Jag och några kvinnliga kolleger var på ett helt vanligt besök i ett helt vanligt badhus någonstans i Sverige tillsammans med tre mellanstadieklasser och den unge manlige gymnastikläraren. Den så viktiga simundervisningen bedrevs enligt styrdokumentens alla direktiv.
Jag gick lite förstrött runt i badhusvärmen och räknade elever i vattnet då jag upptäckte att mina kvinnliga kolleger stod passiva. När jag studerade dem närmare såg jag att deras blickar var riktade mot den unge gymnastikläraren, som tagit av sig sin tröja.
Det var med största sannolikhet första gången i skolans 30-åriga historia som en gymnastiklärare gick med bar överkropp men det var troligtvis inte därför mina kvinnliga kolleger uppmärksammande händelsen. Den unge gymnastikläraren hade en vältränad överkropp med tydligt markerade »rutor« som hade hypnotiserat mina kolleger.
Jag såg direkt min chans att förgylla dagen genom att få mina kolleger att känna sig en aning obekväma. Jag smög försiktigt fram bakom dem och sa: »Och vad tittar ni på?«
De blev perplexa och visste exakt vad jag menade. Efter ett par nervösa harklingar och flackande blickar fick jag följande kommentar: »Du är bara avundsjuk!«
Jag vill göra helt klart att jag inte på något vis tog illa upp — jag kände mig inte kränkt och tog ingen psykisk skada. Det hela var en kul grej, vi har högt i tak som det heter, och jag gillar när mina kolleger biter ifrån. Jag behöver verbalt motstånd annars blir jag odräglig, men vad hade hänt om det varit ombytta roller? Hade en man kommit undan med en sådan kommentar till en kvinna? Tveksamt.
Jag hade roligt åt händelsen i flera veckor efteråt. Alla som fick höra historien skrattade gott, men det infann sig alltid en sorts moralisk panik hos åhörarna varje gång jag avslutade med: »Hade jag kunnat säga så?«
Mina kvinnliga kolleger som var med i badhuset hade en tendens att förneka händelsen mer och mer för varje gång den kom på tal. I början med suspekta bortförklaringar som: »Jag kan inte ha varit med för jag åkte ju med den andra klassen och kom senare«, eller mer kort: »Så var det inte«. För att till sist försvara sig genom att säga: »Helt ärligt, så minns jag inte.«
En intressant och ganska komisk utveckling, och jag kommer naturligtvis aldrig att erkänna att jag var lite avundsjuk.
Skriv ut
Helt i strid med skollagen krävs ofta diagnoser för att lärarna ska få extra resurser för elever i behov av särskilt stöd.
