"Jag var tvungen be alla lugna ner sig"

Lärarnas avtalsrörelse hade sin dramaturgi. Först stort muller med debattartiklar, politisk splittring och ultimativa krav. Därefter alldeles tyst och sedan plötsligt ett klart avtalsförslag.

Vad hände?

— Vi som förhandlade insåg att vi måste sluta behandla varandra som kanonmat om vi skulle lyckas landa ett avtal.

Agneta Jöhnk, chef för Sveriges Kommuner och Landstings avdelning för arbetsgivarpolitik, har haft en välbehövlig helgvila. Natten innan Kristi himmelsfärd lyckades hon och övriga förhandlare baxa ett avtal i hamn för Kommunal. Några dagar dessförinnan hade hon hjälpt till att få lärarnas avtal på plats.

Nu sitter hon vid intervjubordet i SKL:s stora komplex på Södermalm i Stockholm. Men lugnet verkar bedrägligt. En mobiltelefon piper ilsket varje gång hon får ett nytt elektroniskt meddelande.

  — Den är ny och jag vet inte hur man får tyst på den, ursäktar hon sig och ber sin press-sekreterare om hjälp.

Jag ler igenkännande eftersom vi delar telefonproblemet. Men Agneta Jöhnks telefon piper oftare än min. Mycket oftare.

Vid förhandlingsupptakten kände sig lärare påhoppade av SKL och skolchefer som krävde makt över deras arbetstider. Vad tror du att det berodde på?

  — Det nya var väl att SKL nu har ett nätverk av skolchefer som i en artikel i Dagens Nyheter talade om vad de ville. Att tjänstemän går ut så öppet är ovant för många. Men nätverket är ett tecken på att SKL nu är aktivare i skolfrågor. Vi kommunicerar direkt med dem som styr och leder skolan i kommunerna.

Om den politiska splittringen, där Folkpartiets representanter offentligt lämnade alla kommunala förhandlingar, inte bara lärarförhandlingarna, har hon som tjänsteman bara sparsamma kommentarer.

Avhopparna fick bannor i SKL:s förhandlingsdelegation. Men ska inte politiker ha olika åsikter och visa det?

  — Som arbetsgivare förväntas de hålla ihop. Det vore orimligt om till exempel Socialdemokraterna hade en linje för Kommunal och något annat parti en linje för någon annan grupp. Och det förutsätts nog att man inte gör partipolitik av förhandlingarna.

Åter till dramaturgin – hur lyckades ni komma på talefot med varandra?

  — Vi som skulle förhandla var till slut tvungna att be parterna om lugn och ro. Vi såg att vi trots allt stod varandra så nära att det var onödigt att fortsätta att kasta skit.

Det var efter den insikten som Agneta Jöhnk och hennes politiska ledare Ingela Gardner Sundström, ordförande i förhandlingsdelegationen, fick epitetet »duvor«.

Ingela Gardner Sundström har sagt att det som bidrog till knutens upplösning var SKL:s kursändring. I stället för att låta rektor bestämma satsade man på lokala avtal där parterna måste bli överens.

Och nu väntas lärare strömma över till semestertjänst med 40-timmarsvecka för i snitt 2 000 kronor i månaden?

  — Inte alls! Vi tror inte att majoriteten av landets kommuner kommer att ha prövat det här under de närmsta två åren. Därför har vi utsträckt det till två avtalsperioder. Dessutom är det dyrt för kommunerna. Bara de som verkligen har en genomtänkt strategi för hur avsteg från bilaga M kan hjälpa till att förbättra resultaten, kommer att tycka att det är värt pengarna.

— Lärarorganisationerna har också understrukit att det inte får bli en »quick-fix« som bara handlar om att köpa över lärare. Fokus ligger på att utveckla skolan och förbättra resultaten.

Så kvalitet går före kvantitet?

  — Absolut. Ökad måluppfyllelse och förbättrade resultat är det viktiga.

Men varför denna envisa koppling mellan bättre kvalitet och hur arbetstiden är reglerad?

  — Vi menar att ett lärarkollektiv som träffas ofta har större förutsättningar att utveckla skolan, än lärare som bara ses någon timme i veckan för att alla undervisar eller sitter hemma och jobbar, säger Agneta Jöhnk, som påminner om möjligheten att hitta egna lokala lösningar som inte behöver innebära andra arbetstider.

Att använda lokala avtal för att åstadkomma skolutveckling har prövats förr. Men för några år sedan vände kommunerna på klacken. Många sa upp sina lokala skolutvecklingsavtal. Att prata skolutveckling med SKL var plötsligt lönlöst.

Är SKL nu tillbaka som nationell skolutvecklingskraft?

  — Det kanske man kan säga. Det enda område där kommunerna är bundna av vad SKL bestämmer är de centrala kollektivavtalen. Och när vi nu börjat driva utbildningsfrågor på ett annat sätt skulle det kunna bli ett vackert par: Kollektivavtal som medel och förbättrade elevresultat som mål.

Landshövding Per Unckel, som försökte ena parterna under förra avtalsperioden, hade planer på en trepartsuppgörelse mellan lärarfack, SKL och staten. Men det sprack på att parterna inte kunde enas om arbetstiderna.

Var finns staten i era planer? Skolan ska ju fortfarande vara nationell med likvärdig kvalitet i hela landet.

  — SKL och lärarfacken är överens om att fortsätta på den väg som Per Unckel anvisade. Kanske är det möjligt för oss att kroka arm och tillsammans gå till staten och tala om vad vi vill. Tidigare har det inte varit möjligt.

Vilka kontakter med staten har du haft under dina två år som chef för SKL:s avdelning för arbetsgivarpolitik?

  — Min avdelning har en del kontakter i rektorsfrågor och om lärarutbildning. Men på den övergripande nivån finns mer att göra.

Till sist: hur ska lönerna för välutbildade kvinnor i kommunal tjänst – lärare, socionomer, bibliotekarier – närma sig nivån i mansdominerade sektorer med motsvarande utbildningskrav?

  — Jag önskar att jag hade ett trollspö. Men kommunerna har fortfarande mycket att göra för att öka lönespridningen. Vi måste våga ge en duktig pedagog kanske 35 000—38 000 kronor medan en annan ligger på 23 000—24 000. Unga lärare måste se att det finns kolleger som har bra lön.