"Jag hoppas att de åt upp dem i skolbussen"

 Några år in på 1960-talet vikarierade jag som skolkökslärarinna/hushållslärare på olika skolor, bland annat i Herrljunga. Min utbildning var en ettårig husmodersskola på Ljungskile folkhögskola. Jag hade också hunnit med att vara barnflicka, hembiträde och servitris. Med den utbildningen i bagaget var jag betrodd att undervisa både i klass 7 och 8 samt i hjälpklasser. En period var jag även lärare på husmodersskolan, både som hushållslärare och barnavårdslärare. Tur att jag hade min dotter Sofia på 7-8 månader så jag åtminstone visste lite om barn.
        När jag tänker tillbaka blev nog undervisningen mest bakning av bröd och kakor. Nu, som pensionerad lärare i ”matkultur”, blir jag väldigt förvånad över att vi gjorde en sådan efterrätt som apelsinmarmeladpaj med marsánsås.  De ovana eleverna och jag tillverkade till och med så avancerade saker som wienerbröd på de korta lektionerna. Knappt genomgräddade och fortfarande varma fick de stoppa bröden i en papperspåse. Jag hoppas att de åt upp dem i skolbussen och inte visade dem för sina kunniga mammor.
        Mina kunskaper i hälsa, ekonomi och matlagningsmetoder var nog ganska skrala. Jag minns det som en rolig tid och det stämde säkert. En gång kom rektor Brundin springande, han hade hört ett sådant väsen och trodde att jag behövde hjälp. När han tittade in var det mycket skratt och det var jag som skrattade mest och han kunde lugnad gå tillbaka till expeditionen en trappa upp.
        Jag bodde i Alingsås, men min fästman Tommy låg i lumpen, så mina föräldrar och min lillasyster Annika i Floby ställde upp som barnvakt. Pappa ordnade till och med så att stationsgubbarna stannade godståget klockan sex på morgonen ett par dagar i veckan (SJ:s välkända service). Då kunde jag vara på plats i tid, väldigt mycket i god tid. Jag fick vänta 1,5  timma på ett rum som rektorns sekreterare hade, det blev mycket stickning under tiden.