Grön magister åter till riksdagen

Lidingö Folkhögskola har en filial mitt emot Polishuset i Stockholm. Gustav Fridolin och hans elever kommer tågande från den intilliggande kyrkan, där de har haft redovisning eftersom skollokalerna är så trånga. När vi pratar i skolans minimala bibliotek kommer ett sms från riksdagen — han har precis blivit invald i EU-nämnden.

Han är professionellt trevlig, skjortan är välstruken, blicken skärpt. Medlem i Grön Ungdom som elvaåring, ordförande vid 16, riksdagsledamot vid 19. Nu får han ansvar för den gröna omställningen och jakten på nya jobb och i maj, när han fyller 28, kan han bli ett av Miljöpartiets två nya språkrör.

Varför blev du lärare?

— När jag var ute på skolor under min förra riksdagsperiod mötte jag en massa idéer om vad som borde göras åt sådant som eleverna var förbannade över. Det slutade med att besöken blev korta workshops i demokrati. Det där ville jag utveckla så jag skrev ihop en idé till en kursplan som jag skickade till några folkhögskolor. Jag fick hoppa in här och köra kursen som en del i samhällskunskapen. Sedan var jag fast. Jag läste folkhögskolelärarlinjen vid Linköpings universitet samtidigt som jag jobbade.

När du lämnade riksdagen sa du att man inte ska vara i politiken för länge. Bara fyra år senare är du tillbaka. Varför?

— Därför att jag såg precis samma saker hända som på 1990-talet. Och för att jag har märkt hur viktig politiken ändå är. Här på skolan går unga vuxna som har hoppat av gymnasiet. Vi jobbar stenhårt med deras självförtroende och tycker ofta att vi gör ett bra jobb. Men det finns en gräns för vad lärare kan göra när eleverna ska ut i 25-procentig arbetslöshet och inte får svar från en enda av de arbetsgivare de söker jobb hos.

— Fast jag tycker fortfarande inte att man ska vara livstidspolitiker.

Miljöpartiet gjorde att bra val i norra och östra Skåne, där du kandiderade. Bara Sverigedemokraterna ökade mer procentuellt. Blev du förvånad över SD:s valframgång?

— Nej, för framtidstron håller på att slås sönder i stora delar av landet. Ta bussresan mellan Hässleholm och Vittsjö, där jag växte upp. Man passerar tio industrilokaler men bara en som det fortfarande tillverkas något i. Samtidigt har hela det officiella samtalet efter 90-talskrisen handlat om hur bra det går för Sverige. Årets regeringsförklaring började också med de lovorden.

Retoriken krockar med verkligheten?

— Ja, och då är det klart att den som börjar prata om vad som faktiskt sker vinner sympatier. Man kan göra som Sverigedemokraterna och ställa grupper mot varandra. Eller så kan man vädja till hoppet och viljan att satsa på något bättre.

Sverigedemokraterna vill ersätta skolans mångfaldsbejakande värdegrund med en som är uttalat »svensk«. Vad svarar du på det?

— Jag anser också att det behövs mer gemenskap. Men den byggs bara om människor har schysta förutsättningar att skapa ett bra liv. Är du hela tiden orolig för om du ska få ett jobb hjälper det inte att sjunga små grodorna.

För fem år sedan var du med och drev igenom en generell amnesti för dem som var i landet illegalt. Kan inte den generösa flyktingpolitik du förespråkar spela SD i händerna?

— Jag tror tvärtom. Den folkliga antirasismen har alltid varit stark i Sverige. Under 1930-talet var det vanliga skeppare som hjälpte judiska flyktingar att komma hit. Och 2005, under debatten om de apatiska barnen, hade vi den tredje största namninsamlingen i svensk historia. När vi äntligen fick en riktig diskussion om vilka som söker sig hit och vad de gått igenom marginaliserades de främlingsfientliga krafterna.

Du är uppenbarligen inte själv en av de »blåsta« (i betydelsen lurade) 80-talister som du har skrivit en bok om. Vad utmärker din generation?

— Vi värdesätter familjen, många gifter sig tidigt och ritualer har fått en renässans som heter duga. Behovet av att manifestera att man är lyckad är stort. Titta på skyltarna på studentekipagen, till exempel Kungsholmens gymnasiums »Skolan du sökte till men aldrig kom in på«. Att skriva så på sin vagn tyder på en väldig räddhågsenhet och att man inte är trygg i att det ska gå bra, fast man har gått på ett elitgymnasium.

Vad beror otryggheten på?

— Man vill bli vuxen men får inte, för det finns inga jobb och inga bostäder. Även vi som har fast jobb och gynnas av jobbskatteavdraget påverkas av att möta hemlösa varje dag. När utslagningen är ett verkligt hot blir behovet av lyckomanifestationer och av att skapa trygghet i de nära sammanhangen mycket större.

Och det gör väl att man måste vara målmedveten tidigt?

— Ja, du ska gå rakt fram och klara dig på första försöket. Det leder till att universitetsgrupperna blir mer och mer homogena, något som universitetslärarna har varnat för. Jag tror att samhället förlorar en väldig massa talanger på det här viset. Om man skulle fråga Nobelpristagarna eller andra som har gjort stora prestationer hur de nått framgång så brukar alla berätta om en ganska krokig resa.

Du växte upp och gick i skolan under den förra krisen, på 1990-talet. Har vi lärt oss något den här gången?

— Nej, tyvärr. Jag var med på ett föräldramöte i Perstorp förra året, där man protesterade mot att förstaklassare av besparingsskäl inte längre skulle få gå i skolan på fredagar. Jag såg samma maktlöshet hos föräldrarna inför krackelerande välfärdssystem som jag minns från 15 år tidigare.

Hur går dina varningar för det kluvna samhället ihop med MP:s positiva syn på friskolor och valfrihet, som många menar bidrar till segregationen?

— På individnivå är skolvalet en möjlighet att bryta något som man annars upplever sig infödd i. Jag vet inte om det var så mycket bättre när man var fången i sitt bostadsområde. Då är det bättre att undersöka hur vi kan göra skolor i områden dit människor vanligtvis inte åker spännande och attraktiva.

— Att skattepengar hamnar i skatteparadis stör mig lika mycket som alla andra.