Lek själva – för barnens skull

Från Fritidspedagogik 2016-01-16 19:46

Hur personalen på fritids tänker kring lek sätter gränser för vad barnen kan göra. Men det finns ett enkelt sätt att utmana invanda arbetssätt och utveckla verksamheten – lärare och fritidspedagoger kan själva börja leka. Det menar forskaren och lärarutbildaren Eva Kane.

Illustration: Valero Doval

För 30 år sedan reste Eva Kane till Nordirland. Hon blev kvar i den då politiskt oroliga och våldsamma regionen, började jobba för en organisation som verkade för barns rätt till lek, utbildade sig till fritidspedagog i England och var med och byggde upp fritidsverksamheten för de yngre skolbarnen i Nordirland.

För åtta år sedan flyttade hon till Sverige och anställdes på ett fritidshem i Sollentuna. Snart tog hon kontakt med Stockholms universitet, där hon fick undervisa blivande fritidspedagoger och med tiden börja forska.

– Jag visste från början att det skulle handla om lek och professionsutveckling. Så småningom blev ämnet hur personal på fritids kan tänka om och ge utrymme för lek. Jag undrade om det finns saker som tas för givna och hur det i så fall påverkar barnens möjligheter att leka, berättar Eva Kane.

För att få svar på sina frågor ville hon arbeta och experimentera tillsammans med personalgrupper, i stället för att bara fråga ut och studera dem. Eftersom Eva Kane av egen erfarenhet visste att syn- och arbetssätt kan skilja sig rejält i Sverige och England började hon samarbeta med ett fritidshem i vardera landet. Ambitionen var inte att hitta skillnader utan att upptäcka så många olika perspektiv på lek som möjligt.

Det visade sig vara en fruktbar tanke. Eva Kane kom efter hand fram till att det finns oändligt många vad hon benämner lekpraktiker – olika sätt att tala om och möjliggöra lek – och att vart och ett får följder för barnen och deras lekande. Det kan handla om att leken anses bra för att den får barnen att lära sig saker, eller att den utvecklar dem socialt. De synsätten är vanliga på svenska fritidshem, i England finns en tradition som förespråkar fri lek.

En viss lekpraktik kan dominera på en arbetsplats, men vanligen finns flera som tas i bruk allt efter hur personalen uppfattar olika barn och situationer – och den egna orken och humöret. En och samma person kan i skilda situationer använda sig av olika lekpraktiker.

– Det är viktigt att förstå och diskutera att det finns många lekpraktiker och att man kan välja mellan dem. Annars kan det bli problem i personalgruppen. Om en ser lek som bearbetning av det barn är med om i livet och en annan ser lek som träning i att bli socialt kompetent kommer de kanske inte alls att tillåta samma saker i leken, säger Eva Kane.

Gemensamt för lekpraktikerna är att barnen anses behöva leka och att personalen har i uppgift att skapa utrymme för det. Eva Kane vill inte rangordna lekpraktikerna eller säga att vissa är bättre och andra sämre – de är bara olika. Hon hoppas genom sin forskning kunna bidra till att det skapas ett gemensamt professionellt språk, så att anställda på fritidshem kan diskutera olika aspekter av barnens lek och därmed utveckla sin verksamhet.

Eva Kane såg under sitt forskningsarbete att ett effektivt sätt för personalen att få syn på de olika lekpraktikerna är att de själva börjar leka – eller i alla fall tänker och beter sig mer lekfullt och fritt. Då överträder de snart gamla invanda gränser – som därmed blir tydliga och möjliga att ifrågasätta.

– Leken är en kraft som bryter igenom ibland och då inte kan kontrolleras. Den stör och ruckar på vår tillvaro så att vi plötsligt kan se saker på ett nytt sätt. I stället för att ännu en gång bli arg när barnen springer i korridoren kan man se att den faktiskt är som gjord att springa i. Kanske borde det vara springtävlingar där ibland, när ingen får gå in och ut genom dörrarna? Allt är inte alltid så självklart.

Om en personalgrupp på det viset leker med olika tankar och ifrågasätter sitt sätt att arbeta kommer verksamheten hela tiden att utvecklas, menar Eva Kane.

– Lekandet är ständig förändring, och det ska ju kvalitetsutvecklingsarbetet också vara. Det kan bli som en lek, för den som är öppen för det oväntade.

Det lekfulla förhållningssättet visade sig under forskningsarbetet vara så kraftfullt att det förmådde förändra grundläggande förutsättningar och strukturer på det svenska fritidshemmet och skolan. Personalen Eva Kane arbetade med erbjöds att leda projekt på skolans andra fritidsavdelningar. De fick förhandla för att få tid till de nya arbetsuppgifterna och började ställa frågor om hur det kom sig att de, jämfört med lärarna, inte hade lika mycket tid avsatt för planering och pedagogiska samtal – och dessutom ofta var beredda att avstå den tid de hade ”för barnens bästa”.

– Efter diskussioner med skolledningen fick fritidspersonalen den tid som behövdes för projektet. Det förändrade deras syn på den egna yrkesrollen, säger Eva Kane.

Hon berättar att skolledningen redan från början var öppen för att det skulle hända saker under forskningsprojektet och att den bjöd in till förändring.

– Men i slutänden blev den nog ändå lite störd när fritidspersonalen stärktes och började ställa krav, för då tvingades de i ledningen också reflektera över sådant som de tagit för givet. Det var spännande, för då kan det ju verkligen börja hända saker.

6 sätt att se lek på:

Det finns ett oändligt antal möjliga sätt att se på och ge utrymme för lek på fritids, menar Eva Kane. Här är några exempel.

Lek för lärande. Komplettering av skolans arbete. Personalen skapar miljöer där en viss inlärning är i fokus.

Lek för social kompetens. Målet är att skapa ”lekskickliga” barn som behärskar de sociala lekreglerna samförstånd, ömsesidighet och turtagande.

Lek för fritt valt beteende. Fri lek på barnens villkor anses nödvändig för deras utveckling. Personalen skapar utrymme för lek tillsammans med barnen och undviker att lägga sig i.

Lek för delaktighet. Barnen visar genom leken vad de vill och behöver. Personalen är lyhörd och diskuterar med dem om hur förutsättningarna för lek kan förbättras.

Lek för utforskande av aktörskap. I leken utvecklar barnen sin personlighet, ibland genom att utmana gränser och försöka förändra sin värld.

Lek som ständig tillblivelse. Vi leker för att det är roligt och i leken kan vad som helst hända. Den behöver inte, som i de andra synsätten ovan, motiveras med något utöver sig själv.

Eva Kanes avhandling heter Playing practices in school-age childcare – An action research projekt in Sweden and England. Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, 2015.

Bloggat om denna artikel Twingly

Skriv en kommentar

För att kommentera Lärarnas Nyheters artiklar kan du antingen logga in med ditt konto hos t ex Facebook eller Google (klicka på en av symbolerna här under) eller skapa en enkel inloggning där du anger namn och e-postadress. Klicka på Skapa nytt konto nedan, eller använd inloggningsformuläret om du redan har ett konto.
Annons

Fler nyheter