Hästfotboll med fria tyglar

Klungor av elever står och huttrar på den slaskiga gårdsplanen utanför ridhuset i Garda på Gotland. Några tjejer ser ut att genast vilja kasta sig upp på hästryggen, medan flera av killarna rastlöst kretsar runt och smågnabbas i sina säckiga gympabyxor. Om en liten stund kommer byxorna att vara täckta av gulaktigt hästhår. Än så länge handlar det mesta om att bara vänja sig vid tanken – att prova på ridning är en sak, men att dessutom göra debut som hästfotbollsspelare?  
   – Det är svårt att veta hur många av killarna i årskurs ett som har ridit tidigare. Hästar är ingen högstatusgrej för dem precis, så det är inte säkert att de ens berättar om de kan rida. Samtidigt kan ridning vändas till något positivt och lockande i kombination med en bollsport, säger Marie Ahlgren Andersson.

Hon undervisar i idrott och hälsa på Lövsta naturbruksgymnasium. Hästfotbollen spelas på hennes lektioner och fungerar samtidigt som ett mycket praktiskt inslag i ett jämställdhetsprojekt, där diskussioner om könsroller och normer är andra viktiga delar.
  – Mina elever kommer från en traditionell jordbruksbygd. De flesta killar på skolan läser lantbruk, medan tjejerna väljer inriktningen djur med häst. Jag ser det här som ett tillfälle att utmana den stereotypa uppdelningen. Men det är förstås helt frivilligt att vara med.
        Vi ser ett par killar lomma iväg upp på läktaren men de allra flesta går in i ridhuset och gör sig redo för match. Fast vad är hästfotboll egentligen?
   – Jag har ingen aning, säger Victor Andersson, som ser ganska glad och uppspelt ut under ridhjälmen.   
   – Först blev jag helt chockad när jag fick reda på att vi skulle åka hit, men det ska bli kul att prova på! När jag var liten satt jag på en häst en gång, men det är också allt.
        Eleverna har alltså inte förberett sig på något sätt inför hästfotbollen. Enligt Marie Ahlgren Andersson är det en högst medveten strategi. Grupptryck och eventuella fördomar får liksom inte chansen att blomma ut på samma sätt om startsträckan är kort från ord till handling.
        Sara Borre och Emelie Åström från årskurs tre har däremot full koll. I höstas fick de i uppdrag att planera och genomföra en idrottslektion och valet föll på den nya sporten hästfotboll. Ingen av dem hade spelat tidigare, men efter lite research och träning hemma med russen lät de ändå hela sin klass prova på. Resultatet blev så lyckat att de nu sprider sina kunskaper till andra årskurser – och hästfotbollen har alltså också blivit en del av skolans jämställdhetsprojekt.
        Emilie Åström kommer framtravande på en gul fjordhäst med rufsig lugg och stubbad man. Ekipaget ställer sig framför klassen med naturbruksettor, så alla kan höra:
   – Reglerna är mycket enkla: två lag med två hästar i varje. Vi turas om att rida. Målen är lite provisoriska, men ni ser stolparna där i hörnen. Både häst och ryttare får sparka på bollen. Men ta det lugnt – jag vill inte se någon cowboyridning. Den som trillar av bjuder på tårta!
        En av killarna ser förskräckt ut:
   – Jag trodde att vi skulle lära oss att rida först! Man måste väl kunna hantera maskinen innan man använder den. Var finns handbromsen, till exempel? Och vad gör man om hästen bara springer iväg när man sitter på?
   – Det tar vi då, säger Emilie Åström och ler lugnande innan hon mycket kortfattat förklarar hur man manövrerar en häst.
        Innan vi vet ordet av har alla fyra hästar försetts med ryttare. En del ser professionella ut, andra har en mer flaxig och krampaktig stil. Till en början ligger den stora pilatesbollen helt ohotad mitt i ridhuset, medan ryttare och hästar känner på varandra:
   – Jag sitter ju på en jättestor ryggrad! Kim Jacobsson försöker maka sig bekvämare tillrätta.
   – Det är läbbigt, för det känns som om jag ska trilla av för varje steg han tar. Äh, nu kör vi!
        Kims häst sätter iväg åt ett håll, medan en annan rör sig i rakt motsatt riktning. En tredje häst närmar sig bollen och nosar försiktigt på den, och spelet är i gång. Sara Borre och Emelie Åström har fullt upp med att döma, räkna mål, lotsa tillbaka vilsekomna hästar och skyffla undan spillning från spelplanen.
   – Kom igen, laget! Bra, Kim! Det var stolpe – det borde inte gällas! På den bara! Kör!

Stämningen är uppsluppen, både på planen och i avbytarbåset. För att skona ovana rumpmuskler rullar bytena ganska tätt. Den som hoppar av hästen hälsas som en hjälte och får en kopp kaffe i handen att värma sig med. Borta är det spända och nervösa. Killar och tjejer står inte längre var för sig utan förenas av det som händer på planen. Som teambuilding verkar hästfotboll närmast oslagbart.
        Men är det inte fullständigt livsfarligt? Ovana ryttare, en boll som kan verka skrämmande för hästarna, och dessutom barbackaridning – det låter inte som någon vidare lyckad kombination. Sara Borre ser inte det minsta orolig ut.
   – De här fjordhästarna är jättesnälla, det ska rätt mycket till innan det händer något. Samtidigt är det viktigt att hästarna är utprovade innan och att man inte är för många på planen samtidigt. Sadel skulle inte fungera, för det finns risk att man fastnar.
        Mot slutet av matchen hettar det till rejält. Både hästar och ryttare har blivit varma i kläderna, och självförtroendet ökar. Det blir riktiga målstrider. En och annan häst sparkar till och med aktivt på bollen, även om riktningen inte alltid är den rätta. Då händer det – en av killarna börjar glida åt ena sidan, försöker balansera upp och hamnar fnissande i den mjuka sanden.
   – Tårta! Ett allmänt jubel utbryter, medan det havererade ekipaget går in för byte.

Marie Ahlgren Andersson står och betraktar alltsammans från avbytarbåset. Hon ser väldigt nöjd ut – inte över vurpan, men över hur kul eleverna verkar ha det.
   – Jag vill gärna att idrotten här på Lövsta ska visa på en mångfald. En del tycker annars att gympa är helt onödigt, eftersom de får naturlig motion av att jobba. Men rörelserna i jobbet är ofta enformiga, och därför behövs kanske gympan ännu mer. Sedan blir det ju inte sämre av att man ser hur tjejerna som kan det här med ridning växer i dag. Och vilka är det som sitter kvar på hästryggen nu när vi ska sluta? Jo, tre killar …  
        Det är tydligt att ridmusklerna faktiskt inte används till vardags av alla. När vi lämnar hästarna i stallet har många ryttare fått en lätt rullande gång. Det stönas en hel del och talas om massage. Sara Borre och Emelie Åström skulle gärna leda lektioner i hästfotboll varje vecka – det är inte bara kul, utan är också bra för balansen, koordinationen och smidigheten.
        Men hur gick det i matchen? Ja, säg det. Ingen verkar bry sig det minsta om vem som vann. Allra minst hästarna, som belåtet pustar ut i sina spiltor.