"Är inte det här överdrivet mycket kakao?"

– Är inte det här överdrivet mycket kakao?

Efter en stund, när kakaon har beblandat sig med de övriga ingredienserna, tar han tillbaka frågan, nu verkar det vara alldeles lagom mycket kakao i smeten. Men det är just den typen av funderingar som hans lärare, fritidspedagogen Hadar Nordin, vill väcka under lektionerna i praktisk matematik.

– Bakning är bra. Det ger tillfälle att öva många olika saker, som överslagsräkning, rimlighet och volym, konstaterar han.

Dagens lektion började med att barnen fick fundera kring vad och hur mycket som behövde inhandlas samt försöka uppskatta vad det skulle komma att kosta. Sedan fick de gå och handla. Handlat mat har de flesta åttaåringar gjort många gånger tillsammans med sina föräldrar. Men att ensamma få gå runt bland hyllorna och plocka ihop varorna som står på inköpslistan hade inte så många av de sex barnen i dagens bakgrupp gjort tidigare. Det märktes på deras uppspelta reaktion när de fick uppgiften presenterad för sig. En liten lustigkurre undrade direkt om det gick bra att köpa något extra ”som till exempel snus” men han blev snabbt upplyst om att det enbart var det som ingick i receptet som skulle inhandlas. Helt själva i affären var barnen förstås inte, Hadar Nordin följde dem dit och väntade vid kassan medan de gick runt och plockade ihop sina varor.

Första gruppen, bestående av Noel Lavén och Samuel Hahr, kom ganska snabbt tillbaka och förevisade förnöjda sina fynd. Det enda på listan som hade ställt till problem för dem var vaniljsockret. Paketet var placerat för högt upp på en hylla för att de skulle kunna nå det utan hjälp från en expedit. När alla sex barn kommit fram till kassan fick en pojke pengar av Hadar Nordin att betala med, medan en annan resolut meddelade kassörskan att han tog två kassar och började packa ner varorna i dem. Man kunde höra på hans myndiga stämma att precis så brukar nog hans mamma eller pappa göra när de handlar mat. Allt löpte friktionsfritt så när som på ett litet missöde – Samuel Hahr lyckades klämma ett finger i bandet och grät en liten stund tills den värsta smärtan hade lagt sig. Sedan torkade han tårarna och hjälpte klasskamraterna att bära varorna tillbaka till skolan.

Tanken är att några elever i klassen ska baka med Hadar Nordin varje tisdagsförmiddag det här läsåret. Skälet till att gruppen kan vara så lyxigt liten är att resten av klassen under tiden har lektion med klassläraren Karin Alsteryd.

– Jag jobbar inte med barnen i klassrummet i klassisk tappning längre. I stället samverkar jag med Karin under skoltid. Hon har vanliga lektioner med en del av klassen medan jag jobbar med att praktiskt tillämpa de teoretiska skolkunskaperna med den andra delen, berättar Hadar Nordin.

Vanligtvis delar Karin Alsteryd och han mer antalsmässigt jämt på eleverna men just under bakningen tycker de att det fungerar bäst att han arbetar med en mindre grupp än halvklass.

– Jag vill att alla ska arbeta två och två när vi bakar så att alla får en chans att ta aktiv del och tillgodogöra sig det vi gör. Är grupperna större hänger alltid en elev bara med på det de andra gör, anser han.

Hans arbetssituation såg tills för ett par år sedan ut som många andra fritidspedagogers gör i dag, åtminstone om man hårdrar upplevelsen; hjälplärare i skolan på förmiddagen och trött barnpassare på fritidshemmet på eftermiddagen. Men i stället för att acceptera att bli en slav under förutsättningarna bestämde sig Hadar Nordin för att göra något åt dem.

– Tyvärr dras många fritidspedagoger med en gnällstämpel. Jag har slutat tycka att livet är orättvist. Slutat jämföra med lärarna. Vi fick en plats i skolan – vi tog den inte. Det är det vi nu måste ändra på, konstaterar han och fortsätter:

– Vi måste våga satsa på förändring inom de ramar som finns och som vi inte omedelbart kan förändra. Jobba kortsiktigt för att nå större mål. I stället för att vänta på att skolans ledning ska börja använda sig av vår kompetens måste vi visa den vad vi kan – för det känner den inte till.

För Hadar Nordins del innebar det att han satte sig ner och skrev ihop ett samverkansförslag, det vill säga ett förslag på hur klasslärarna och fritidspedagogerna ska kunna samverka kring barnen på ett sätt som tillvaratar båda gruppernas kompetens på bästa möjliga vis.

– Jag tänkte väldigt noga igenom hur mina argument skulle låta i de andras öron. Allas perspektiv skulle räknas in: fritidspedagogernas, lärarnas, barnens. Dessutom skulle styrdokumenten och de allmänna råden beaktas. Förslaget skulle vara konstruktivt och inte uppfattas som gnälligt. Målet var att alla skulle känna att de berikades om det genomfördes, berättar han.

Matchen blev inte så hård som han kanske hade befarat, skolledningen antog det genomarbetade förslaget med en gång – det låg i fas med de samverkansförändringar över klassgränserna som den själv ville genomföra. I slutändan blev det inte riktigt som Hadar Nordin hade tänkt sig, skolans fritidspedagoger blev till exempel inget eget arbetslag, men han är trots det mycket nöjd med den förändrade arbetssituationen.

– Nu får jag jobba med mina fritidspedagogiska kompetenser hela dagen. Praktisk matte, livskunskap, drama, musik, filosofi, handens kunskap – jag får göra det jag är bra på. Och det är skitroligt!

Men det är inte bara Hadar Nordin som uppskattar nyordningen, även Karin Alsteryd, som började på skolan samtidigt som den infördes, är förtjust.

– Jag var lite rädd innan jag träffade Hadar att han skulle vilja att vi arbetade på det vanliga sättet med honom som hjälplärare inne i klassrummet eller i ett grupprum med en bunt böcker och några elever som behöver extra stöd. Men allt löste sig när vi träffades, vi tänker likadant. På det här sättet utnyttjas bådas kompetenser mycket bättre, konstaterar hon nöjt.

Upplägget gör visserligen att de två knappt träffas annat än vid den gemensamma planeringsstunden på måndagsmorgnarna – de är ju nästan aldrig i klassrummet tillsammans. Något som fått en del kritiska röster att höjas om att de inte samarbetar.

– Men det är ju det vi gör. Vi samarbetar, eller om man hellre vill, samverkar kring barnen även om vi inte befinner oss i samma rum, poängterar Hadar Nordin.

Grundtanken är att skolans fritidspedagoger ska komplettera klasslärarnas teoretiska undervisning med ett forskande, laborativt eller praktiskt arbetssätt. Målet är att varje barn ska hitta sitt bästa sätt att lära sig på. Något som i praktiken innebär att en del barn tillbringar mer tid med Hadar Nordin än med Karin Alsteryd, och tvärtom.

– Det får bara inte bli alltför svartvitt. Det vore ju jättetråkigt om vi klasslärare bara skulle få hålla teoretiska föreläsningar och inte ha några praktiska lektioner, påpekar Karin Alsteryd.

Ibland jobbar hon och Hadar Nordin med samma saker samtidigt fast med olika förhållningssätt, ibland gör de helt olika saker. Ett exempel på det förra arbetssättet är när barnen förra året skulle lära sig räkna. Karin Alsteryd ville att det skulle ske med talet fem som utgångspunkt vilket fick Hadar Nordin att ge sig ut på stan med sin grupp och leta efter talet fem med en kamera. Vid ett annat tillfälle upptäckte de att en pojke i klassen hade svårt att delta när det var fri lek. Då valde Hadar Nordin att låta honom öva sig på att leka genom att han fick göra charader med några klasskamrater medan resten av klassen höll på med något helt annat tillsammans med Karin Alsteryd. En bonus med det här sättet att samverka är mindre barngrupper under större delen av skoldagen. En annan bonus är att de båda lärarna ser barnen och deras kunskapsintag från flera håll.

– Jag hade till exempel en elev som jag i klassrummet upplevde visade osäkerhet i matematiken men när jag sa det till Hadar kunde han lugna mig med att eleven under spelsituationer på fritidstid visade att han mycket väl hade förstått, berättar Karin Alsteryd.

Ett liknande tillfälle för eleverna att utanför klassrummet briljera med sina kunskaper i matematikens grunder uppstår vid slutet av dagens baklektion. När muffinsplåtarna tas ur ugnen och bagarna ska dela upp de nybakade godsakerna mellan sig realiseras nämligen det klassiska matteboksexemplet ”Kalle har fem äpplen, hur många äpplen får han kvar om han ger Lisa tre stycken?” Esther Wolff och Agnes Lilja löser problemet med att dela sina 13 muffins rättvist genom att stoppa sex stycken var i en påse och ge den kvarvarande muffinsen till Hadar Nordin som snabbt mumsar i sig den.

Sedan går alla barnen till sina hyllor ute i korridoren för att placera resultatet av sina nyvunna kunskaper i praktisk matematik där i väntan på hemgång. Den allmänna uppsynen är nöjd även om Noel Bodins ena hand pryds av tre nypåsatta plåster: ”Jag brände mig på de varma muffinsformarna” och Samuel Hahrs tidigare rena tröja numera är täckt av mjöl långt upp på ärmarna. David Århammar noterar förtjust det senare med kommentaren: ”Det syns att du har bakat, Samuel” men Noel Bodin rättar honom snabbt: ”Nej, det ser ut som han har badat i smeten”.

Var det någon som nämnde olika inlärningssätt och handens kunskap?