När jag läste om barn som försvinner i samband med utflykter (Lärarnas tidning nr 10/10) tänkte jag tillbaka på mina egna erfarenheter. Det började när jag som student reste med mina klasskamrater med buss till Frankrike och redan andra dagen hörde ledaren säga »Är Olle med?«. Då bestämde jag mig för att vara sist och samtidigt ha koll på övriga i gruppen.
Kanske hade jag lärt mig detta tidigare då min äldre bror drog hemifrån och jag fick ansvaret för mina två yngre syskon.
När jag så småningom blev lärare brukade jag komma överens med mina kolleger i samband med studieresor att jag tog ansvar för »svansen«. Det räckte inte att säga som den tidens guru SAS-chefen Jan Carlsson sa: Ledaren ska gå mitt i hopen. Som den före detta turistguide han var borde han också ha sagt att det behövs någon som skjuter på.
Det fungerade bra för det mesta, men en gång höll det på att gå galet. Två mil från hemorten stannade vi för att släppa av en elev, som möttes av sina föräldrar. Jag passade på att kissa och när jag stod där i mörkret tänkte jag: Bara de inte åker ifrån mig. När jag klev in i bussen flämtade min kollega till. De hade just tänkt starta igen.
Hon erkände att så här på slutet av resan tänkte hon inte på vår överenskommelse:«Här är Olle, nu kan vi åka«.
Skriv ut
