Det nya läraravtalet kallas på något märkligt vis seger av vissa fackliga företrädare och i massmedierna. Som vanligt är det ett avtal som befäster tidigare eftergifter:
Knapp löneökning (vilket i praktiken innebär ännu en reallönesänkning jämfört med löneläget för 20—30 år sedan gentemot andra grupper), fortsatt luddighet kring undervisningstid gentemot planeringstid, fortsatt märklig gullegull-tro på att arbetsgivaren lokalt ska vara en mysfarbror som ger något mer än absolut nödvändigt. Att ferietjänsten blev kvar är en klen tröst, status quo, men ingen framgång, ingen seger. Vapenvila.
Min far var lärare i 40 år, jag har varit det i tio. Min erfarenhet av dessa år är att kommunala arbetsgivare inte förstår, vill förstå eller bryr sig om den faktiska situationen i skolan i dag.
Botemedlet torde vara ett återförstatligande av skolan, fasta lönenivåer som följer erfarenhet, och återinförande av undervisningsskyldigheten till 1 080 minuter reglerat i centrala avtal. Övrig tid ska läraren få förtroende att disponera på sådant sätt att undervisningen återigen har en möjlighet att nå högsta kvalitet. Ty det når man inte då lärarkåren ska sitta av tid på ändlösa administrativa möten, fylla i groteska mängder av blanketter och ickerelevant trams.
Skriv ut
Helt i strid med skollagen krävs ofta diagnoser för att lärarna ska få extra resurser för elever i behov av särskilt stöd.
