Varken bu eller bä till lärarnas lönekrav

Lärarna har släpat efter och ska ha mer i löneökning än andra, hävdar lärarförbunden i avtalsrörelsen. Samtidigt råder enighet om att 90-talets löne- och prisspiral inte får sätta fart igen. Ska någon grupp ha mer måste det ske med de andra fackliga organisationernas goda minne.

Medlingsinstitutet, som har riksdagens uppdrag att verka för en samhällsekonomi i ­balans, med låg inflation och få konflikter, reser villkor om en grupp ska "sticka iväg".
    Framförallt måste övriga fack vara överens om att inte börja kräva kompensation.
    Nu pågår lärarorganisationernas förankringsarbete. Och enligt Lärarförbundets förhandlingschef Mathias Åström möter de inga invändningar från andra förbund.
    Hur resonerar då de förbund som blivit uppvaktade? Lärarnas tidning frågade fyra stora löntagarorganisationer.

IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä har inga officiella besked om vad IF Metall tycker om lärarnas krav. Att han mitt i pågående avtals­rörelse skulle puffa för en ­annan yrkesgrupp är kanske inte heller att förvänta sig.
— Visst kan jag se att läraryrket behöver uppvärderas och då är lönen viktig. Men då måste någon annan stå tillbaka. Den diskussionen får dock de kommunala parterna själva ta.

Inte heller TCO-förbundet Unionen har någon officiell uppfattning om lärarnas löne­krav.
— Det har vi inte diskuterat. Men frågar man folk på gatan så är jag övertygad om att de tycker att lärare gör ett bra jobb och bör ha bra lön. Där tror jag att våra 500 000 medlemmar är en avspegling av samhället i stort, säger förhandlingschefen Niklas Hjert.

Marianne Hjulbäck, förhandlingschef på Saco-förbundet Sveriges Ingenjörer, tycker för sin del att alla akademiker­yrken ska uppvärderas, inklusive lärarna.
Anders Hammarbäck, förhandlingschef på SKTF, är den som är tydligast i sitt stöd:
— Lärarnas krav är rimliga. Våra medlemmar är i samma sits. Välutbildade i kvinno­dominerade ­yrken med klart lägre löner än i branscher som domineras av män med utbildning av samma längd. Denna skillnad är det stora problemet på arbets­marknaden i dag.
    Frågan är hur realistiskt det är att nå den närmast totala enighet som Medlingsinstitutet ställer som villkor för att en förändring av lönerelationer ska lyckas.
— Total enighet går inte att nå. Det handlar om att få så bred förankring som möjligt, säger IF Metalls Veli-Pekka ­Säikkälä.

Han får medhåll av Anders Hammarbäck, SKTF, som tycker att Medlingsinstitutet måste lätta på kraven:
— Vår motpart SKL gömmer sig bakom Medlings­institutet när man hävdar att man inte kan göra något själv. I stället hänvisar SKL till lokala förhandlingar. Men detta är strukturella problem som inte kan lösas lokalt.