Besatt av träning

Det var kroppsfixering till max. I skolan var jag så trött att jag knappt kunde gå uppför trapporna, berättar Niklas.

Han är 23 år och har ett års behandling för ortorexi bakom sig. Fenomenet ortorexi, en fixering vid motion och sund kost, är tabu inom idrottsvärlden och ganska okänt utanför. Lika många män som kvinnor drabbas.

Och säkert hälften av dem som tränar på gym, tror Niklas.

Ortorexi är ingen medicinsk diagnos till skillnad från andra ätstörningar som anorexi och bulimi, därför är det omöjligt att föra statistik över den. Ortorexi hamnar i stället i gruppen UNS, ätstörning utan närmare specifikation. Det är den största gruppen ätstörningar.

För Niklas började det på gymmet. Som hockeykille var han redan muskulös men han ville bli ännu större och började styrketräna. Jakten på den vältrimmade kroppen blev tvångsmässig och intensiv, i perioder kombinerade han 50 timmar träning i veckan med en mycket sträng kost. Bara proteiner och kolhydratfattiga grönsaker gällde.

– Jag blev som besatt. Det enda som betydde något var kroppen, att den var musklig och slimmad. Om jag åt en banan var jag tvungen att sätta mig på cykeln i tre timmar.

Han säger att han inte själv märkte hur det gick över styr.

– Det blir som att hjärnan ställer in sig på det, man har liksom inget val. Om jag inte tränade tillräckligt eller om jag åt något som jag trodde var onyttigt fick jag så jävla dåligt samvete.

Skolan kom i andra hand. När han väl var där hade han inte kraft att engagera sig i uppgifterna.

– Jag gick runt som ett spöke i korridorerna. Jag kunde bara tänka på träningen.

Kosttillskott
Kalle Bjerkeli är idrottslärare på Burgårdens gymnasium i Göteborg. Han har märkt av ett ökat intresse för kroppsbygge och hälsa de senaste åren, särskilt bland killarna. Många har funderingar kring kost- tillskott och hur de ska träna för att få mer muskler.

– De här grabbarna kan ha en sned bild av träningen. De är sexton, sjutton och börjar få muskler och de jämför sig ofta med de äldre killarna på gymmen som tränar extremt mycket. Därför är det viktigt att man får igång en diskussion om kroppen och vad som är hälsosamt. Att vara vältränad är ju inte synonymt med att må bra.

Han tycker att näringsläran som ingår i idrottsundervisningen är för ”basic”. Att berätta om kolhydrater och olika slags träningsformer för killar som använder vasslepulver och kreatin, och dricker protein- drinkar i stället för att äta av pastan på lunchen, tycker Kalle Bjerkeli känns grundlöst. Man måste anpassa undervisningen efter elevgrupp, menar han.

– Kroppsfixering bland unga blir allt vanligare och det extrema lär också öka. Men vi försöker jobba mer med det här. Det bästa vore om man tog upp det här i flera ämnen, som i naturkunskapen och biologin. Problemet är ju större än att bara rymmas i idrottsämnet.

För Niklas gick det trögt i skolan, men på idrottslektionerna var han klassens stjärna. Han fick högsta betyg och idrottslärare och klasskompisar peppade. Ingen förstod hur dåligt han mådde. Det minimala energiintaget gjorde honom håglös och deprimerad. Bekräftelsebehovet var stort.

– För varje positiv kommentar vill man ha en till ännu positivare, säger Niklas. Det blir som en bekräftelsespiral.

På en idrottslektion skulle klassen föra dagbok över hur de tränade och åt. Niklas värden skilde sig från klasskamraternas: han hamnade på 4 000 kalorier minus. Det vill säga, han åt 2 000 och brände 6 000.

– Det borde någon kanske sett som ett varningstecken, tycker Niklas. För jag fattade ju inte själv. Men det var mer ”okej, då går vi vidare”.

Depression

Syftet med en ortorektikers stränga kost- och träningsregim är sällan att gå ner i vikt, det är det hälsosamma som är drivkraften. Därför är en person med ortorexi ofta normalviktig och ser frisk ut.

Burgårdens idrottslärare Kalle Bjerkeli tror att det gör det svårt för lärare att upptäcka när någon är i riskzonen.

– Det är ju inte som anorexi som man kan se direkt. I det här fallet handlar det om något som börjat hälsosamt men som sedan går åt helsike. Det är inte lätt att se utåt.

Niklas känner igen resonemanget.

– Lärarna såg mig väl som vilken kille som helst, bara det att jag tränade mycket och skötte min kost väldigt väl.

Ibland tyckte Niklas klasskompisar att han var lite konstig som åt två paket skivad skinka till lunch varje dag, och de uppmanade honom att ta det lite lugnt med träningen. Men konfrontationer bet inte på Niklas. Han kunde alltid argumentera för sin sak utifrån information och forskning han hittat i tidningar och i internetforum.

– Jag kände hela tiden att jag visste bäst, för jag hade ju läst en massa om det. Men jag fattar ju att jag sorterade ut det som passade mig, att träna mer och bara käka proteiner.

Depression och ångest inför att inte nå upp till idealet, det absoluta sunda, kan vara stark hos personer med ortorexi. Niklas kom allt mer sällan till skolan och de psykiska effekterna av träningen och kosten pockade på. Han kände sig ständigt otillräckligoch avskärmade sig till slut helt från omgivningen för att slippa bli ifrågasatt.

– Att hänga med på fest var ju inte aktuellt. Men jag offrade det för träningen, jag kände att det var värt det då.

Mer information om risker med träningen borde ingå i idrottsundervisningen i skolan, tycker Niklas.

Saknas i lärarutbildning

Precis som för sin egen del tror han att många vet för lite om hur man ska äta och träna för att må bra. Skolan borde ha större ansvar för upplysning, för det ansvaret tar inte gymmen, menar han. De vill ju behålla sina kunder.

Idrottslärare Kalle Bjerkeli vill delvis lägga ansvaret på högskolan. Under sin egen lärarutbildning, avslutad för fem år sedan, kom sällan problematik som rör risker med träning och kost på tal. Och kosttillskott, det sades det inte ett ljud om.

– Det verkar som att sådana här frågor och problem inte kommit in på utbildningen än, säger Kalle Bjerkeli.

Eftersom Niklas var minderårig var det hans föräldrar som till slut satte stopp för hans farliga vanor och fick in honom i behandling för ortorexi.

– Jag fick göra styrketester och var så slutkörd i kroppen att jag inte orkade någonting. De sa att min rygg var som en sjuttioårings, berättar han.

Först då insåg han att han var sjuk. Terapi och utbildning i kroppskännedom och näringslära har gjort att han idag ser sig själv som frisk. Niklas är tillbaka i en gymmiljö som personlig tränare men har inga farhågor om återfall i ortorexin

– Nu har jag kunskapen. Jag vet att man måste äta mycket om man ska träna mycket, även kolhydrater. Men det ligger ju alltid där och spökar mentalt, man vill ju vara i toppform.