»Svårare för män gå utanför ramarna«

Hon kommer in i Sacohögkvarteret i Gamla Stan 8.59. På tisdagar försöker hon att inte lägga några möt­en före nio för att få sällskap med yngsta dottern, som går på gymnasiet. Med en 16-åring får en förälder ibland vara tacksam för den tid hon får.
De vita vadderade tumvantarna, ryggsäcken och den pigga blicken för tankarna till
någon flickbokshjältinna från förr. Men Anna Ekströms gärning och budskap är inte särskilt flickaktigt. Snarare tungt och uppfordrande.
Sedan drygt ett år leder hon delegationen för jämställdhet i skolan, som precis har fått uppskov med slutbetänkandet till november. Det är hon glad för, arbetet är för viktigt för att drunkna i valrörelsen.
För i skolan är det inte jämställt mellan
könen. Varken bland eleverna eller lärarna. Feminiseringen av lärarkåren fortsätter, särskilt på de inriktningar där det hittills funnits förhållandevis många män.

Gör det något att kvinnor tokdominerar i lärarkåren?

— Inte i teorin. Om man har utgångspunkten att varje människa är en individ spelar inte könet någon roll. Men i praktiken har det
betydelse. Jag tycker själv att det är roligare på blandade arbetsplatser.  

Varför har männen blivit färre på lärarut­bildningarna?

— Frågar man unga människor svarar de dåligt betalt, dålig arbetsmiljö och låg status. Att yrket mer och mer kommit att uppfattas som kvinnligt kan nog göra att killar känner ett motstånd mot att söka sig dit. När vi pratar om feminiseringen som ett problem finns
risken att männen får ännu mindre lust att bli lärare och att strukturerna befästs.

Så egentligen skulle man inte ha några
jämställdhetsdelegationer?

— Nej, så tycker jag ju inte. Jag är en upplysningsmänniska och tror stenhårt på att visa saker och ting som de är. Vårt uppdrag är mer inriktat på kunskapsinhämtning än på åtgärdsförslag och det tycker jag är bra. Det är ett långsiktigt attitydförändrande arbete.

Har du fått några aha-upplevelser?

— Jag hade alltid levt i tron att pojkar och flickor förr i tiden hade ungefär samma
betyg, pojkarna var kanske till och med lite bättre, och att det som hänt nu är att flickorna kommit ikapp och gått om. Jag trodde också att dagens killar var bättre än tjejerna när det gällde spetsbetygen. Allt detta var fel. Flickor har haft bättre betyg än pojkar så långt tillbaka man kan mäta — och de presterar bättre inom alla undergrupper.

Vilken är då skillnaden mellan förr och nu?

— Att flickorna har börjat använda sina betyg till att ta sig in även på traditionellt manligt kodade högskoleutbildningar, som medicin, juridik, ekonomi och teknologi, och inte bara på utbildningar som förskollärare och sjuksköterska. Killarna har inte alls vidgat sitt
beteende på samma sätt. De fortsätter söka traditionellt — och blir utslagna eftersom
flickor generellt har bättre betyg.

Är det svårare för män att gå utanför
ramarna?

— Ja, det tror jag. Det som är manligt anses ofta vara lite finare. En kvinna som söker en lång manligt kodad utbildning uppfattas ta ett kliv uppåt socialt och får beröm. Den man som väljer en kvinnligt kodad utbildning anses ta ett kliv nedåt och riskerar snarare att omgivningen ryggar tillbaka.

Anses det omanligt att plugga över huvud ­taget?

— Att uttrycka det som att alla pojkar ser det så är att göra det lite för enkelt för sig. Det finns de som pluggar jättemycket och det finns de som inte pluggar alls. Det finns olika konstruktioner av maskulinitet och antipluggattityder är en konstruktion som kan hindra pojkars skolarbete. En annan är att man som pojke helst ska nå framgång utan att anstränga sig.

Fler orsaker till att pojkar lyckas sämre?

— Kanske har könen olika strategier för att hantera risken för misslyckande — att anstränga sig ännu mer respektive att säga:
»Äh, om jag låter bli att försöka är det inte så pinsamt om jag misslyckas.« Killar kanske känner att de har mer prestige att förlora medan tjejer har mer att tjäna på att gå den formella vägen med studier. Att utvecklingskurvan ser annorlunda ut och att pojkar som grupp ligger två år efter gruppen flickor i
biologisk mognad kan också spela in.

Vad ska man då göra för att få unga att välja mindre könsstereotypt? Man kan ju inte tvinga folk ...

— Gud nej, det vill jag inte göra. Alla som fattar individuella livsbeslut tycker ju att de väljer fritt. Det är ett komplicerat samspel mellan vars och ens individuella val och strukturer som i sin tur är resultatet av miljontals andra val. Det jag vill är att unga ska följa sin inre vilja utan att styras av fördomar. Och att förskollärare och lärare ska vara
yrken som både pojkar och flickor känner att de kan välja om de uppfyller kraven.

Till strukturerna hör väl också barnlitteratur och film?

— Visst. Ta Harry Potter, som jag älskar.
Hermione pluggar så att hon blir sjuk. När världen behöver räddas klarar hon det bara nästan. Det som krävs för att knäcka ondskan är att Harry, som inte har lagt ner en minut på plugget, kliver fram och låter sin begåvning flöda. Det är en jättebra illustration av det budskap som förmedlats till våra barn
sedan Hedenhös.

Är det synd om pojkar? Eller kanske om flickor?

— Jag kan tycka synd om den individuella
pojke som inte lär sig tillräckligt och därför missar livschanser. Och jag kan tycka synd om den flicka som pluggar som en galning och ändå inte får ett jobb där hon känner att hon får utlopp för allt hon skulle kunna. Grupper har jag svårt att tycka synd om.

Hur vill du att framtiden ska gestalta sig?

— Jag skulle vilja återupprätta plugghästen som ideal, för både pojkar och flickor. Men man ska inte plugga så mycket att man blir sjuk förstås. Tjejer behöver höra att det duger att vara tillräckligt bra. Och så vill jag att
genusarbetet ska genomsyra hela skolans verksamhet, som en del av kärnuppdraget. Inga jämställdhetsprojekt