Den ohälsosamma fattigdomen

En pojke med Sverigetröja och vita gymnastikskor tar sina första steg på en bom som förvandlats till balansstång. Han sätter försiktigt ned foten, känner av kroppstyngden och slår ut med armarna. Sedan kommer nästa fot, och med myrsteg jobbar han sig fram mot mitten.

– Kom igen nu, du klarar det, säger läraren Juha Ahokas.

Plötsligt faller pojken. Handlöst. Och slår i mattan nedanför med en dov smäll. Han reser sig, ler skamset mot klasskamraterna och ställer sig längst bak i kön igen. Han sneglar mot anteckningsblocket.

– Skriv att Juha är en bra lärare, säger han.

Juha Ahokas hade lika gärna kunnat fortsätta som säljare. På 1990-talet körde han runt i Europa med kryckor och handikappanpassade hjälpmedel i bagageluckan. En dag sade han upp sig – sökte till Lärarhögskolan – kom ut i arbetslivet 1997, jobbade på Tensta gymnasium, på Bussenhusskolan i samma stadsdel, och sedan 2001 på Hjulstaskolan. Men det var inte ett helt tvärt kast från att jobba med kryckor. De tre skolorna ligger i Stockholmsområden med en hög andel fattigdom – där bristen på pengar blir till ett ekonomiskt handikapp för att delta i undervisningen.

– Det händer att vissa föräldrar inte har råd att köpa gymnastikkläder till sina barn. Och med tanke på att vi har som krav att de ska vara ombytta till lektioner, måste vi neka dem att vara med. Inför början av terminen är det vanligt att hälften kommer i strumplästen. Men det är ingen elev som skriker ut att de inte har råd. Det brukar komma fram under de enskilda samtal som vi har med eleven och föräldrarna, säger Juha Ahokas.

Barnfattigdom är ett omstritt begrepp. Vissa tycker att det inte finns fattiga barn i Sverige – medan organisationer som Rädda barnen menar att det är nödvändigt att prata om barnfattigdom för att synliggöra problemet. Omkring vart nionde svenskt barn hamnar under fattigdomsstrecket. För att räknas som ett fattigt barn ska föräldrarna leva på socialbidrag eller hamna under gränsen för en så kallad låg inkomststandard, ett mått som Statistiska centralbyrån använder. Måttet räknas ut genom att jämföra inkomsterna med basutgifterna.

Barnfattigdomen är högst i de tre storstädernas ytterkantområden som Rosengård i Malmö, Tensta i Stockholm och Angered i Göteborg.

Rädda Barnen mäter barnfattigdomen i Sverige sedan 1990 och presenterar resultaten i en årlig barnfattigdomsrapport. Fattigdomsnivåerna var högst 1997, som ett resultat av åtstramningspolitiken efter finanskrisen 1991–1992. Då räknades nästan vart fjärde barn som fattigt. Därefter minskade siffran fram till 2007. Sedan kom ytterligare en finanskris som drog ekonomin i botten. Hittills har Rädda barnen bara kunnat se förändringen under 2008 – i och med att Rädda barnen har ett eftersläp på två år i mätningarna. Men barnfattigdomssiffrorna har redan börjat peka uppåt, enligt Rädda barnen.

– Vi vet inte hur stor ökningen kommer att bli, bara att den är på väg, säger Karin Fyrk som är handläggare på organisationen.

Till en början kände Juha Ahokas en enorm frustration över att eleverna kom utan ombyten. Ibland lånade han ut egna skor till eleverna på Tensta gymnasium. Men på Bussenhusskolan började de bygga upp ett förråd med kvarglömda kläder, som de fattiga eleverna kunde låna i nödfall. Men problemet är långt mycket större på vinterns skridskolektioner. Då är det knappt någon av eleverna som har med sig egna skridskor till skolan. Därför har skolan köpt in ett hundratal skridskor för att alla ska ha möjlighet att delta.

– På högstadiet går det att tenta av idrotten. Det är ju en teoretisk lösning för dem som inte har ombyten eller utrustning. Men det är något vi håller tyst om – annars skulle många elever välja den vägen. Då tappar man ju lite av hela grundtanken med att idrotta. Och lär man sig inte att idrotta i tidig ålder, så är det få som börjar senare i livet, säger Juha Ahokas, och sjunker ned i stolen på sitt kontor, där pärmar och utrustning ligger huller om buller.

Utanför fönstret spelar ett grabbgäng fotboll på skolgården. Just utomhusfotboll är populärt i fattiga områden. Framförallt för att den nästan är gratis. För några år sedan försökte Hjulstaskolan dra igång en fotbollsklubb, med fyra timmar träning i veckan. Efter några stapplande månader ville Juha Ahokas ansluta skolklubben till en idrottsförening. Hjulstaskolan gick in och subventionerade medlemsavgiften. Men hela projektet föll på de 250 kronor som eleverna själva skulle vara med och betala.

– Då kändes det ganska hopplöst. Och under bortamatcherna var det bara en förälder som hade bil och kunde skjutsa. Alla tyckte att det var jättebra, ändå var vi tvungna att lägga ned.

Varje år deltar skolans elever i fotbollsturneringen Fair Play Cup. Då träffas barnen från Hjulstaskolan och Sundbyskolan – den sistnämnda ligger i Spånga som är en ekonomiskt välmående del av Stockholm. Då blir det tydligt hur fattigdomen påverkar Hjulstaskolans elever, förklarar Juha Ahokas.

– Våra elever är nervösa och helt uppe i spinn. Syndbyskolans elever är mycket lugnare och nästan världsvana på fotbollsplanen. Det är stora skillnader mellan dem, trots att de är i samma ålder, säger han.

Juha Ahokas har vänner och kollegor som arbetar på gymnasieskolor i Täby, ”gräddhyllan”. Där är medelinkomsten 30 600 kronor i månaden för invånare över 20 år. Kollegor har berättat att föräldrarna ofta går ihop och betalar skidresor till de franska alperna, om skolan föreslår en resa till Idre fjäll.

– På de rikare skolorna finns mindre begränsningar. Pengar är inte ett problem på samma sätt som här, vilket gör att de får en fantastisk idrottsutbildning som vi inte kan erbjuda eleverna, säger Juha Ahokas.

I en annan del av skolan sitter hem- och konsumentkunskapsläraren Karina Bergman bakom katedern. Lektionen har just börjat. Eleverna viskar och fnissar medan hon högläser receptet till spagetti med köttfärssås. Några minuter senare är de igång och hackar löken. Karina Bergman skyndar runt mellan grupperna. Någon har för mycket smör i stekpannan. En annan har inte smulat köttfärsen ordentligt.

– Jag försöker lära dem att laga husmanskost, säger hon.

På Karina Bergmans lektionstimmar kan det vara svårt att sätta fingret på vad som utmärker barnen från de fattigare hemmen.

– Juha märker det på helt ett annat sätt, med ombyten och liknande, säger hon.

Men skillnaderna finns ändå där även om det är betydligt knepigare att upptäcka.

– Bara en tiondel av eleverna har någon egentlig kunskap i vad nyttig mat innebär. Många vill ha ketchup till varenda maträtt. Och så äter de godis hela tiden, säger hon.

Enligt professor Lennart Köhler, vid Nordiska högskolan för folkhälsovetenskap, finns ett starkt samband mellan fattigdom och dålig hälsa bland både vuxna och barn. Det beror i huvudsak på två faktorer: Dels idrottar fattiga personer mindre än de som har en god ekonomi.

– Många har inte råd att köpa den utrustning som behövs för att åka skidor eller spela ishockey. Det leder till att de inte har möjlighet att ägna sig åt de organiserade fysiska aktiviteterna, säger Lennart Köhler.

Dels äter fattiga personer sämre. Det kan låta paradoxalt, men övervikt och fetma är mer utbrett bland den svenska underklassen än hos befolkningen i sin helhet. Anledningen är att den nyttiga maten oftast är dyrare än den onyttigare och fetare maten, som dessutom ofta innehåller mycket socker och därmed är sämre för tandhälsan. Det är till exempel billigare att laga spagetti med ketchup, än bulgursallad med quorn-filéer.

– I princip påverkas alla ohälsofaktorer under vilka omständigheter människan lever.

Men det finns också tecken som tyder på att ohälsan bland fattiga människor lika gärna kan hänga ihop med en känsla av maktlöshet. Ett sådant resonemang skulle förklara varför rökning är mer utbrett bland fattiga – trots att det medför höga kostnader. Fattiga mödrar röker också i högre utsträckning under graviditeten.

– Socioekonomiskt utsatta familjer har mindre makt över sina liv. Därför blir valet att äta ohälsosamt och röka ett sätt att kunna bestämma över sina liv, säger Lennart Köhler.

Just barn är särskilt sårbara för ohälsosam kost och rökning, i och med att deras kroppar fortfarande utvecklas. En stor del av barnens uppväxt sker också inom skolans väggar. Men både Karina Bergman och Juha Ahokas menar att det inte finns en tillräckligt stor förståelse för fattigdomsproblematiken i den svenska skolpolitiken, och menar att de behöver få både mer resurser till idrott och längre undervisningstimmar. Karina Bergman säger att hon gärna skulle vilja hinna med att lära barnen hur man lagar slow-food, alltså mat som tar längre tid att laga och oftast är nyttigare.

– Men eleverna är bara här i 60 minuter. Man hinner inte göra några långkok på den tiden, säger hon.

Juha Ahokas är även kritisk mot att den kommunala skolpengen inte tar tillräcklig hänsyn till elevernas ekonomiska bakgrund.

– Den skolpengsfördelning som råder är skev.

Det är helt klart att alla inte har lika gott ställt hemifrån, säger han.