»Använd konflikter som läromedel«

Det är fyra veckor kvar till valet när jag träffar Erik Amnå en regnig morgon i Stockholm. Kostymen är skrynklig och han bär på en plastpåse. Kvällen innan kom han hit från Bryssel, där han och andra forskare planerade en EU-finansierad studie av hur unga, kvinnor och invandrare gör för att få politiskt inflytande.

I påsen finns rapporten »Skolor som politiska arenor« som presenterades i Almedalen i juli. I rapporten analyserar han och hans kolleger i Örebro vad skolan betyder för att få fram de medborgare en demokrati behöver.

Han använder starka ord som »gastkramande utmaning« och »megatest« när han beskriver den utmaning som skolan och demokratin står inför.

Vad är det som har hänt?

— Globaliseringen och flyktingströmmarna aktualiserar andra sätt att se på samhället, människovärdet och meningen med livet. Religionsfrågan har återkommit på ett sätt som vi inte kunnat drömma om. Från att ha varit väldigt lika varandra i sättet att tänka ska vi nu samsas med människor med annan bakgrund på arbetsplatser och skolgårdar. Vi vet inte hur vi ska hantera de konflikter som uppstår.

Vad är det som leder till konflikt?

— Burkadebatten, rituell slakt, omskärelse … Områden där mäns rätt ställs mot kvinnors, den religiösa människans mot djurens rätt, föräldrars rätt mot barnens.

Hur gör lärarna när kontroverserna dyker upp i klassrummet?

— Man kan dela upp dem i fyra grupper. De flesta är »normförmedlare« — öppnar för en diskussion men markerar sin egen och samhällets ståndpunkt som den rätta. »Fostraren« tillrättavisar intoleranta elever enskilt medan »avvisaren« lägger locket på. »Debattledaren« låter alla åsikter och argument komma fram och redogör objektivt för sin egen syn — men utan att hävda att den är den enda rätta.

Hur bör man göra?

— Använda kontroverserna som läromedel och låta även de med kvinno- och främlingsfientliga åsikter komma till tals. Dels för att de ska känna att de har nytta av att leva i en demokrati där yttrandefriheten är stor. Dels för att de andra eleverna ska få lära sig att argumentera så att de kan hålla rent när de träffar kompisar eller föräldrar med intoleranta åsikter.

Du föredrar debattledaren låter det som?

— Ja, och normförmedlaren. Problemet är de lärare som väljer att lägga locket på. De är för många.

Vad beror det på?

— Rädsla, oträning och brist på utbildning. Det kräver professionell trygghet att orka argumentera, visa på svagheterna i en intolerant ståndpunkt och fördelarna i den demokratiska. Jag tror också att det kan finnas en aningslöshet hos en del lärare som gör att de inte ser att det finns underströmmar som de måste ta tag i.

Ge exempel på en kontrovers och hur den kan användas.

— När ett moskébygge diskuteras i en kommun kan man gå igenom argumenten för och emot, koppla till kampen för religionsfrihet i Sverige under 1800- och 1900-talen och berätta att det var först 1951 som det blev tilllåtet att inte vara med i någon kyrka. Man kan jämföra slöjan med hattarna som kvinnor i svenska pingstförsamlingar dolde håret med långt in på 1960-talet.

Ska man bli kulturrelativist? Är allt lika okej?

— Nej, vi ska klargöra de värden som är inskrivna i grundlagen och som vi inte är beredda att kompromissa med. Men det ska göras i ett samhällsklimat som är öppet och där man inte är rädd för en Sverigedemokratisk vinst av varje debatt. Vi måste också se människor som kommer hit som individer som är precis lika olika inbördes som infödda svenskar.

Sverige ligger i topp när det gäller alla demokratiska parametrar — från valdeltagande till avsaknad av korruption. Kan skolan ta åt sig?

— Absolut. Den är ju vår stora gemensamma institution för att utveckla de kunskaper och förhållningssätt som behövs för att leva fredligt tillsammans. Samtidigt har skolan, genom sin framgång, bidragit till de utmaningar som den svenska demokratin står inför. Vi har fått fram just de självständiga, uppkäftiga och ifrågasättande ungdomar som efterfrågades, men som i dag är ett bekymmer för bland annat de politiska ungdomsförbunden.

Hur kan kritiskt tänkande unga vara ett bekymmer?

— Det är svårt att styra in dem i traditionella folkrörelseorganisationer. De har ett svagt intresse för politik i traditionell mening, de vill inte skriva på för livslånga medlemskap och de köper inte hela åsiktspaket.

Du kallar dem för stand by-medborgare…

— Ja, för de tar sig rätten att välja när de ska vara aktiva, till exempel när kommunen ska avvisa flyktingbarn eller när ett stort krig trappas upp någonstans i världen. När de engagerar sig är det ofta i frågor som skär på tvärs över partigränserna, de vill ha roligt och de använder nätet.

— Och demokratin innebär ju en frihet att vara passiv. Det viktiga är att man väljer det frivilligt i så fall, i förtroende för makthavarna.

Hur då?

— Om man avstår för att man är maktlös och saknar resurser, språk och självförtroende är det fara å färde.

Åtta procent av svenska 14-åringar har inte kunskaper nog för att ta del i samhället, nästan en tredjedel ligger på gränsen till utanförskap. Flickor ligger bättre till än pojkar, infödda svenskar än invandrare. Kommentar?

— Det stämmer. Men allra mest betyder föräldrarnas utbildningsnivå. Den färgar av sig i alla avseenden på ett nästan kusligt sätt. Det finns anledning att vara orolig.

Vad kan man göra?

— Vi måste ge skolan förutsättningar att vara kompensatorisk. Och vi bör vara försiktiga med särlösningar och i stället fortsätta den generella välfärdspolitiken som utjämnar nedärvda olikheter.

Vad händer om vi sopar konflikter under mattan och tillåter klyftorna att öka?

— Då gryr främlingsfientligheten och samhällsgemenskapen undermineras. Poängen med den skandinaviska modellen har varit att skillnaderna mellan grupper varit små. Det har alla varit vinnare på ur demokratisk synvinkel.