsekvensen blir att den svenska skolan klyvs socialt.

— Min förutsägelse är att de bemedlade finner egna utbildningsvägar, särskilda skolor för eliterna, som egentligen är det normala i de flesta andra länder.

Ett resultat av detta blir enligt Donald Broady att det även i Sverige kommer att bli viktigare på vilken skola du har gått än vilket program du har läst.

— Frågan om denna utveckling är bra eller dålig kan bara besvaras om man frågar: bra eller dåligt för vem? Somliga eliter har fördelar att vinna. En nackdel är att sociala klyftor skapas.

I skrivande stund får han stöd för sin hypotes genom att en stiftelse aviserar att den vill starta en privat lärarutbildning, med kapital från näringslivet och det uttalade syftet att locka duktiga studenter genom lämplighetstester och intervjuer.

Ett sätt att höja nivån menar Doland Broady är att släppa in fler universitetsämnen i lärarutbildningens allmänna delar.

— Låt jurister undervisa i skoljuridik och psykologer och neurovetare i lärande. Dessutom måste man syssla med undervisningskonsten. Där har lärarutbildningen mycket att lära, inte bara av duktiga skollärare utan även av de estetiska högskolorna, av regissörer, dirigenter och andra.

Emil Bertilsson, som forskar vid Uppsala universitet, skriver en avhandling om lärarutbildningens förändrade rekryteringsbas. Han vill inte dra några paralleller mellan lämplighet som lärare och egna skolbetyg.

Bild: Ladislav Kosa— Däremot är det ett problem om man vill höja utbildningens status, som präglas av de studenter den rekryterar. Utbildningar som har en mer selektiv antagning gör att de som blir antagna ges en känsla av utvaldhet. Och de med flest valmöjligheter, det vill säga med höga betyg och bra resultat på högskoleprovet, väljer bort lärarutbildningarna i större utsträckning. Det blir en ond cirkel, säger Emil Bertilsson.

Parallellt med den förändrade rekryteringen drabbas lärarutbildningarna av stora avhopp. De lärarutbildningar som startade 2001 förlorade exempelvis mer än en tredjedel av studenterna på vägen mot examen. Det skulle vara enkelt att förklara de stora avhoppen med den förändrade rekryteringen, att många helt enkelt inte klarar av studierna. Och att detta i sin tur är ett kvalitetsbevis för utbildningarna.

Men enligt Emil Bertilsson kan det vara precis tvärtom.

— Det kan vara så att studenter som har höga studieambitioner väljer att lämna en utbildning som upplevs som bristfällig. Det finns studier som visar att de mest studiebegåvade inte väljer bort lärarutbildningen på grund av att man anser att lönen är för låg eller att arbetsvillkoren för lärare är för hårda, utan för att man upplever utbildningen som kravlös.

Detta väcker trots allt ett visst hopp. Kan det vara så att lärarutbildningarna kan höja sin egen status utan att behöva förlita sig på att politikerna ska börja uppvärdera lärar-yrket lönemässigt? Och vad är det i så fall som behövs? Kan den senaste reformens återgång till stadielärarsystemet, med ökat fokus på olika lärarkategoriers skilda professionella yrkesroller eller kunskapskärna, vara ett steg i rätt riktning?

— Det var ju en av ambitionerna med reformen, och till skillnad från tidigare reformarbeten såg man den förändrade rekryteringen som ett allvarligt problem. Men det återstår att se vad effekten blir. I Uppsala har vi sett ett ökat söktryck i år. Men om det är kopplat till reformen är för tidigt att svara på, säger Emil Bertilsson.

Låt oss för ett ögonblick återvända till det paradoxala faktum att blivande lärare är de studenter som själva har mest bristfälliga skolmeriter, och ställa oss frågan: Måste detta nödvändigtvis vara negativt? Enligt Emil Bertilsson beror det på vilket perspektiv man har.

— Man kan säga att det ger en lägre nivå på lärarutbildningarna när studenterna har sämre förkunskaper eftersom man måste anpassa undervisningen till de studenter man har. Men man skulle också kunna säga att det blir bättre för att man får in nya perspektiv i utbildningen med mer blandade studentgrupper. Då blir det i stället en tillgång.

— Det viktigaste är ändå engagemanget, inte vad man har för studiemeriter och skolbakgrund, säger Emil Bertilsson.

Finns det något att vinna på en breddad rekryteringsbas till Sveriges största arbetsplats? Ekonomerna vid Bild: Ladislav KosaInstitutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, Erik Grönqvist och Jonas Vlachos, undersökte 2008 hur lärares mätbara förmågor påverkar elevernas studieresultat. Utgångspunkten var att nyblivna lärares kognitiva förmågor och ledaregenskaper har minskat kraftigt sedan 1980.

Studien visar att elever med hög kapacitet gynnas av lärare med hög kognitiv förmåga, medan samma lärare har en negativ inverkan på lågpresterande elever. Det tyder på att lärare med låg kognitiv förmåga bättre lyckas nå de lågpresterande eleverna, menar rapportförfattarna. Det visar sig också att lärare med goda ledaregenskaper särskilt gynnar elever med utländsk bakgrund. Slutsatsen är att olika slags lärare passar olika slags elever.

Jan Sjunnesson är skolledare och lärarutbildare vid Stockholms universitet. Han anser att huvudproblemet inte är studenterna utan den utbildning de möter. Han framhåller det orimliga i att studenter med allt sämre förkunskaper och utan en stabil teoretisk grund möter en »progressivistisk” lärarutbildning, som väjer för en kunskapssyn där betoningen av grundfärdigheterna sätts i förgrunden.

— Dessa studiesvaga studenter ska till-godogöra sig skollärarens elementa, det vill säga en utvecklad läs- och skrivkunnighet samt förmågan att organisera och leda. Samtidigt som de av lärarutbildarna förväntas ta avstånd från dessa grundfärdigheter. Ofta hoppar de över det första steget och går direkt på att kritisera katederundervisning, säger Jan Sjunnesson, inte utan sarkasm i rösten.

Nya studentgrupper ställer nya krav, som han menar inte kan hanteras inom ramen för nuvarande lärarutbildning.

Lösningen, enligt Jan Sjunnesson, är högre intagningskrav på utbildningarna samt en extra termin av intensiv studie- och skrivvägledning parallellt med ordinarie studier. Dessutom vill han ha en mindre men mer kvalitativ lärarutbildning.

— Högskolorna vräker ut massutbildade, halvdåliga lärare i stället för att satsa på kvalitet.

En enkel statistisk jämförelse ger vid handen att det kan finnas ett samband mellan mängden lärare och yrkets status. Under samma period som läraryrkets popularitet och status sjunkit har även antalet lärare, vilket vi konstaterade inledningsvis, ökat dramatiskt. Detsamma gäller lärartätheten. Från att det gick 20 elever per lärare 1971 gick det 10 elever per lärare 2005 i grundskolan.

I Finland, där läraryrket åtnjuter hög status, har lärartätheten inte ökat på samma sätt, från 22 till 16 elever per lärare under samma period. Och i Sydkorea, där lärarutbildningen rekryterar bland elitstudenterna, det vill säga de 5 procent med bäst studieresultat, går det 24 elever på varje lärare.

Dessa länder går naturligtvis inte att jämföra rakt av, då de har helt annorlunda utbildningssystem än Sverige. Men vad Skolverket konstaterar i en undersökning är att det trots den höga lärartätheten finns ett stort ordningsproblem i svenska skolor, som leder till en bristfällig arbetsmiljö för både elever och lärare. Detta problem anser Jan Sjunnesson att lärarutbildningarna ignorerar.

— Över hälften av eleverna i Skolverkets undersökning uppger att de aldrig har arbets-ro i skolan. Det är hårresande siffror. Och

i stället för handfasta råd om hur man får ordning i klassrummet får lärarstudenterna lära sig om identitetskonstruktioner och att det är fel att säga till stökiga elever. Det enda som kan rädda dessa blivande lärare är om de har turen att få en bra vfu-handledare.

Pedagogikprofessorn Ulf P Lundgren efterfrågar tydligare och mer varierade examinationsformer på lärarutbildningen.

— Examinationsformerna måste utformas så att studenterna inte kan smita undan och att lärarna får signaler i tid när det inte fungerar. I dag händer det att studenter med exempelvis dålig språkbehärskning upptäcks för sent under utbildningen.

Han anser att lärarutbildningen ska använda sig av fler lärare och forskare från andra utbildningar.

— På universitetet blir det lätt vattentäta skott mellan institutionerna. Men det finns fullt av forskning på andra institutioner som är användbar och viktig för lärarna, säger Ulf P Lundgren.

Även han ser positiva tendenser i den nya lärarutbildningen som drog i gång för ett år sedan.

— Attityderna håller på att ändras. Man diskuterar examinationsformerna och tar in litteratur på engelska. Det finns också en starkare knytning till de akademiska ämnena och en tydligare styrning av vad den utbildningsvetenskapliga kärnan ska innehålla, som läroplansteori, utbildningshistoria samt betyg och bedömningsfrågor. 

Färre sökande

  • Söktrycket till lärarutbildningen har minskat kraftigt: 1980 var det 10 sökande per plats, 2012 endast 1,2 sökande per plats.

Färre lektioner

  • Antalet lärarledda lektioner för lärarstudenterna har också minskat kraftigt: 1970 hade man 24 timmar i veckan, 2010 endast 9 timmar i veckan.

Fyra examina

  • Den nya reformen innebär delvis en återgång till en mer uppdelad lärarutbildning.
  • Utbildningen innehåller numera fyra olika examina:
    Förskollärarexamen: 210 poäng.
    Grundlärarexamen med tre inriktningar: F–3 och 4–6 på 240 poäng samt fritidshem 180 poäng.
    Ämneslärarexamen: 270–330 poäng.
    Yrkeslärarexamen: 90 poäng.

Bloggat om denna artikel Twingly

Skriv en kommentar

För att kommentera Lärarnas Nyheters artiklar kan du antingen logga in med ditt konto hos t ex Facebook eller Google (klicka på en av symbolerna här under) eller skapa en enkel inloggning där du anger namn och e-postadress. Klicka på Skapa nytt konto nedan, eller använd inloggningsformuläret om du redan har ett konto.
En artikel till

En artikel från Göteborgs-Posten om lärarutbildningen:

http://www.bellastenberg.com/2012/12/ta-ansvar-for-lararna.html

För ytligt

En av anledningarna till att duktiga studenter från gymnasiet väljer bort en lärarutbildning är att den i många fall ger för ytliga kunskaper. En student som är intresserad av matematik och fysik vill inte läsa kurser på avancerad nivå vid en lärarhögskola som man avverkar första året på en teknisk högskola. När man läser kommentarerna här bekräftas ens tankar ännu mer, empati, pedagogik, teori hit och dit kring utlärning. Men aldrig några kommentarer kring ämnes-kunskap och att faktiskt kunna något om det ämne man lär ut. Kanske vore det bättre om inga ämnes-lärarutbildningar fanns utan all ämnes-utbildning lästes inom ramen för ett vanligt universitet, helt fristående ifrån lärarhögskolan. Därefter pedagogik vid lärarhögskola. Dvs, samma väg som dagens KPU. Inga genvägar. Om en lärare varit en svag eller stark elev på gymnasiet är väl strunt samma, det viktiga är att man tagit sig igenom en lärarutbildning med goda och djupa kunskaper i det man skall lära ut. Utbildningen måste kännas exklusiv, annars söker inte de bästa eleverna. Se de kombinerade civilingenjörs-utbildningarna och lärarutbildningarna vid KTH och Chalmers som har väldigt höga poäng för antas. Det anses exklusivt och den skaran vill man sålla sig till. Där finns elever med medelbetyg 20. Ingen elev med medelbetyg 20 vill sålla sig till en utbildning som håller en nivå där elever med medelbetyg 12 skall klara sig. Någon nämner att det viktiga är viljan att lära. Är det någon som någonsin funderar på om det kanske är så att alla kanske inte har förmågan som krävs för att lära sig? Gäller det ett klassiskt svenskt hantverkaryrke så accepterar alla att någon har tummen mitt i handen, är opraktisk etc. Men när det gäller tankeförmåga är det väldigt kontroversiellt att på ett fint sätt säga någon helt enkelt är för "korkad" för att lära sig. Det sk svenska "arbetar-arvet". Elittänkande? Tycka vad man vill. Men det är sanningen. Och det börjar bli dags se den istället för allt didaktik och pedagogik snack.

Lärarutbildning

Tack för en mkt bra artikel.
Det är tyvärr inte ofta Lärartidningen tar upp kritiska och viktiga fundamenta för oss lärare. Lärartidningen är tyvärr sämre än Skolvärlden.
Det är gy-kompetens ( el. motsvarande utb. ), lärarutbildningen, andel kvinnor och lärarnas sociala bakgrund som avgör vår status, vårt inflytande i samhälle och skola.
Hur har lärarutbildningarna kunnat bli en mjölkkossa för alla andra utbildningar i Sverige?? Vart har alla resurser gått, som ska tillfalla lärarutbildningarna??
Jo, andra starkare, manligare, ekonomiska, juridiska och tekniska fakulteter har plockat till sig resurser från de aningslösa pedagodinstitutionerna! Man har dessutom lyckats trolla bort metodiken och undervisningskonsten.

Manligare?

Om ett yrke/en fakultet är manligare eller kvinnligare tror jag inte spelar in här. Vad har kön med detta att göra?
Intressant komplement till artikeln är att läsa Nussbaum "Not for profit", tror det ger en kompletterande vinkel på den utveckling vi skådar. Lärarutbildningens förfall är ett symptom på något större.

Ett examensmål är att visa empatisk förmåga

Ett examensmål i alla lärarprogrammen är att studenten ska visa empatisk förmåga. Den begreppsapparat som används i artikeln tar inte upp detta examensmål, varför tas inte detta upp? Att använda Bourdieus begreppsaparat för att analysera detta examensmål kan leda fel. För empati kan väl inte förstås genom begreppet "kulturellt kapitel" eller "socialt kapital" eller "symboliskt kapital"? Då får vi hitta på ett nytt Bourdieubegrepp, t.ex. "empatiskt kapital" - detta bör dock inte förväxlas med det redan etablerade begreppet "omsorgskapital". Men handlar examensmålet "empatisk förmåga" om Bourdieus synsätt på världen, där konkurrens och makt var centrala delar i analysen? Behövs inte ett annat synsätt också? Hur ska detta andra synsätt se ut? Hur kan detta andra synsätt förverkligas i ett utbildningssystem som vårt nuvarande?

Vlachos refererade till militärmönstring, inte lärarstud,

Det bör påpekas att slutsatsen att lärarstudenters ledaregenskaper har försämrats sedan 1990-talet bygger på tester vid militärmönstring (se Vlacho studie från 2008), då testades mestadels pojkar/män. Detta kan sättas i relation till hur Jan Sjunnesson pekar på att arbetardötrar nu dominerar i lärarutbildningarna. När inte ens fakta stämmer är det svårt att göra någon (teoretisk) analys.

Tack som tar upp lärarutbildningen

och dess brister. Det är verkligen ett ämne som behöver belysas!
Jag finner det lustigt att det alltid är vi studenter på lärarprogrammet som får oss en känga med för dåliga betyg sen tidigare eller att vi kommer från "mindre kulturellt bemedlade familjer". Vad har det för betydelse? Huvudsak är att vi har lusten till att lära och har en vilja och ett engagemang!
Det känns jätte "inspirerande" att ha Donald Broady som föreläsare efter att ha läst en artikel som denna, bara vetskapen om att han anser att många av studenterna inte ens borde vara på utbildningen för han anser att de inte har tillräckliga kunskaper och är arbetarklass. Det var det värsta jag läst på länge, att lägga skuld på de studenter som kommer från "lägre" samhällsklasser är helt fel, det är inte där problemet ligger.
De borde snarare utvärdera vad de förmedlar till oss studenter under utbildningens gång, vad är det för kunskap vi får med oss. Många har inte ens fått lärt sig under sin utbildning en av de tyngsta administrativa bördorna en lärare har, betyg och bedömning. All metodik läggs på din vfu-handledare. Men det finns sällan tillräckligt med tid under själva praktiken och man har ofta med sig massa andra uppgifter att genomföra under sin praktik som stjäl dyrbar tid.
En rejäl utvärdering behövs för lärarutbildningen.

Läroplansteori använd på lärarutbildningen

Som jag tidigare har kommenterat saknar jag teoretisk inramning i artikeln. Ulf Lundgren är, som jag uppfattar det, en internationellt ansedd forskare - t.ex. har han utvecklat läroplansteorin i Sverige. Läroplansteori ingår även som ett kunskapsområde i lärarutbildningen. Men varför inte använda den vid en analays eller granskning av lärarutbildningen? Om den inte går att använda vid denna granskning så går den väl inte heller att använda för att förstå och/eller förklara skolan och om så är fallet så är det en meningslös kunskap som studenterna får lära sig när de läser om denna teori i lärarutbildningen.

Ett sätt att granska lärarutbildningen utifrån läroplansteori är att utgå från de nationella examensmålen, t.ex. i den nya utbildningen är det 23 stycken för ämneslärarprogrammen. Varför anses just dessa mål vara värdefulla i en lärarutbildning? Vilka förändringar av examensmålen har skett över tid? Hur organiseras lärarutbildningen i relation till examensmålen, t.ex. vad gäller kurser, undervisning, examinationer etc? Hur uppfattar olika intressenter, t.ex. lärarutbildare, studenter, rektorer, praktiserande lärare, högskoleverket etc., innebörden i examensmålen? Hur uppfattar olika intressenter lärarutbildningarnas organisering? etc.

Ett annat sätt att granska kan ju givetvis vara att utgå från en förändrad rekryteringsbas, men i ärlighetens namn bör även detta utgå från en teoretisk ram. Och då kan vi fundera på begrepp som t.ex., klass och genus (till viss del även etnicitet). En huvudpoäng i en sådan analys blir att vi utgår från en social skiktning i samhället och då kan vi åtminstone se tre motstridiga perspektiv och sätt att analysera. 1) Vi utgår från individen som då genom att bli behörig och genomgå en högre utbildning gör en klassresa, dvs. förändrar sina sociala villkor. 2) Vi utgår från kollektivet, dvs. lärarstudenter som grupp och/eller lärarkåren som ett kollektiv - sett utifrån detta perspektiv kan de individuella projekten av klassresor påverka statusen för kollekivet, t.ex. genom att läraryrket förlorar i status och är inte längre lika exklusivt som tidigare. 3) Vi utgår både från en individnivå och en kollektiv nivå. Vi ser då två processer med särskilda mekanismer som till viss del interagerar med varandra men som inte kan reduceras till varandra.

Motsättningar som berör lärarutbildning

Jag håller med Bertil Törestad om att en granskning av såväl lärarutbildning som forskning är välkommen. En möjlig ram för en sådan granskning och analys är att ta fram paradoxer och motsättningar som finns i all yrkesutbildning inklusive lärarutbidlning och forskning i allmänhet. Här kommer några sådana:
1) Å ena sidan ska vetenskaplig forskning följa gängse traditioner, å andra sidan uppmuntras originalitet och nytänkande
2) Å ena sidan ska lärarutbildning vara en akademisk utbildning, å andra sidan en yrkesutbildning - vilka spänningar uppkommer i dessa möten? På vilket sätt blir lärarnas yrkespraktik förvetenskapligad och på vilket sätt blir lärarstuderandes akademiska utbildning praxisorienterad?
3) Å ena sidan förväntas lärarutbildning vara en högra akademisk utbildning som kan ta efter t.ex. Oxfordmodellen som betonar det högre i högre utbildning vilket bl.a. innebär att studenterna vid start är självständiga och kan läsa in sig på ett forskningsområde (se t.ex. historia vid Uppsala universitet), å andra sidan förväntas lärarutbildning anpassa sig till krav och behov hos dels lärarstudenter, dels praxiskrav i skolan (se t.ex Johan Kants blogg)
4) Å ena sidan pratas de om att Sverige vill vara ett kunskapssamhälle och hur viktig utbildning för alla medborgare är i ett sådant samhälle, å andra sidan pratas det om högre utbilding som något exklusivt där kvalitet står i konflikt med kvantitet
5) Å ena sidan pratas det om att experter från juridik, dirigenter etc. som ska berika lärarutbildning, å andra sidan ges examensrättigheter för lärarutbildning till lärosäten som bl.a. visar upp pedagogisk och didaktisk forskning och kompetens, VFU-kompetens och ett internationellt nätverk. Att där skylta med att vi har duktiga diregenter är inte prioriterat hos Högskoleverket
6) Å ena sidan har vi ett högskoleverk som betonar examensarbetets betydelse för att mäta kvaliteten i högre utbildning, å andra sidan har vi en lärarutbildning där studenter värderar erfarenheter under VFU högst (se ett antal utvärderingar av alumner)

Visst är granskning viktig men eftersom granskarna tycks fastlåsta i sina specifika frågor så missar de helheten och motsättningarna.

Bli chockad eller skratta?

Först blev jag chockad när jag läste "...och från familjer med annat modersmål än svenska", sen började jag skratta. Skulle de familjerna vara en enhetlig grupp för sig, utan olikheter? Helt plötsligt skriver ni om familjens egenskap istället för lärarstudentens betyg, ledaregenskap, kognitiva förmåga. I texten jämställs familjer med socialgrupper.

Den statistik du hänvisar till i ditt svar, Niklas Arevik, gäller resultaten i ÅR 9. Dessutom pratar de om elevens bakgrund, med föräldrarnas utbildningsbakgrund som den viktigaste faktorn.

Jag är nyfiken på vilken statistik som gäller lärarhögskolornas studenter i sammanhanget. Det hade varit mer relevant och intressant.

Annons

Fler nyheter