Först Socialdemokraterna. Sedan Miljöpartiet. Och nu Vänsterpartiet. Sedan förra valet har de tre rödgröna partierna rannsakat och delvis omprövat sin skolpolitik.
Det har resulterat i en rödgrön värdeförskjutning i synen på kunskap, kunskapsuppföljning, nationella prov och tidiga betyg. En förskjutning mot den politik och retorik som den borgerliga regeringen, och framförallt utbildningsminister Jan Björklund (FP), har gjort till sitt flaggskepp.
Men hur gick det till? Och finns det i dag några avgörande blockskiljande frågor kvar i synen på kunskap?
Mats Pertoft, skolpolitisk talesperson för Miljöpartiet, suckar lätt:
— Vi har inte lyckats kommunicera att vi står för kunskap. Jan Björklund har vunnit debatten om kunskap och ordning och reda.
Den 10 november 2007. Det är en viktig dag för Mona Sahlin. Hon har varit partiledare i åtta månader. Ett av partiledarens första initiativ var att kräva en uppgörelse med den tidigare socialdemokratiska skolpolitiken. I talarstolen inför partiets förtroenderåd är hon djupt självkritisk:
»Vi vet att vår skolpolitik och våra lösningar inte alltid har räckt till. /.../ Vi lyckades inte heller alltid föra tillräckliga resurser till de skolor där ungarna hade som störst behov. Vi lyckades inte med en tillräckligt tydlig kunskapsuppföljning, som gav oss alla signaler i tid.«
2006 förlorade Socialdemokraterna valet, efter tolv års regeringsinnehav. Partiets egen eftervalsanalys visade att partiet hade tappat i förtroende i skolfrågorna.
Därför kräver Mona Sahlin en förnyelse av partiets skolpolitik:
»Det här är nödvändigt om vi vill vara ett modernt och framtidsinriktat parti och det är nödvändigt om vi ska vinna valet 2010«.
Förändringen och förnyelsen ska främst ske genom ett stegvis närmande till den borgerliga regeringens paradnummer om nationella prov i år 3 och betyg i år 6. Socialdemokraternas partiledare vill föra bort skolpolitiken som stridsfråga och få till stånd en långsiktig och blocköverskridande lösning. För ungarnas skull, hävdar hon.
Maria Jarl är filosofie doktor i statsvetenskap, forskarassistent vid Göteborgs universitet och forskar om styrningen av skolan och det politiska spelet kring skolan. Hon ser Socialdemokraternas omprövning som logisk:
— Ett säkert kort för att få framgångar i val är att anpassa sin politik efter sittande regering. De rödgröna partierna vet att det finns ett allmänt stöd för den borgerliga regeringens politiska lösningar på det här området.
Rapporter från Valforskningsprogrammet vid statsvetenskapliga institutionen på Göteborgs universitet talar sitt tydliga språk:
• I valet 2006 tyckte bara 18 procent av väljarna att Socialdemokraterna hade en »bra skol- och utbildningspolitik«.
• Dubbelt så många, 36 procent av väljarna, tyckte att Folkpartiet hade en »bra skol- och utbildningspolitik«.
• 1994 visar var siffrorna de motsatta. Då tyckte 29 procent av väljarna att Socialdemokraterna hade en bra skol- och utbildningspolitik, medan bara 13 procent tyckte att Folkpartiet hade det.
— Socialdemokraterna har tydligt tappat förtroende i skolpolitiken och har blivit tvungna att omorientera sig för att återta kommandot, säger Maria Jarl.
Frågan är varför inte Socialdemokraterna tar strid med Jan Björklund och slåss för en annan kunskapssyn, som inte fokuserar lika mycket på att mäta och kontrollera enskilda elever?
— Man tror helt enkelt inte att det finns tillräckligt stöd för en sådan politik hos befolkningen. Det vittnar om dåligt självförtroende, säger Maria Jarl.
Utbildningsminister Jan Björklund (FP) har under de senaste åren lyckats sätta bilden av att det är han som står för »den nya kunskapsskolan« medan de rödgröna partierna står för »den gamla flumskolan«. Och det har oppositionspartierna haft att förhålla sig till.
Oppositionsrådet Peter Persson (S) i Jönköping är en av dem som starkast har gått emot förnyelsen av skolpolitiken inom Socialdemokraterna.
Han hävdar att Socialdemokraternas kursändring bara är en taktisk eftergift och att den inte står för några ändrade värderingar. Det var inget fel på partiets tidigare skolpolitik och det finns ingen motsättning mellan att betona kunskap och att värna skolans demokratiska och sociala aspekter.
— Att värna fantasin, nyfikenheten och lusten i skolan, eller att hävda respekt för eleverna, innebär inte att man negligerar kunskaper. Jag menar att det är en förutsättning för lärande.
Enligt Peter Persson har skolpolitiken under Jan Björklund förvandlats till ett
politiskt slagfält.
— Vårt parti vill komma tillbaka till det som tidigare präglat svensk skolpolitik — att träffa långsiktiga blocköverskridande uppgörelser som håller över val och regeringsskiften.
Och ska man kompromissa får man vara beredd att göra avkall på sina önskningar.
Robert Noord (S), oppositionsråd i Haninge och en av de främsta förespråkarna för att partiet måste förnya sin skolpolitik, håller inte med om att den nya linjen främst är en taktisk eftergift. Han påpekar att Socialdemokraternas omprövning blottlade ett antal brister som man i partiet länge hade talat tyst om eller blundat för.
Internationella mätningar har de senaste åren visat att svenska elevers resultat har försämrats sedan mitten av 1990-talet. Nedgången märks tydligast i matematik och naturvetenskapliga ämnen, men även i läsförståelse.
Kunskapsnedgången har varit besvärande fakta för dem som velat fortsätta på den inslagna vägen.
— I takt med att vi sökte en ny skolpolitik och utvärderade den gamla hittade vi en hel del saker som inte fungerade, som visade att det verkligen fanns skäl att ompröva. Till exempel att vi inte hade tagit tidig uppföljning på tillräckligt allvar. Vi ser att alldeles för många elever lämnar skolan utan tillräckliga kunskaper och att skillnader i kunskap visar sig väldigt tidigt, säger Robert Noord.
Hans analys är att Socialdemokraternas tidigare politik gjorde de svagaste eleverna en björntjänst. Man visste att de kanske hade det stökigt hemma och ville inte utsätta dem för ytterligare press i skolan.
— Men det behövs tidig uppföljning för att kunna utvärdera var det går fel och för att kunna sätta in resurser i god tid.
På partikongressen 2005 åkte partiledningen på ett förnedrande nederlag när den förespråkade nationella prov från år 3. Fyra år senare på partikongressen 2009 blev det nästan ingen diskussion alls om att S nu förespråkar nationella prov i år 3 och kan tänka sig betyg från år 6.
30 maj 2010. Miljöpartiets Maria Wetterstrand är inbjuden till duell i tv-programmet "Agenda" med utbildningsminister Jan Björklund. Hon stjäl hans favoritformulering och anklagar honom för att vara flummig, eftersom den pedagogiska forskningen visar att det som utvecklar eleverna bäst inte är betyg utan möjlighet till kreativitet och fritt tänkande.
Miljöpartiet har också förnyat sin skolpolitik och sin retorik, men under mindre buller och bång. I dag talar partiet tydligare om att eleverna ska nå kunskapsmålen.
— Kunskap har alltid varit viktigt för oss. Men vi har inte betonat det. Vi har nog pratat mer om hur eleverna mår, säger Miljöpartiets skolpolitiske talesperson Mats Pertoft.
Partiet accepterar numera betyg, men vill ha dem i år 9 och efter tredje året på gymnasiet. MP hänvisar till forskning som säger att betyg har så komprimerad information att de inte fungerar som framåtsyftande feedback, medan de har visat sig vara det bästa urvalsinstrumentet när det gäller att prognostisera vilka som kan lyckas med sina studier på en högre nivå.
Hittills har Miljöpartiet helt dömt ut obligatoriska nationella prov i år 3. Huvudargument har varit att nationella prov styr undervisningen på ett sådant sätt att den pedagogiska mångfalden riskeras och att lärarnas frihet att lägga upp skolarbetet inskränks.
Men nu är MP plötsligt för nationella prov i år 3:
— Skolverkets rapport om de sjunkande kunskapsresultaten pekade ut den bristande likvärdigheten i skolan som ett problem. Vi måste bli bättre på att garantera nationell likvärdighet, säger Mats Pertoft.
I mars 2010 presenterar Vänsterpartiet sitt nya utbildningsprogram. Det heter »Allas rätt till kunskap«. Rubriken i pressmeddelandet lyder »Kunskapen i centrum«. Det låter nästan som ett eko av utbildningsministerns mantra.
Vänsterpartiets skolpolitiska talesperson Rossana Dinamarca är självkritisk.
— Vi har lärt oss en läxa. Svenska folket har upplevt att vi inte tycker att kunskap är så viktigt. Jan Björklund har lagt beslag på de begreppen i debatten. Därför fokuserar vårt nya program tydligt på kunskap. Tidigare har vi varit lite för kortfattade på den punkten.
En central mening lyder: »En återerövring av innehållet i begreppet kunskap, lärande, fostran och bildning måste ske.«
Så sent som för ett år sedan dömde Vänsterpartiet ut obligatoriska nationella prov i både år 5 och i år 3. V varnade för att nationella prov »motverkar utvecklingen mot pedagogiskt nytänkande och mångfald« och att undervisningen »styrs mot några få mål vilket ger eleverna färre kunskaper och en sämre bildning«.
Nu argumenterar Vänsterpartiet för tidig kunskapsuppföljning och för nationella prov i år 3 .
— Ja, vi har förflyttat oss. Vi ser att de nationella proven är bättre utformade än de prov lärarna själva utformar och att de kan stärka likvärdigheten i skolan, säger Rossana Dinamarca.
Även om de rödgröna partierna nu välkomnar nationella prov i år 3 så markerar de samtidigt att de har en annorlunda utgångspunkt än regeringen. I motionerna om skollagen lägger S, V och MP ett gemensamt förslag om att elever inte bara ska garanteras rätt till skolgång, utan att »elever ska också ha rätt att nå kunskapsmålen«.
Den enskilda elevens resultat ska alltså kontinuerligt följas upp. Men de rödgröna vill snarare tolka det resultatet som en produkt av skolverksamhetens kvalitet, än som en bedömning av elevens person och personliga förutsättningar.
Marie Granlund (S), vice ordförande i utbildningsutskottet:
— Det är bra att följa upp kunskapsresultat tidigt. Men i Björklunds Sverige har det varit för mycket fokusering på att det är den enskilde eleven som misslyckas och måste anstränga sig mer. Vi menar att både betyg och nationella prov är en mätare på hur skolan fungerar. Därför krävs det också att man har något att komma med i nästa led, när uppföljningen är gjord. Det behövs resurser — och man måste tuffare våga styra pengarna dit de behövs bäst.
18 maj 2010. Utbildningsminister Jan Björklund kliver in i pressrummet på Rosenbad i Stockholm, för dagen iklädd silvergrå slips, mörkblå kostym och ett nöjt leende på läpparna. Han ska just presentera sitt vassaste vapen i den kommande valrörelsen: Betyg i år 6.
— Jan Björklund har på ett skickligt sätt förhalat det som var hans främsta vallöfte redan i valet 2006 och som han hade kunnat genomföra dag ett, om han hade velat. Men han vill ha det här som en stridsfråga, eftersom han vet att svenska folket gillar betyg och att de rödgröna är djupt splittrade om tidigare betyg, säger Stig-Björn Ljunggren, filosofie doktor i statsvetenskap och känd socialdemokratisk idédebattör.
Men det betygsfientliga Vänsterpartiet och det betygsskeptiska Miljöpartiet fick vika sig i en taktisk kompromiss, när de rödgröna partierna under politikerveckan i Almedalen i juli presenterade en mödosamt ihopsnickrad överenskommelse om betyg från år 7. Därmed hade Mona Sahlin lyckats med konststycket att både ena de rödgröna partierna i en av de största interna stridsfrågorna och att minimera utrymmet för Jan Björklund att göra tidigare betyg i skolan till valrörelsens blockskiljande trumfkort.
S, V och MP hävdar nu att valrörelsens stora ideologiska kunskapsfråga i stället handlar om den borgerliga regeringens planer på att dela upp den nya gymnasieskolan.
Första punkten i Folkpartiets partiprogram handlar om liberalismens grunder. Där står det: »Den enskilda människan är liberalismens utgångspunkt. Målet är hennes frihet och livschanser.«
Utifrån Folkpartiets idéhistoriska rötter i partiprogrammet ifrågasätts den borgerliga regeringens förslag om en tudelad gymnasieskola även internt, av den liberale debattören Johan Ernestam — med ett förflutet som förbundsstyrelseledamot i Liberala ungdomsförbundet och som ledarskribent på ett antal liberala tidningar.»Här är det uppenbart att en politik som syftar till att ge många goda möjligheter att nå alla positioner i samhället borde gå i den andra riktningen. Jan Björklund förefaller helt enkelt att ha missförstått den grundläggande liberala tanken«.
Så skriver Johan Ernestam i Pedagogiska magasinet nr 1/10. Han hävdar att Sverige saknar ett parti som sätter liberalismen främst och att Folkpartiet har »utvecklats till ett intresseparti för den utbildade medelklassen«.
Regeringen vill att det ska bli större skillnader mellan teoretiska program och yrkesprogram på gymnasiet. Eleverna på yrkesprogrammen ska få mer tid för yrkesämnena och mindre tid för teoretiska ämnen. Syftet är att minska avhoppen från gymnasiet och att ge yrkeseleverna en bättre yrkesutbildning. Men förändringen innebär också att de får mindre av baskunskaper i svenska, matematik och engelska och inte blir behöriga till högskola och universitet.
De rödgröna lovar att riva upp denna bärande del av den borgerliga regeringens vision om en ny gymnasieskola.
En sådan uppdelning av gymnasieskolan står för en konservativ människosyn, där det sociala arvet befästs, argumenterar de rödgröna. I stället måste skolan syfta till att maximera ungas möjligheter att utvecklas och att ständigt kunna göra nya val.
Utbildningsminister Jan Björklund medger att förslaget om att elever på yrkesprogram inte ska få högskolebehörighet är ett uttryck för att den borgerliga regeringen har en annan människosyn än de rödgröna partierna.
— Absolut. Detta är en stor ideologisk skillnad. Vi anser att ungdomar är olika, medan de rödgröna försöker stöpa alla i samma form.
Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren förvånas över att den borgerliga regeringen sänker kraven på basämnena engelska, svenska och matematik på yrkesprogrammen — just när Alliansen har gått segrande ur slaget om synen på kunskapsskolan.
— Här har de rödgröna partierna intagit en klassisk liberal profil: att individen alltid ska ha rätt och möjlighet att utveckla sig och att få nya chanser i livet. Medan de borgerliga partierna tvingar fram en enhetlighet med pekpinnar som närmast påminner om en sovjetisk modell.
Hans statsvetarkollega Maria Jarl menar däremot att förslaget om en uppdelad gymnasieskola är en logisk fortsättning på andra borgerliga skolpolitiska förslag, som att införa betyg i sexan, att inrätta profilklasser
i år 7 och att valet av moderna språk inför år 6 styr elevens möjligheter att långt senare komma in på högskolan.
— Hela den borgerliga regeringens politik bygger ju på någon slags sorteringstanke, genom att man redan på ett tidigt stadium ska välja väg. Medan den rödgröna politiken mer handlar om att alla har samma potential, att alla ska ha samma möjligheter. Det är två olika sätt att se på hur utbildning ska läggas upp och vad som är syftet med skolan.
Skriv ut
