Diktatorns syster måste räddas!

Från Fritidspedagogik 2011-05-16 15:11

Foto: Alain Couillaud

Lust att lära. För tre år sedan höll Mathias Wahlström i Falun på att tappa gnistan. Då vidareutbildade han sig till äventyrspedagog. Äventyren han leder i samarbete med lärare syftar i första hand till att stärka barnens teoretiska kunskaper och självförtroende. Men de har även fått hans ögon att lysa igen.
Med raska steg smyger sig motståndsrörelsens unga män och kvinnor ner till ett gömställe. Utrustade med kartor har de tagit sig förbi Sivonnas stängda gräns och vidare till den neutrala grannstaten Titra. Försiktigt tassar de nedför källartrapporna i ficklampornas sken, innan de sätter sig i en ring i denna tillfälliga fristad undan Sivonnas diktator.

Foto: Alain CouillaudJa, vi hamnade mitt i ett gastkramande äventyr, fritidspedagogen Mathias Wahlströms genomtänkta fantasiverk. Som journalister från neutrala Titra tillåts vi ansluta och följa motståndsrörelsens förehavanden.

Till er som är föga bekanta med den oroande politiska utvecklingen i Sivonna en kort sammanfattning:

Efter ett val har det demokratiska Sivonna tagits över av en ledare som bär på hemliga planer att förvandla landet till en diktatur. Den enda som känner till hans planer och kan avslöja hans onda avsikter är hans syster. Men hon är fängslad i en jordkällare någonstans i grannlandet Kyata.

Där kommer motståndsrörelsen in i bilden. De vill befria henne för att säkerställa demokratin.

Fast just nu sitter dessa tappra demokratikämpar från årskurs 5 i Hälsingbergsskolan i Falun på idrottshallskällarens hårda laminatgolv och känner noga efter. Sedan åtta på morgonen har de varit ute och letat efter ledtrådar som skulle kunna leda dem till diktatorns fängslade syster. Efter två timmars orientering i den blöta snön i skogen är benen trötta och magen kurrar.

Innan jakten kan fortgå måste barnen pusta ut och få sig något varmt till livs.

Foto: Alain CouillaudTystnaden bryts av fritidspedagog Gülay Güçlü som kommenderar tre elever, som vardera bär på plastskylten ”ledare”, ut till ett angränsande rum. Grupp efter grupp om vardera tre–fyra elever dyker upp vid en kastrull som skulle mätta en armé. Maten portioneras effektivt ut och snart hukar alla över en köttsoppa och en skiva bröd. Värmen som 24 barn och fem vuxna alstrar blir snart kvävande, varpå äventyret fortsätter. Mathias Wahlström kallar till sig gruppernas orienterare, som efter en kort genomsökning av källaren återvänder segervissa.

De har hittat Nyckeln och en skattkarta. Nu återstår bara att finna ett rör och stoppa nyckeln i det så frisläpps systern.

Haken är att detta vita rör är gömt någonstans ute i den snötäckta skogen.

Lika lätt som att hitta en nål i en höstack.

Med kartorna i högsta hugg beger sig grupperna ut. Formerade i rad likt soldater pulsar de i snön. Men i skogen ruvar gränsvakter i gult som när som helst kan tillfångata motståndsmännen. Alltså påkallas tystnad, tisslande och tassande. Plötsligen blir det skarpt läge: En gul vakt skymtar på nära håll. Ännu oupptäckta hukar alla som på befallning, kryper utom vaktens synfält för att sedan springa i väg.

Foto: Alain CouillaudEn elev sätter sig bokstavligen på tvären i snön och vägrar att fortsätta. Klassföreståndare Susanne Löfdahl hukar sig bredvid och efter en stunds lirkande är han på fötter igen.

– Han är besviken för att han inte fått hänga med ledarna och tror att han missat något stort. I samspelet mellan honom och en annan såg jag att han provocerades. Det är nyttigt, för nu vet jag vem jag ska hålla ögonen på när vi är tillbaka i klassrummet, säger hon.

Det febrila letandet efter det vita röret fortsätter. Mathias Wahlström följer barnens förehavanden på håll, det blir åtskilliga steg åt fel håll.

– Här ser vi skillnaden mellan teoretiska kunskaper man lär sig i klassrummet och praktiska kunskaper. Många har svårt att hitta och fatta egna beslut, säger han.

– Utanför klassrummet ser jag nya sidor hos eleverna. Några som är jätteduktiga i klassen har inte riktigt tålamod, och några överraskar mig med att de envist kämpar på och inte ger sig, säger Susanne Löfdahl.

Utan förvarning hörs ett sus bland barnen. Alla dras åt samma håll och samlas runt en trädstam med ett halv meter långt – just det – vitt rör. Nyckeln till systerns frihet passar perfekt.

När vi – krypande under en beckmörk presenning – passerar ännu en gräns och är på säker mark igen utbryter spontana applåder och glada tillrop. Systern har frisläppts, demokratin i Sivonna kan segra över de mörka krafterna.

Minuterna därefter, inne på rektorns utlånade rum, strålar Mathias Wahlström med hela ansiktet. Äventyret gick bra, även om många elever hade svårt att hitta ledtrådarna till skogs. Det var han som skapade äventyret, han som drev igenom detta arbetssätt i skolan, han som ledde äventyret.

Hur började det?

Insikten om att han skulle kunna jobba i skolan flög i honom under hans tid som hockeytränare under ungdomsåren i Umeå. Han hade lätt att nå barn och trivdes med att ”se dem växa som människor”. Så efter att ha tagit studenten arbetade han som assistent, både med småbarn och gymnasieelever. Fyra år senare och efter en lång rad projektanställningar var det dags att utbilda sig till fritidspedagog i Härnösand. Varför?

– Jag hade inte blivit en bra svensklärare. Som fritidspedagog har jag fria tyglar och kan få utlopp för min kreativitet. Det trivs jag med.

För tolv år sedan blev han klar med utbildningen och flyttade från Härnösand till Falun, tillsammans med sin blivande fru.

Efter ”smekmånaden” på jobbet upptäckte han yrkets avigsidor och började att tappa gnistan.

– Som fritidspedagog är det lätt att bli slit och släng. Man skyltar med att vi är flexibla och kan det mesta. Det är inte alltid en fördel. Jag har sett att det kan leda till att läraren gör allt pedagogiskt, medan vi får ta hand om resten – se till att barnen klär på sig i korridoren och vakta över stora barngrupper utan någon viktig pedagogisk funktion, utan mål. Utan mål känner jag mig omotiverad och frustrerad.

För drygt tre år sedan satte han ned foten, han distansutbildade sig i äventyrspedagogik vid Luleå tekniska universitet.

Han håller ett lovtal till universitetsadjunkten Sven Gunnar Furmark och blir eld och lågor över utbildningen. Den kombinerade hans intresse för idrott, teambildning och utomhusvistelse med arbete mot bestämda mål.

Efter utbildningen var han ivrig att sätta i gång och använda sina nya kunskaper. Det har blivit ett flertal äventyr de senaste tre åren på Hälsingbergsskolan.

Men inte tillsammans med någon av Susanne Löfdahls klasser.

– Jag var lite orolig. Jag är inte van att planera utomhusaktiviteter av det här slaget. Därför var det skönt att jag kunde hålla i det teoretiska och överlåta det andra åt Mathias Wahlström, säger hon.

I höstas började de spåna om ett äventyr som kunde knytas ihop med vårens undervisning om Europas historia, öst–väst och andra världskriget. Det lät spännande så hon hoppade på tåget. Äventyret kunde börja.

Med Susanne Löfdahl diskuterade eleverna levnadsförhållanden i olika samhällen, förkovrade sig i Anne Franks dagboks förkortade version och förstod att hon gömde sig undan tyskarna. Med Mathias Wahlström övade eleverna exempelvis på hur det känns att vara på flykt och behöva gömma sig. Genom att gå in i ett mörkt rum med en ficklampa, krypa under en presenning eller gå in i en sovsäck med huvudet före.

– De gjorde det trots att det var läskigt. De visste att även om de skulle få panik hade de nära till en kompis som kunde hålla dem i handen. Det är lika mycket en övning i tillit, säger Mathias Wahlström.

Susanne Löfdahl:

– Det är svåra ämnen. Därför var det viktigt för mig att inte skrämma barnen, att det skulle förbli en lek. Samtidigt ville jag dra paralleller mellan teorin och leken.

För att underlätta undervisningen hade Susanne Löfdahl förhoppning om att barnen skulle svetsas samman till en grupp. Det gnistrar i ögonen då Mathias Wahlström berättar om de teambildande konövningarna som ingick i förberedelserna: fyra barn är hopknutna med cykelslangar och ska gå slalom mellan konerna. Samtidigt.

– Det kräver att de kan lita på varandra och att de vågar vara nära varandra. Det är ett sätt för gruppen att hitta och respektera varandra.

En annan övning gick ut på att bryta med elevernas invanda roller i klassrummet. Tystlåtna elever fick agera ledare, dominerande elever fick iklä sig orienterarens tystlåtna roll.

– I de här smågrupperna klarar även tystlåtna elever ledarrollen. I klassrummet brukar man säga att pojkar tar större plats, i övningen är det annorlunda. Till skillnad från klassrummet är rollfördelningen inte spontan, utan bestäms av mig, säger Mathias Wahlström.

Är det inte jobbigt för de dominerande eleverna att hålla tyst?

– Jo, för vissa av dem. Men det behöver de lära sig.

Övningsfasen är över, liksom äventyret. Dags för utvärdering.

– Det har gett eleverna en betydligt djupare förståelse av de ämnen vi läser i klassen, från historia till samhällskunskap, religion, geografi, idrott och svenska. Det var också jätteviktigt att se hur barnen fungerar ihop. Jag såg saker som jag inte sett i klassrummet. Jag tar med mig det. Till exempel kan jag säga till en elev som är skeptisk till att gå i mörkret: ”I skogen vågade du göra det”, säger Susanne Löfdahl.

Mathias Wahlström är inne på samma linje och menar att ett flertal barn antagligen har fått en bättre självkänsla, inte minst de som klarade av det de inte hade trott att de skulle klara. Därtill tror han att barnen har fått ett minne för livet.

– De lär komma ihåg det de har lärt sig här, de har blivit känslomässigt berörda. Känslor och lärande hör ihop – det är det som är utmaningen i skolan. Blir det inget känslomässigt engagemang blir det inte så mycket lärande över det hela.

Eftersom Susanne Löfdahl nämnde att hon gillar att ha kontroll, undrar vi hur det fungerade med att samverka under Mathias Wahlströms ledning.

– Jätteskönt! Jag kunde slappna av och lämna över till honom. Jag var med, lyssnade och studerade barnens beteende, svarar hon.

Även Mathias Wahlström är nöjd med det prestigebefriade samarbetet och mår uppenbarligen bra av äventyret. Sedan han började arbeta med sina fantasieggande äventyr har arbetslusten infunnit sig igen.

– Just nu mår jag hur bra som helst. Jag har en egen roll att fylla. Att ha egna lektioner, planera en egen verksamhet, det tror jag på.

Det låter som om det snart kan bli dags för ett nytt spännande äventyr. 

Skriv en kommentar

För att kommentera Lärarnas Nyheters artiklar kan du antingen logga in med ditt konto hos t ex Facebook eller Google (klicka på en av symbolerna här under) eller skapa en enkel inloggning där du anger namn och e-postadress. Klicka på Skapa nytt konto nedan, eller använd inloggningsformuläret om du redan har ett konto.
Annons

Fler nyheter