Varnar för metoder mot elevmobbning

 

Snön viner utanför knuten när jag träffar Gun-Marie Frånberg, professor i pedagogiskt arbete, efter en konferens på Scandic Malmen i Stockholm. Jag urskiljer henne direkt i folkhopen. Den raka ryggen, det blonda håret och de pigga ögonen utstrålar beslutsamhet, pondus och nyfikenhet. Egenskaper som förmodligen karakteriserade henne under åren som lärare och som drev henne vidare till forskarvärlden.

Hon har just tillbringat två dagar i hotellets källarlokal med kolleger från ett tiotal andra lärosäten. De har diskuterat den kurs om mobbning, kränkande behandling och diskriminering som hon varit med och tagit fram åt Skolverket.

Förra året granskade du åtta antimobbnings- och värdegrundsprogram åt Skolverket.
Rapporten var kritisk. Vad vände du dig emot?

— Jag ser det som ett stort dilemma att skolor köper in dyra program i besparingstider samtidigt som man drar in på lärare med specialkompetens, kuratorer och psykologer. Skolorna litar på att programmen erbjuder lösningar, utan att veta så mycket om dem. Programmen, som är skapade i helt andra sammanhang, kan inte ersätta yrkeskompetens.

De flesta skolor använder sådana program i dag. Varför har de blivit så populära?

— Jag kopplar det till den nya lagstiftningen mot diskriminering. Det är höga krav på skolorna att kunna redovisa vad de gör. Annars riskerar de skadestånd. Sedan har Skolinspektionens kontroller också bidragit till att skolorna köper in program för att visa att de gör någonting. Problemet är att ingen vet om de fungerar.

Flera av metoderna hävdar att de är forskningsbaserade. Men du håller inte med. Varför?

— Jag anser att flera av programmen vilar på väldigt svag vetenskaplig grund. SET, ett program för social och emotionell träning, refererar bland annat till hjärnforskning och hävdar att om man gör föreslagna övningar kommer barnen att utveckla emotionell kompetens. Förklaringen skulle vara att synapserna i hjärnan förändras, men det är inget vi kan kontrollera.

Har inte programmen bidragit till att skolorna fått upp ögonen för problemen?

— Det är inte programmens förtjänst. Mobbning har alltid funnits. Den äldsta forskningen kring antimobbningsarbete är från 70-talet. De första programmen kom först på 80-talet. Det är företagare som står bakom dem och de har sett en ekonomisk möjlighet.

Ämnet livskunskap saknar kursplan men blir allt vanligare. Är det inte bra att ta tid för att tala om relationer?

— Visst är det bra att prata om känslor, men det ska man göra när det uppstår en konflikt eller när någon blir ledsen. Det ska handla om barnens verklighet, inte en konstruerad verklighet. Den här typen av fristående övningar som man gör enligt en manual under en lektion eller två i veckan hör inte samman med resten av undervisningen.

Det finns flera definitioner av mobbning och det pratas alltmer om kränkningar. Hur ser du på det?

— Mobbning brukar definieras som en upprepad handling av någon eller några som medvetet skadar en annan person. Ju mer känd mobbningsdefinitionen har blivit, desto fler mobbningsfall har vi fått.
— Frågan är vad som är kränkning och vad som är mobbning. Ingen kan säga emot om du anser att du har blivit kränkt. Din värdighet kan bli kränkt utan att någon annan märker det. Man måste veta vad man åtgärdar och varför. Här finns det återigen ett kunskapsbehov.

Flera av programmen använder ett individualpsykologiskt perspektiv. Vad innebär det?

— Det baseras bland annat på inlärningspsykologi och utvecklingspsykologi, teoribildningar som inte hör till det pedagogiska fältet. I exempelvis behaviorismen, som inspirerat flera av programmen, görs individerna till problemet.

— Ledaregenskaper, grupprocesser och organisationsutveckling däremot kan man diskutera utifrån pedagogiken, det är mer intressant, anser jag.

Kan du ge exempel på vad du är kritisk till?

— Dan Olweus antimobbningsprogram använder sig av timeout som en konsekvens. Timeout är ett modernare ord för skamvrån och den discipleringsmetoden tycker jag är förlegad i dag. Strafftänkande hör inte hemma i dagens skola.

— SET och Kometprogrammet använder sig också av konsekvenser, exempelvis att du ignoreras om du gjort något felaktigt, vilket är det absolut värsta straff ett barn kan få. Om du gör något bra får du belöning. Det är en metod i karaktärsdaning.

I kometprogrammet finns inslag av KBT-terapi. Vad anser du om det?

— Kognitiv beteendeterapi är en väldigt avancerad metod. Det tar fem år att utbilda sig till terapeut. Jag tycker att det är förfärligt att utsätta barn för detta när man inte har kompetens.

— I en del av de här programmen används komplicerade metoder. Det blir lite lek-mannamässigt när man använder sig av dem utan att ha adekvat utbildning. Mobbning, kränkning och andra allvarliga händelser kan få stora konsekvenser. Desto viktigare att veta vad man gör.

Du har även utvärderat en mängd skolors jämställdhetsprojekt åt Delegationen för jämställdhet i skolan. Vad förvånar dig mest?

— Att det har hänt så lite. De projekt som redovisas och de insatser och metoder man använder är inget nytt. Jag är också förvånad över att man tror att de kortsiktiga projekten, exempelvis temadagar, ska ge en hållbar förändring. Men punktinsatser påverkar inte resten av undervisningen.

Hur ska skolan göra för att få in genusperspektivet i undervisningen?

— Det handlar om att se sin egen roll i det man gör och vad man förstärker som lärare. Du behöver kunskap för att bli medveten om hur du bemöter eleverna och de förväntningar du har på flickor respektive pojkar. Ämnes-innehållet måste också väljas könsmedvetet. I exempelvis litteraturhistoria måste även betydelsefulla kvinnliga författare presenteras.