Fokusera mer på det mänskliga

Från Fritidspedagogik 2012-12-03 22:38

Forskaren Maria Øksnes talar om en ökad institutionalisering av barndomen. Hon konstaterar att det visserligen innebär ökad trygghet men också risk att barnen förlorar värdefull kunskap.

Barn i Sverige och Norge, liksom i många andra delar av världen, tillbringar en allt större del av sin tid inom någon form av organiserad verksamhet. De går hela dagarna i förskola eller i skola och fritidshem, och sedan när den organiserade dagen är slut fortsätter de vuxenstyrda och reglerade kvällsaktiviteterna på fotbollsträningen, på danskursen eller i musiksalen.

Barn som leker tjuv och polis i parken, eller kurragömma i skogen medan skymningen faller, blir allt mer sällsynta. Liksom barn som på egen hand upptäcker grannskapet, som utforskar buskagen på vägen mellan skolan och hemmet, som skapar nya bekantskaper när ensamheten och tristessen lockat ut dem från hemmet, som cyklar på öde parkeringsplatser, eller bara vandrar runt på gatorna för att upptäcka världen.

– Det pågår en institutionalisering av barndomen, säger Maria Øksnes, förskollärare, forskare och utbildare på den norska förskollärarutbildningen i Trondheim.

En institutionalisering som har sina skäl.

– Vi lever i ett risksamhälle. Vi vuxna vill att det ska vara tryggt för barnen och det är det inte utanför institutionerna, tycker många. Trafiken är farlig och i parkerna lurar pedofiler och andra galningar. Dessutom rymmer institutionerna idel välmenande vuxna som vill barnets bästa, konstaterar Maria Øksnes, som ändå tillhör den växande skaran av kritiska pedagoger.

Deras kritik vänder sig inte främst mot institutionaliseringen i sig utan snarare mot dess innehåll.

– Vi vuxna styr mer och mer barnen i deras liv och deras sätt att leka. Vi väljer ut aktiviteter och lekar som vi bedömer vara bra för dem. Och det som räknas som bra är oftast sådant som stöttar skolans pedagogik – lek som ska vara till nytta för utveckling och lärande, säger Maria Øksnes och fortsätter:

– De vuxna i dag är så ensidigt inriktade på inlärning och ämneskunskaper. De har goda intentioner, men den politiska styrningen har satt så snävt fokus på det som är nyttigt. De tänker bara på vad barnen kommer att ha användning för i framtiden, inte på det liv barnen lever i dag.

I Oslo, berättar Maria Øksnes, har de gamla fritidshemmen – Skolfrititidsordningen, SFO – ersatts av något som kallas Aktivitetsskolen. En fritidsverksamhet som i första hand vänder sig till barn mellan årskurs ett och fyra och vars regelverk stadsfäster kopplingen till skolan. I ”Oslostandard for aktivitetsskolen” stadgas till exempel att det ska finnas ett samband mellan skolans och aktivitetsskolans aktiviteter och att aktivitetsskolans verksamhet ska vara knuten till läroplanens målområden.

I Norge, precis som i Sverige, ser forskarna hur förskollärare och fritidspedagoger självmant också fokuserar på samma tankar som skolan, för att de tror att det ökar deras status. Deras syn på vad som är nyttiga kunskaper går i linje med skolans. Men alla är inte lika lyckliga över den allt tydligare styrningen av innehållet i fritidshemmet.

– I Oslo, och i Trondheim där jag själv verkar, har både föräldrar och pedagoger sagt ifrån: Så här tänker inte vi. Det här vill vi inte vara med på, säger Maria Øksnes.

Norge har också, jämfört med Sverige, sett mer av det som hon benämner instrumentalisering i både skola och på fritidshem. Man schemalägger kunskapsinhämtandet, inte bara av historia och engelska utan även av konsten att vara människa.

– Man köper till exempel in färdiga pedagogiska program om konflikthantering och lägger in det på schemat en timme i veckan eller så, i stället för att skapa tid och utrymme att möta konflikterna när de uppstår i vardagen, säger hon.

Det har även förts diskussioner om att föra in demokrati som ett ämne på skolschemat för de äldre eleverna. Idén kommer från England där man sedan år 2000 har ämnet ”Citizenship” på schemat.

– Det blir väldigt konstigt. Hur lär man ut demokrati en timme i veckan? Och hur definierar man demokrati när vuxna bestämmer både ämnet och dess innehåll, undrar Maria Øksnes.

Hon ser ett antal faror med det här sättet att schemalägga och vuxenstyra barnens liv.

– Risken är att barn blir initiativlösa, att de blir sittande i väntan på att de vuxna ska komma och servera dem smakfulla och näringsriktiga aktiviteter. Risken är att vi tar ifrån barnen initiativet till att leva sitt eget liv, säger Maria Øksnes.

För den skull menar hon inte att vuxenvärlden ska abdikera från sin position som lyssnare, uppfostrare, pedagog och förebild.

– Det finns absolut en fara i att romantisera barndomen och se den som en underbar och oskuldsfull tid. Det går inte att vuxna ställer sig vid sidan av och bara blir betraktare. Barn behöver vuxna. De behöver och vill ha gränser, omsorg och kontakt med vuxna.

Maria Øksnes konstaterar i sin roll som lärarutbildare att man som pedagog har ett pedagogiskt ansvar, som man inte kan frånsäga sig. Som pedagog måste man också ha ett mål, en tanke på vad man vill uppnå i sitt arbete med barnen.

– Problemet är att så många pedagoger lägger fokus på ämneskunskaper, men glömmer det största uppdraget av alla. Det pedagogiska uppdraget borde mer vara fokuserat på det mänskliga, på alla de kunskaper man måste tillskansa sig för att leva livet i samklang med andra, menar hon.

Skriv en kommentar

För att kommentera Lärarnas Nyheters artiklar kan du antingen logga in med ditt konto hos t ex Facebook eller Google (klicka på en av symbolerna här under) eller skapa en enkel inloggning där du anger namn och e-postadress. Klicka på Skapa nytt konto nedan, eller använd inloggningsformuläret om du redan har ett konto.
Annons

Fler nyheter