Första skolan för barn på flykt

— Jag skulle vilja ha en lathund med nyttiga uttryck på deras språk. Men den ska inte vara skriven med deras krumelurer, utan i ljudskrift så att det låter rätt när jag säger det.

— Räddningstjänsten kommer klockan tio. Kan Narges vara med och tolka? Då måste någon annan ta hennes grupp.

Det är morgonmöte på Västra Kanalskolan i centrala Malmö. Elva personer — klasslärare, modersmålslärare, skolvärdar, en biträdande rektor — försöker få grepp om dagen.

På whiteboarden i det kombinerade fika- och konferensrummet står namn på lärarna — Narges, Khadija, Leif, Shokr och Carl Fredrik — och deras elever under. Listorna ändras i princip varje dag.

Västra Kanalskolan öppnade den 15 mars och tar emot ensamkommande flyktingbarn som bor i stadsdelen Kirseberg. Det är där de flesta av barnen hamnar — i gamla sjukhuslokaler och studentkorridorer som får göra tjänst som övergångsboenden. Malmö är så kallad ankomstkommun för de ensamkommande flyktingbarnen och tanken är att de snabbt ska slussas vidare till andra kommuner som tecknat avtal med Migrationsverket.

Men antalet barn har ökat kraftigt sedan sommaren 2009 och Migrationsverket lyckas inte få fram tillräckligt med platser. I stället för några dagar kan de bli kvar i månader på sina övergångsboenden.

— Vi planerade för 45 elever och fyra undervisningsgrupper. I morse hade vi 65 inskrivna och i morgon startar vi vår sjätte grupp, säger Anders Welin Persson, biträdande rektor.

Eleverna är mellan 13 och 16 år och alla utom tre är pojkar. De flesta kommer från Somalia och Afghanistan.

»Tak» står det på en papperslapp i taket. »Strömbrytare» signalerar en annan som pekar på lysknappen. Khadija Yousefis klassrum är fullt av lappar.

— Ta fram Mål 1-boken och slå upp sidan 28 och kapitel två, säger hon till de nio grabbarna från Afghanistan.

Dagens text handlar om Emil som tittar på fotboll på tv en kväll när mamma och pappa gått på bio, och om hans syster Klara som passar på att ringa till mormor. Vi får lyssna på avsnittet flera gånger, sedan översätter Khadija Yousefi texten med eleverna.

Två och två får de läsa Klaras och mormors telefondialog. Sedan är det dags att skriva svar till åtta frågor på texten. Hon gör den första tillsammans med gruppen.

— Vilken dag är det?

— Onsdag.

— I dag, ja. Men i texten?

Svenska ord, mimik och kroppsspråk är de medel hon använder. Först när detta inte räcker till tar hon hjälp av elevernas modersmål pashto och dari. Det måste hon göra ofta.

Jag sitter bredvid 15-årige Hadi som berättar att han kom till Sverige för två månader och fem dagar sedan. Han visar sitt häfte där han prydligt skrivit upp svenska ord med översättningar till dari. Han är aktiv på lektionen och jobbar lugnt och koncentrerat.

Det gör alla.

Med tanke på hur mycket konflikter det kan vara på andra skolor är ordningen på Västra Kanalskolan rätt anmärkningsvärd.

Det är inte nödvändigtvis bara hälsosamt. Under asylprocessen känner sig eleverna bedömda hela tiden och de anstränger sig till det yttersta för att vara till lags.

Khadija Yousefi är grundskollärare i matte, NO och svenska som andraspråk och kommer närmast från Lorensborgsskolan.

— Jag började här för att jag trivdes så bra när jag jobbade i förberedelseklass, säger hon.

På Västra Kanalskolan finns elever som inte har gått i skolan alls och andra som har ett eller ett par års skolgång. De afghanska eleverna måste, till skillnad från somalierna, börja med att lära sig det latinska alfabetet eftersom de har ett annat skriftspråk.

I och med att skolan nu startar en sjätte grupp har man två alfabetsträningsgrupper, tre grupper för dem som har knäckt läskoden och en grupp för dem som nått lite längre.
Khadija Yousefis hör till mittenkategorin.

— Jag jobbar mycket med att få dem att skriva från vänster till höger, att använda punkt, komma och mellanslag och att inte skriva mitt på linjen, säger hon.

Hon har många dialogövningar där eleverna får prata om bekanta saker och mycket högläsning för att de ska höra talad svenska. Men den hög med lättlästa bilderböcker hon lånat från biblioteket måste lämnas tillbaka.

— Det blev för svårt. Vi får vänta lite.

Eftersom eleverna är nivågrupperade tycker hon inte att det är några problem med själva undervisningen. Det som är svårt är att elever försvinner precis när man har börjat lära känna dem.

— Det blev jag varnad för när jag sökte jobbet. Det gäller att inte fästa sig för mycket, säger Khadija Yousefi.

Västra Kanalskolan ligger fyra trappor upp i ljusa och fräscha lokaler. Sex klass- och grupprum flankerar det stora uppehållsrummet där tre inramade jättefotografier av Öresundsbron vidgar vyerna. Pojkarna tillbringar rasten halvliggande i en blå soffgrupp eller vid det splitternya pingisbordet. Ett stort gäng trängs i ett hörn vid den mest åtråvärda platsen — några datorer med nätuppkoppling.

Jag hör många referera till sin »good man». Alla ensamkommande minderåriga får en sådan ställföreträdande vårdnadshavare som utses av kommunen för att tillvarata deras intressen.

Abdiqader är 14 år och från Somalia. Jag har fått tillåtelse av hans gode man att göra en intervju. En av skolvärdarna, Abdullahi Maxamed, tolkar under vårt samtal.

Abdiqader kom till Sverige den 18 december förra året och fick till att börja med svenskundervisning på övergångsboendet i Kirseberg.

— Det är bättre här för det är en riktig skola, säger han.

Han hade gått ett år i skolan i Somalia och kunde läsa och skriva när han kom hit. Men svenska är svårt, särskilt grammatiken och om det ska vara »en» eller »ett» framför substantiven.

För en månad sedan fick Abdiqader permanent uppehållsstillstånd (PUT) och flyttades då till ett boende i andra änden av stan. Nu åker han till Kirseberg och hälsar på sina gamla kamrater på övergångsboendet.

Han väntar på att få plats i en vanlig skola och hoppas att han ska lära sig mer svenska då.

— Nu pratar jag mest somaliska, och några ord på dari som jag har lärt mig. Det är bara på lektionerna och när man behöver hjälp med något av personalen på boendet som man pratar svenska, säger Abdiqader.

Han är reserverad och artig och håller upp dörrarna när vi går för att äta lunch på Öresundsgymnasiet tio minuter bort. När jag frågar hur han tänker sig framtiden blir svaret:

— Jag vill skaffa mig en karriär, ett liv, en framtid för mig själv. Förut ville jag bli pilot men nu vill jag bli läkare i stället.

Abdiqader är en av de närmare 100 000 minderåriga som varje år kommer ensamma till Europa. EU-kommissionären Cecilia Malmström presenterade i början på maj en plan för att möta dessa flyktingar på ett värdigt sätt. Bland annat ska alla minderåriga ha rätt till ett juridiskt ombud. För att minska tillströmningen föreslår hon informationskampanjer i barnens hemländer.

Det finns de som hävdar att många ensamkommande flyktingbarn i själva verket är 18 år eller mer och ljuger om sin ålder för att öka sina chanser att få stanna. Likaså att familjer skickar i väg pojkar för att använda dem som »ankare« i sin egen anhöriginvandring till det nya landet.

Hur många som kan anses vara ankarbarn i Sverige är omstritt. Grundprincipen hos de flesta länders utlänningsmyndigheter, inklusive den svenska, är att ensamkommande barn ska återförenas med sin familj i hemlandet.

Och även i de fall då man är osäker på åldern bör man utgå från att det handlar om ett barn, enligt Cecilia Malmström.

På bordet i fikarummet ligger en hög med matteprov som lärarna hjälps åt att rätta.

När det gäller svenskan utgår skolan från egna observationer och samtal för att ta reda på vilken kunskapsnivå eleverna ligger på. Nu ska man nivågruppera även i matematik och här har man tagit hjälp av diagnostiska test. Många verkar ha klarat sig bra och kommer att få gå i den avancerade mattegruppen, som motsvarar år sju eller åtta.

Carl Fredrik Geijer har tidigare jobbat som svenska 2-lärare i Kristianstad och undervisar nu de elever som kommit längst med svenskan. Att undervisa flyktingbarn är improviserandets konst, enligt honom.

— Det är svårt att förebereda lektioner och följa en lärobok när man inte vet hur många som dyker upp, säger han.

Just i hans klass är det vanligt att elever uteblir. Det beror på att många, likt Abdiqader, har hunnit få PUT och egentligen ska beredas plats på vanliga skolor. En del protesterar mot att de måste gå kvar i transitskolan genom att dyka upp sporadiskt. Nu har det gått så långt att skolan måste kalla gode män till elevvårdskonferenser.

Eleverna har ett nätverk runt sig med kontaktpersoner, socialsekreterare och gode män som tar hand om det psykosociala. Khadija Yousefi och hennes arbetskamrater har fått fortbildning av BUP (barn- och ungdomspsykiatrin) men fokuserar på undervisningen.

Hon brukar använda notiser ur tidningar i sin undervisning men undviker allt som handlar om krig och våld.

— Det är inte så självklart alla gånger vad man som lärare kan säga och göra, säger hon.

När hon föreslog att gruppen skulle åka en runda med kanalbåten reagerade en kille direkt. Under sin flykt såg han en annan båt med barn och vuxna sjunka.

Det är eftermiddag och Khadija Yousefi har diktamen med sina elever. En kille hänger med huvudet. Hon frågar:

— Är du trött?

— Har roz.

— Hur säger man »har roz» på svenska?

— Varje dag.