Pojke försvann på utflykten

"Vi hade ett projekt i ettan, tvåan och trean där vi åkte till stan med barnen. Vi tittade på gamla portar, statyer, broar och liknande som vi sedan ritade av. Jag skulle åka med en grupp som hade valt att studera broar, och jag hade med mig både barn som jag kände väldigt väl och några som jag nästan inte kände alls.
        Vi gick noga igenom innan vad vi skulle göra under dagen och exakt hur vi skulle hålla ihop. När vi klev på en dragspelsbuss allesammans gick alla barn längst bak i bussen som vi hade bestämt, utom en liten andraklassare som satte sig längst fram. Det var väl okej först, men vid nästa hållplats blev det plötsligt knökfullt med folk och sedan skulle vi gå av. Jag räknade min ansvarsgrupp när vi kom ut på trottoaren och upptäckte direkt att det fattades ett barn. Han som hade satt sig längst fram, förstås. Då åkte bussen i väg.
        Det var inte min egen elev som fattades, det har en viss betydelse. Jag kunde hans namn, men jag kände honom inte. I dag skulle jag inte åka i väg på det sättet med barn jag inte känner ordentligt.
        Vad skulle vi göra? Det var för långt att följa efter bussen till nästa hållplats. Det skulle dröja för länge till nästa buss för att vi skulle kunna vänta på den. Vi tog barnen till en park i närheten av bron. Sedan ringde vi tillbaka till skolan och berättade vad som hänt. Jag var i ett ganska chockat tillstånd, men jag lyckades hålla mig lugn inför eleverna i alla fall. De visste att en kompis hade försvunnit, men det var ingen av dem som grät eller var upprörd.

Plötsligt skrek barnen: "Titta, där står han ju. På bron." Och där kom han. Han var inte arg på mig, inte ledsen heller. Jag tror att han hade förstått precis vad som hade hänt, att han blev kvar för att han inte satt med oss andra på bussen. Han blev inte rädd när han upptäckte det, han åkte en hållplats, klev av och gick tillbaka till oss.
        Jag var inte arg på honom heller. Jag var mest chockad. Men det blev inga broar avritade den dagen. Vi avbröt utflykten rätt snabbt.
        När vi kom tillbaka till bussen stod polisen där eftersom skolan hade anmält försvinnandet. Men då hade jag barnet med mig så de avskrev hela saken direkt.
        Mamman var redan på skolan när vi kom dit och hon var fruktansvärt upprörd. Hon var alldeles skakig. Jag grät nog lite först, men när jag hade lugnat mig pratade jag med henne, bad om ursäkt och lovade att något liknande aldrig skulle hända igen. Hon kunde acceptera min ursäkt som tur var. Jag tror hon kände sig ganska nöjd när hon gick därifrån.

Det fanns folk i skolan som kände den här pojken väl och visste att han brukade både gömma sig och rymma.  Det hade ju varit bra att ha den förförståelsen innan vi åkte, för då hade jag hållit ett extra öga på honom. Ingen hade berättat det för mig, men jag hade inte tagit reda på det själv heller.
        Numera ber jag alltid att få gå sist när jag är på utflykt med skolan. Så att jag kan fösa barnen framför mig, och räkna och räkna dem. Det känns som om jag har koll då.
        Jag minns inte vad jag tänkte när jag upptäckte att den där pojken var borta, men jag kommer aldrig att glömma honom. Jag ser honom tydligt framför mig."