Juridik tar över skolan

»Operationen gick bra — men patienten dog.« Denna paradox från det medicinska fältet är giltig också inom skolans värld.

I statsmakternas vällovliga ambitioner att stärka kvaliteten i verksamheten har formen kommit att bli viktigare än innehållet. Det viktigaste är inte att eleverna lär sig och mår bra — utan att lärare och skolledare har dokumenterat processen på ett bra sätt.

Under juni månad beslutade riksdagen om en ny skollag som ytterligare skärper kraven på dokumentationen och som öppnar möjligheten för föräldrar att överklaga skolans åtgärdsprogram för elever som riskerar att inte nå målen.

Den nya lagen ligger väl i linje med tidigare fattade beslut av såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar. Man vill komma åt kvalitetsbrister i skolan genom att ställa krav på att ta fram olika dokument, samt att föräldrar får ökade juridiska möjligheter att pröva lärares och skolledningars beslut.

De senaste årens förändringar av skolans lagar och förordningar innebär en förskjutning från pedagogik till juridik. Eller för att uttrycka det mer drastiskt: Från »En skola för alla« till »En skola för alla som har en bra advokat«.

Att fler beslut i skolans värld nu kan prövas juridiskt kan vid en ytlig betraktelse ses som positivt. Visst görs det felaktiga bedömningar av lärare och visst kan man som förälder många gånger känna sig maktlös inför en skolledning som inte tar hänsyn till föräldrars och elevers önskemål.

Problemet är bara att »juridifieringen« av skolan kommer att leda till att politiker, skolchefer, rektorer och lärare medvetet eller omedvetet riktar ännu mer av sin energi till de föräldrar/elever som kan tala för sig. Det handlar om de resursstarka föräldrar som har tillgång till språket och kontakterna och som självklart utnyttjar alla sina resurser för att få det bästa för sina barn.

En överväldigande andel av de klagomål som jag får ta emot som skolchef, och en ännu mer överväldigande andel av de anmälningar som gått till skolinspektionen, kommer från de resursstarka bostadsområdena i södra Botkyrka (Tullinge och Tumba). En minimal andel kommer från de mer resurssvaga bostadsområdena i norra Botkyrka.

Denna obalans motsvarar på intet sätt skillnader i reell kvalitet i verksamheten utan bara skillnader i tillgång till maktresurser hos olika grupper av föräldrar.

Vi måste ha en motkraft mot denna rörelse som ser till att alla elever får det innehåll som finns i läroplanen — oavsett om deras föräldrar har tillgång till mycket maktresurser eller inte.

I en verklighet med begränsade resurser innebär det ibland att alla barn inte kan få det stöd som deras föräldrar förväntar sig. Det kan nämligen finnas barn i en annan del av kommunen som har väsentligt större behov.

I de lägena måste den professionella pedagogiska organisationen stå upp för alla elevers rätt att kunna nå målen — inte bara de vars föräldrar har en bra advokat.