Här kan alla elever delta

Stockholmspolitikern Lotta Edholm (FP) anser att det är för många elever, särskilt flickor, som slipper undan vissa lektioner på grund av sin religion. Hon hänvisar bland annat till den undersökning som gjordes bland niondeklassare i Stockholm häromåret som visade att 10 procent av eleverna inte får delta i alla skolaktiviteter, exempelvis idrott. Häromveckan presenterade Stockholms stad nya riktlinjer som ska göra det svårare för elever att få ut sina slutbetyg om de uteblir från viss undervisning.
   — Jag tror att det är relativt vanligt att lärare ser mellan fingrarna när eleverna uteblir från vissa ämnen. Jag tycker att man ska våga ta i det här problemet i stället för att inte göra något åt det, säger Lotta Edholm.
   Hennes förslag är i linje med den förstärkning i skollagen som träder i kraft nästa år. Enligt den nya formuleringen i lagen ska det finnas »synnerliga skäl« till att en elev blir befriad från undervisning och då ska det bara röra enstaka tillfällen.

Hur stort problemet är, är svårt att bedöma. Enligt en tillsyn av idrottslektioner på 172 skolor, som gjordes av Skolinspektionen så sent som i augusti i år, framkom att endast 2 procent av eleverna var befriade från att helt eller delvis delta i undervisningen. Och det framkom inga skillnader mellan pojkar och flickor.
   I Rosengårdsskolan skakar rektor Lars Birgersson på huvudet. Att elever blir befriade eller bara uteblir från vissa ämnen av religiösa skäl är inte ett problem han känner igen, trots att mer än hälften av skolans elever är muslimer. På Rosengårdsskolan har inte någon elev blivit befriad från undervisning de senaste åtta åren.
   Inte heller på Skolverket har man hört talas om att befrielse från vissa ämnen är vanligt. Fast det är ju en principiellt viktig fråga, den om allas rätt att delta i undervisningen, anser Claes-Göran Aggebo, undervisningsråd på Skolverket.

Däremot är det vanligt i Rosengård att elever, främst flickor, inte får godkänt i idrott för att de inte klarar simkravet. Sedan kraven på simkunnighet förstärktes i läroplanen 2007 är det allt fler elever i Sverige som blir underkända. Förutom att eleverna ska vara simkunniga ska de också kunna livrädda en person 25 meter för att få godkänt idrottsbetyg.
   Endast 56 procent av eleverna på Rosengårdsskolan kunde simma i nian för fyra år sedan. Det var innan kriterierna var klara. Förra året klarade 60 procent testet. Om man inte räknar med resultatet för förberedelse-klassen med nyanlända, som tillkommit de senaste två åren, var det 65 procent som klarade det.
   Många av ungdomarna i Rosengård har bott i Sverige relativt kort tid och kommer från kulturer där det är vanligt att man aldrig lär sig att simma. För Rosengårdsskolan kostar den extra simundervisningen för flickor upp till 40 000 kronor om året. Föräldrarna betalar halva avgiften för kursen — 300 kronor — och skolan betalar resten.
   Det är osäkert om en sådan avgift är förenlig med vad som sägs i skollagen om att undervisningen ska vara avgiftsfri, enligt Claes-Göran Aggebo på Skolverket. Men Lars Birgersson menar att den extra simundervisningen är frivillig och några andra resurser att ta till har inte skolan.
  Bristen på simkunnighet är ett stort problem i alla socioekonomiskt utsatta områden. På andra skolor har man hittat andra lösningar för att eleverna ska lära sig att simma.
  På Rinkebyskolan i Stockholm erbjuds flickorna separat undervisning i Tensta simhall på onsdagar, då hallen är öppen enbart för kvinnor. Två idrottslärare från skolan håller i undervisningen. Skolans rektor Börje Ehrstrand menar att det är viktigt för säkerheten att alla elever får lära sig att simma. Men han ifrågasätter att skolan ska behöva stå för kostnaderna, eftersom de har så hög andel elever som inte kan simma.

Nu har Hanin och hennes klasskamrater på Rosengårdsskolan bytt om till idrottslektionen. De joggar runt idrottsvallen några varv. När Hanin var liten gick hon till Rosengårdsbadet, som är ett utomhusbad, och simmade. Hennes bröder och hennes pappa går fortfarande dit.
   — Jag slutade gå dit och simma när jag började bära slöja i femman. Att jag började bära slöja just då var något jag själv bestämde, berättar hon.
   För Hanins idrottslärare Åsa Ghodsian är simundervisningen en självklar del av idrotten.
   — Jag förklarar bara reglerna för de föräldrar som undrar. När jag säger att de måste kunna simma för att få betyg i idrott förstår de. Det finns inget i Koranen som säger att barn inte får lära sig att simma. Det vet jag för jag har diskuterat detta ingående med islamologer.
   Åsa Ghodsian är övertygad om att kravet på simkunnighet är anledningen till att flera av hennes elever kan simma i dag.

Några kvarter bort från Rosengårdsskolan, på förskolan Smårosorna, arbetar Hanins mamma Ghousson. Hon är glad att hennes dotter lärt sig simma. Själv kan hon inte det, men alla hennes syskon har lärt sig. Så länge hennes dotter har T-shirt och cykelbyxor är det okej att hon är i simbassängen med andra flickor. Enligt henne uppmanar Koranen alla föräldrar att lära sina barn att simma och hon tycker att det är självklart att dottern ska vara med på all undervisning — även i sex och samlevnad.
   — Det är en del av livet och alla behöver lära sig om det. De här flickorna ska ju snart gifta sig. I vår kultur gifter sig flickorna när de är 17, 18 år.

I nians korridor träffar jag Susanne Strand, som är specialpedagog. Snart ska hon börja ringa runt till föräldrarna i klassen som hon är mentor för. Det gör hon inför varje för-äldramöte. Hon tycker att kontakten med föräldrar är extra viktig i Rosengård. Eftersom många familjer är relativt nya i Sverige har de inte kunskap om hur svensk skola fungerar.
   — Det är ett större socialt utanförskap i det här området. Hit flyttar de för att det finns lediga lägenheter och när de hittar något annat flyttar de härifrån, säger Susanne Strand.
  Men varken hon eller Åsa Ghodsian anser att flickor från så kallade hederskulturer har högre frånvaro än andra i skolan.
   — Det här visar bara hur okunniga våra politiker är. Min erfarenhet är att föräldrarna till dessa elever kommer från kulturer där skolan är en auktoritet. Säger vi att eleven måste delta för att få ett betyg så accepterar föräldrarna det, säger Susanne Strand.

I rektorskorridoren står barnmorskan Malin Grens dörr öppen. I Rosengård får eleverna en extra fördjupning i sex- och samlevnadsundervisning genom att skolan har Malin Gren anställd på halvtid. Hon medverkar i undervisningen och håller i så kallade livssamtal med alla elever i åttan. Samtalen kan handla om allt som eleverna har funderingar kring i livet, från pubertet och menstruation till sex på internet och skönhetsideal.
   Bakgrunden är att skolan anser att eleverna inte får samma möjligheter som andra att hemma tala om sexualitet och sin egen kropp. Syftet är att öka ungdomshälsan, och samtalen är en del av kursplanen i biologi. På så vis kan skolan förklara för föräldrarna att detta är en obligatorisk del i undervisningen. Förutom de individuella samtalen samlar Malin Gren dem i små grupper om åtta elever där de diskuterar samma frågor, fast på ett annat sätt.
  Hanin och hennes kompisar tycker att samtalen med barnmoskan har varit bra. De har inte berättat i detalj för föräldrarna vad det handlar om, inte heller har de haft anledning att berätta om sex- och samlevnadsundervisningen hemma.
   — Det är ju en vanlig lektion, varför skulle våra föräldrar vara emot det? Det är de inte. Det enda mina föräldrar ifrågasatt i skolan är att vi var tvungna att göra en dans för att få godkänt i idrott och hälsa. Det är faktiskt jobbigt om man är blyg. Varför måste man kunna dansa? säger Zejneb.
   Zejneb och hennes kompisar berättar fnittrande att de alla fick VG på provet i sex och samlevnad.
  — Det var som vanligt, det var vi som brukar plugga som fick de höga poängen.