Vad gör vi konkret för fritidens pedagoger?

Detta låter ganska absurt då det är de politiska partierna som bestämmer vad för utbildning det blir och inte fackförbunden. Möjligtvis kan fackförbunden ha synpunkter, men det är de folkvalda som har makten att ändra utbildningarna.

Vidare menar Eva-Lis Sirén att när det gäller politikers okunskap om fritidspedagogers arbete finns det inte någon skillnad mellan de två politiska blocken. Som vänsterpartist har jag följt hur partiet arbetat i frågan och jag funderar över vad hon grundar ett sådant påstående på?

Hon beskriver sedan att det endast är Lärarförbundet, helt ensamt, som driver frågan om att öka antal år i utbildningen för grundlärare med inriktning mot fritidspedagogik. Eva-Lis Sirén beskriver att de har fört en jättekamp i motvind för fritidpedagogernas räkning. Ja, denna kamp har förts sedan innan 1990–talet då det var tal om att lägga ner utbildningen helt, men så blev inte fallet. Det är fel att påstå att alla politiska partier visat sig ointresserade av fritidshemverksamheten. Vänsterpartiet, socialdemokraterna och miljöpartiet har i olika frågor, på nationell nivå, lagt förslag om att stärka fritidshemmets verksamhet.

Men som medlem i förbundet skulle jag vilja få kunskap om: Vad för fackliga medel har man konkret använt för att verka för fritidpedagogers räkning? Det är detta som jag skulle vilja att man skrev om och inte om hur man arbetar i uppförsbackar och i regn och motvind.

Att som fritidspedagog få sin legitimitet genom att ”vara en bro mellan det formella och det informella lärandet” eller ”för att eleverna skall nå målen i alla grundskoleämnen”, som Eva-Lis Sirén menar, blir svårsmält, då vårt arbete till största delen ligger inom skolbarnsomsorgen och barns fria tid. Frågan är om den nya utbildningen inte bättre kan ge fritidspedagogen och fritidshemmet en legitimitet utifrån arbetet med barns fria tid och fritidspedagogik med fokus på barns utveckling och lärande, än den tidigare utbildningen där fritidspedagogerna gavs en stödfunktion i utbildningssystemet.

Eva-Lis Siréns syn på fritidshemmets legitimitet ligger väl i linje med den syn och de föreställningar som man i ”Växa i lärande” (SOU 1997:21) tog fram om att utveckla nya synsätt och en ny praktik som inte vidmakthåller skilda traditioner, språk eller förhållningssätt. Hela denna konfiguration vi i dag ser konstruerades utifrån en ömsesidig övertygelse om att skolan måste förändras. Vi kan nu efter 15 års samverkan konstatera att fritidshemmet blev lidande. Vi kan hoppas på att den nya lärarutbildningen ger möjlighet för fritidshemmet att skapa en ny identitet och legitimitet.