Läxhjälp – nej tack!

I skoldebatten läser jag ofta stereotypa artiklar som är så svartvita att de alldeles för ofta tenderar att beskriva en förenklad bild av skolproblematiken. Det finns tre ord som används flitigt nämligen: läsa, skriva och räkna. Kunskap är, om man får tro många politiker, att från tidig ålder ständigt plugga siffror och bokstäver i alla deras former och helst inte göra någonting annat.

För en tid sedan läste jag en artikel som handlade om att kunskap ska vara skolans röda tråd genom hela utbildningssystemet. Som ett led i detta skulle eleverna även få läxhjälp på fritids. Tänk er att först nöta ”kunskapen” på lektionstid för att sedan gå in på fritids och fortsätta med samma sak! Det absurda med förslaget är inte bara det faktum att en pedagog planerar läxan åt eleverna för att sedan låta en annan pedagog verkställa eländet, utan också att en kunskapsform värderas så högt att andra värdefulla kunskaper tvingas ge vika.

Varför ignoreras ständigt mångfalden i lärandeprocessen? Olika kunskapsformer kan dessutom vara berikande i det pedagogiska arbetet. Fritidshemmen har aldrig varit skolans förlängda arm utan en del av skolans verksamhet, vilket innebär att det alltid har funnits mål och riktlinjer för verksamheten. Målen tydliggörs i styrdokumenten men det är vägen dit som är det intressanta.

Vet inte politikerna att till exempel talspråket är viktigt att behärska? Till skillnad från skriftspråket, där det mest handlar om att läsa och skriva, så uppmuntras barnen på fritids att föra samtal med varandra. Samtalen får gärna vara långa, de övergår ibland till diskussioner som kan övergå till meningsskiljaktigheter. Barnen prövar åsikter och byter ibland. Vissa tycker så här, en del så där eller så tycker någon inget speciellt. Pedagogerna brukar vara vaksamma och lyssna till samtalen, ibland kommenterar de och någon gång förhandlas det. Det går dock sällan att repetera talspråk, eftersom det skulle kräva att samma diskussion ständigt och jämt upprepades. I stället hittar barnen nya samtalsämnen som kan leda till nya insikter. Lärandet är situationsstyrt och går inte att planera. De har roligt för stunden men lär sig för livet.

Jag tänker mig att även många skolpolitiker måste ha barn eller barnbarn som de åtminstone ibland hämtar på fritids. Uppriktigt sagt undrar jag hur många av dessa som, med handen på hjärtat, hade blivit lyriska om personalen berättat att just deras lilla Lisa varit så duktig hela eftermiddagen, då hon tyst och försynt enbart ägnat sig åt att räkna ut halva matteboken. Förhoppningsvis hade de flesta börjat fundera över varför just deras barn eller barnbarn inte passat på att leka med andra barn och ha roligt i stället. Läxan hinner Lisa göra hemma, tänker de nog. Däremot blir det betydligt svårare att umgås med någon kompis klockan fem på eftermiddagen ...

Jag tillåter mig att anta att om eleverna inte har knäckt läskoden under skoltid så lär de sannerligen inte knäcka den på fritids heller. Där knäcker de andra koder när de tillsammans med andra barn lär sig förstå outtalade regler på ett naturligt sätt. Under tiden kopplar de av, vilket också är en förutsättning för att befästa kunskap.

Tack och lov gör barnen ofta egna val på fritids. Det kan hända att de frivilligt väljer att göra läxan där i stället för hemma tillsammans med sina föräldrar. Men att införa läxhjälp och medvetet förlänga skoldagen är en helt annan sak.