Apropå Lärarnas tidnings artikel om nivågruppering i nr 8/10: På Raoul Wallenbergskolan i Uppsala kör jag en modell av nivågruppering. Jag har delat upp SO-blocket i tre nivåer.
Nivå 1 (motsvarande G) tar upp alla frågor som behövs för att eleven ska nå ett G.
Nivå 2 (motsvarande VG) innebär en fördjupning av området.
Slutligen nivå 3 (motsvarande MVG) innehåller spetskunskaper, fördjupningar och analyser.
För de riktigt studiemotiverade eleverna har jag även en nivå jag kallar Nivå guld. Där kan eleven fördjupa sig i ett specialområde inom ämnet och redovisa det. För alla gäller naturligtvis att de måste göra den lägre nivån först.
Själva upplägget är enkelt. Först håller jag några föreläsningar där jag försöker att entusiasmera eleverna. Därefter får eleverna själva välja nivå. Arbetet sker i processform, det vill säga de får själva leta upp fakta och relevanta svar. Under processarbetets gång fungerar jag som coach och bollplank.
I mina frågeformulär brukar jag också se till att de olika ämnena i SO-blocket blir mer eller mindre integrerade.
Nivågruppering har lett till att samtliga elever når nivå 1. Förvånansvärt många elever når nivå 2. I princip skulle samtliga elever också kunna nå nivå 3. Under tiden som jag arbetat på detta sätt har andelen elever som vill jobba på nivå 2 ökat. Jag upplever att eleverna blivit mer motiverade eftersom de själva får välja svårighetsgrad.
Skriv ut
