När jag läste vår reporter Ulrika Sundströms reportage om hur Norge kvoterar in män och kvinnor, tänkte jag på vilket liv det blev när Polishögskolan prioriterade kvinnliga studenter före de manliga.
Polishögskolan anmäldes och fälldes för diskriminering. Men har inte staten ett visst ansvar för att våra viktigaste institutioner speglar samhället? Visst gynnar det väl förståelse och samförstånd om man får möta ett tvärsnitt av medborgare när man växer upp eller i ett möte med ordningsmakten? Det handlar både om identifikation och mångfald.
Engagemanget kring bristen på män i förskolan är beroende av vad som för tillfället är politiskt korrekt. I Sverige har debatten om att kvotera in män varit en ickefråga och positiv särbehandling något fult. Kanske blir det en förändring nu när Skolverket fått i uppdrag att komma med förslag på åtgärder om hur antalet män kan öka i förskolan.
Oavsett det demokratiska problemet som uppstår med yrken som domineras av ett kön blir man naturligtvis varken en bra förskollärare eller polis på grund av sitt kön, utan på sina personliga meriter.
För det krävs att man är lika kompetent och engagerad som länspolismästare Carin Götblad i Stockholm eller som förskolläraren Morten Klemo i artikeln från Norge. Båda utmärkta förebilder för sitt yrke.
Skriv ut
Helt i strid med skollagen krävs ofta diagnoser för att lärarna ska få extra resurser för elever i behov av särskilt stöd.
