Ny utbildning inte ny

Regeringens proposition om den nya lärarutbildningen har nyligen lagts fram. Examensrättsprövningar genomförs av Högskoleverket redan under våren och försommaren 2010. Varje lärosäte som tilldelas examensrättigheter har ett år på sig att förbereda för starten. Det kan bli problematiskt då programkataloger för ansökan i april 2011 ska vara färdiga under hösten 2010.
    Sveriges 26 lärosäten med lärarutbildning får inte lärarprogrammet per automatik. De som aspirerar på att fortsättningsvis utbilda lärare får i stället ansöka om examensrättigheter för de program man vill erbjuda, utifrån den uppdelning som utbildningsdepartementet tänkt sig.
    Blir det så att universiteten tar ansvar för ämneslärarnas utbildning och högskolorna får ta de resterande programmen?

Den nu presenterade strukturen på lärarutbildningen är i stort sett densamma som den lärarhögskolereform som infördes 1968. Förskollärarna utbildades visserligen vid förskoleseminarier, och fritidspedagogerna kom något senare, men de nya lärarkategorierna är påfallande lika de som fanns förr. Vetenskapligheten poängterades i lärarhögskolereformen 1968, precis som nu.
    Praktiken (nu VFU) gjordes inom lärarhögskolan vid särskilda praktikskolor. Inte ens inträdesprov till lärarutbildningen är nytt. Det har funnits allehanda varianter tidigare. Intagning med prov hindrade inte alls att studenter med bristande lärarlämplighet togs in.
    Det som är särskilt problematiskt i den nya reformen är återgången till breda lågstadie-lärare. De ska läsa hela elva ämnen utan att specialisera sig. För många ämnen och för grun- da ämneskunskaper var ett av skälen till att den utbildningen avvecklades i 1984 års reform.
    Läsningen av regeringens proposition är fylld av igenkännandets glädje — eller, om man så vill, av igenkännandets sorg. Varför gå tillbaka till ett äldre lärarutbildningssystem? Var det verkligen bättre förr? Nej, det var det förstås inte.

Kommunerna har inte förmått att ändra verksamheten i skola och förskola, så som tanken var med den förra lärarutbildningsreformen, och nu kräver regeringen tydligare struktur och förändrade mål för att sanktionera rådande förhållanden.
    Syftet med den reform som nu avvecklas var att lärar-programmet skulle ha en utvecklingsfunktion på skola och förskola. Man skulle bygga bort de gamla stadierna så att barnen och ungdomarna fick utvecklas i sin egen takt. Lärarna skulle få en samsyn på barns och ungas utveckling, på kunskaper och lärande. Bredare perspektiv kännetecknade mycket av den förra lärarutbildningsreformen.

Det blir nu en återgång till ett äldre tänkande om undervisning och lärande. Forskning har visat att stadiegångar kan slå ut barn i skolan och förskolan som har problem av olika slag, men den forskningsförankringen har valts bort i såväl utredning som proposition.
    Det finns dock ingen bred politisk enighet kring propositionen, vilket innebär en viss osäkerhet inför höstens riksdagsval. Om oppositionen vinner kanske den nya lärarutbildningen blir synnerligen kortvarig.