Jag tittar på Tillbergs målning av ett klassrum på 70-talet. Tavlan visar elever i räta bänkrader i en trist skolsal. Jag tycker att jag sitter där i en av bänkarna och sammansmälter med det grå klassrummet. »Är du lönsam lille vän?« är tavlans titel. Lönsam? Inte visste jag vilka frågor tiden ställde till skolan. Jag var elev i ett klassrum och saknade all relation till samhället i stort.
Lönsam? Frågan hade inte kunnat besvaras av varken mig eller någon annan i min klass. Men frågan ställdes då.
»Är du normal lille vän?« lyder kanske frågan i dag. Men till skillnad från då så har eleverna i dag en kunskap om det här, om än begränsad.
»Han är ett adhd-barn« kan eleverna säga om en klasskamrat. Diagnoserna, vars syfte är att säkerställa kvalificerad undervisning, blir i stället så allmänna att de utvecklas till skällsord.
Det säger något om skolans fokus. Vi sorterar och undersöker brister. Så att vi kan få den hjälp vi anser oss ha rätt till. Och det fort. Pengarna måste säkerställas. Vi samlas till konferenser om avvikelser. Även om det inte är syftet så ringar vi in en elevpopulation med det som särskiljer.
Vi gör det med hjärtat för vi vill väl. Men det blir inte bra. På skolgården syns effekterna då arga barn hamnar i konflikter och vi vuxna hör orden vi själva använt, om än omformulerat: »Damp-unge!« Det är inte så det ska vara i en skola för alla.
Vi har en nationell plan för att säkerställa att alla barn får en skola som utmanar. Och att alla får möjlighet att utveckla lärandet i förhållande till sina förmågor. Undervisningen ska ordna det.
Frågan om jag blev lönsam kan jag själv besvara. Jag är skattebetalare och jag är anställd. I en allt hårdare konkurrens om framtida arbeten kommer vår oförmåga att stötta lärandet vid diagnoser att skapa svårigheter. Men då är eleven vuxen och får hanka sig fram själv.
Jag drömmer om en skola där väggarna är t
apetserade med tidningsrubriker om den goda skolan. Jag vill se rubrikerna om att Mustafa har knäckt koden för hur man räknar procent. Jag vill läsa om Lisa som har lärt sig skriva sin första mening. Jag vill höra om lille Stures bästa skoldag då han lärde sig att säga »milk and bread, please« i matsalen.
Jag vill bort från klassrumsmålningen om lönsamhet och jag vill inte längre stå med ett måttband och tänka vem som är normal eller inte. Jag vill se lärandet som äger rum, trots allt.
Jag vill att skolan fylls av berättelser som skapar nya sanningar. Det skulle bli ett helt annat innehåll. En slags innehållsförklaring av det som pågår här och nu.
Och som grädde på moset blir vår yrkesroll tydlig. På så sätt besvarar vi Tillbergs kritiska fråga: Klart vi är lönsamma!
Skriv ut
