Dömd till dagsböter när pojke försvann

"Vi var tre förskollärare med åtta små och fyra lite större barn som hade gått på utflykt till en damm för att titta på fiskar och fågelungar. Jag stod vid vattnet med ett par barn när en av mina kolleger ropade att det var dags att gå tillbaka till förskolan. Så jag gick mot de andra och hade ett barn i varje hand. Det ena barnet, en liten pojke på ett år och tio månader, släppte mig. Jag tittade på honom och bad honom följa med mig till vagnarna. "Kom" sa jag, och han kom, det är jag hundra på. Han gick alldeles bakom mig sedan.

Men någonstans på den korta vägen vände han igen. När vet ingen. Han kan ha varit med ända fram till vagnen också, innan han tröttnade och gick tillbaka till vattnet. Små barn kan ju vara väldigt snabba. Min kollega började räkna in barnen strax efter och insåg fort att pojken var borta. Vi började omedelbart leta efter honom allesammans. Jag sprang åt ett annat håll, för jag var så säker på att jag hade haft honom med mig. Men min kollega sprang åt det håll jag kom ifrån och hittade honom liggande i vattnet.

Jag hade nyligen gått kurs i livräddning för barn, så jag visste precis vad jag skulle göra och som tur var fick jag i gång honom ganska snabbt. De andra ringde till SOS-alarm, som peppade mig att fortsätta livräddningen ända tills ambulansen kom.

I dag är pojken helt återställd. En glad och pigg kille, och jag är så glad att han lever. Vi var tre förskollärare där vid dammen och jag anser att vi hade ett gemensamt ansvar för alla barn som var med. Även om jag råkade vara den som höll i pojken sist så var vi där tillsammans.

Men jag anklagar inte någon av dem för det som hände. Jag anklagar snarare mig själv. Vi som jobbar inom förskolan tar ju hand om andras barn. Föräldrarna lämnar sina barn hos oss, och känner sig trygga med det. Det är ett väldigt stort ansvar vi tar på oss. Så självklart känner jag en sorts skuld för det som hände. Frågorna snurrar fortfarande i huvudet. Vad hade jag kunnat göra annorlunda, så att det inte hade hänt?

Flera månader senare blev jag kallad till polisförhör. Först då förstod jag att jag var misstänkt, att jag kunde bli dömd för det som hände. Åklagaren tyckte att jag hade gjort något brottsligt. Jag bröt ihop fullständigt på det där förhöret. Och sedan blev jag dömd till dagsböter för vållande av kroppsskada.

Min arbetsgivare anser att det som hände var en olycka. De andra förskollärarna som var med anklagar mig för att jag inte hade tillräcklig uppsikt. Det är jag både arg och väldigt ledsen över. Vi pratar inte med varandra och under rättegången tittade de inte ens på mig. Jag känner mig orättvist anklagad. Men nu har jag överklagat domen. Jag vill att det ska bli utrett ordentligt, i en högre instans, om mina misstag den där dagen verkligen är brottsliga handlingar.

Nu jobbar jag inte på den förskolan mer. På mitt nya jobb har jag blivit överbeskyddande mot barnen — jag kan inte släppa dem. Får nästan panik varje gång vi går någonstans tillsammans, till biblioteket eller så. Jag är jätterädd att de ska gå ut på vägen eller vad som helst. Jag räknar dem och räknar dem och försöker ha koll på precis allting hela tiden. Och jag skulle aldrig gå med många små barn till vatten.

Jag har förstått att det pratas om det som hände mig, och det känns rätt bra. Det här är frågor som behöver komma upp och diskuteras igenom. Vad har vi för ansvar, vi som är pedagoger? Jag hoppas att det leder till bättre rutiner på många förskolor. Och jag kommer aldrig att glömma den där pojken."

Fotnot: Hovrätten har beslutat att ge förskolläraren prövningstillstånd vilket innebär klartecken för ytterligare en rättegång.