Egna upplevelser styr politiken

De små lokala skillnader som finns verkar mer bero på att någon i beslutande ställning råkar ha kompetens på området. Traditionen spelar också en viss roll. Om en kommun länge haft en väl utbyggd skolbarnomsorg är det svårare att slakta den, även i kristider. Folk har vant sig vid och kräver kvalitet. Men ju nyare verksamhet, desto lättare är den att riva ner.

Alla svenskar har gått i skolan och alla har en åsikt om hur den borde fungera. Men hur många kommunpolitiker, vars medelålder är 45 år, har gått på fritids? Detta kan vara en av förklaringarna till att man så lättvindigt dubblerar barngrupper och halverar personalstyrkan. Kanske blir det ändring när 70-talisterna blir i majoritet i fullmäktigesalarna runt om i landet. Eller kommer egoismen att råda i ett nytt, hårdare Sverige där betalningsstarka föräldrar månar om sina egna barn och köper en plats på en växande marknad av privata kvalitetsfritids?

Även då man faktiskt försökt styra pengar till fritids, till exempel då jag jobbade med statsbudgeten åt diverse skolministrar i början av 2000-talet, väljer de lokala beslutsfattarna och skolledarna ändå att använda dem till det de tycker är viktigast. Är det politiken som formar samhället, eller är det den allmänna synen som påverkar de politiska besluten? Var finns egentligen makten? Såna frågor surrade ofta i mitt huvud då jag vandrade i regeringskansliets korridorer.

Att en fråga väcks beror lika ofta på en händelse, ett tevereportage eller en smart lobbyist, som att den bottnar i ett väl dokumenterat samhällsproblem. När den sedan ska åtgärdas finns det grovt räknat fyra olika styrmetoder: Först har vi moroten. Bidrag till kommunerna, som trots öronmärkning sällan ger någon märkbar effekt. Sedan har vi den gamla hederliga piskan. Nya lagar och förordningar. Men utan straffskala kopplad till ordern så blir den lätt bara en hyllvärmare. Så kläcker någon det magiska ordet: Kompetensutveckling! Om skolan bara lär sig mer om mobbning/betygsättning/genusfrågor kommer allt att bli bra. Men där vet vi ju, i synnerhet fritidspedagoger, att påtvingad kunskap sällan blir särskilt djup och hållbar. Slutligen finns den fjärde metoden, som jag själv tror mest på: Uppföljning genom självvärdering och jämförelser. Strålkastarljuset på, jobbiga frågor och sedan ut med resultaten!

En sak jag lärt mig under mina år i storpolitiken, är att politiker är precis lika kunniga eller okunniga som alla andra. De är förbluffande ofta styrda av egna upplevelser. Ett skrämmande exempel var när ett skolborgarråd i Stockholm i slutet av 80-talet lade ner fritids för mellanstadiebarn därför att hennes egen 10-åriga dotter tröttnat på fritids och mest hängde i stallet efter skolan. Fattas verkligen politiska beslut på så lösa grunder? Inte alltid som tur är, men när budgeten är trång är det lättare att skära på sådant man själv inte ser vikten av.

Det var nog den händelsen som fick mig att själv försöka ta mig in i maktens korridorer. Att klaga i fikarummet gjorde ju inte mycket skillnad. Om jag personligen lyckats så bra vet jag inte. Kanske jag hade gjort bättre nytta om jag varit kvar på fritids.

Jag är säker på att det engagemang jag och kollegorna lade ner på fritids gav resultat som sparade miljoner åt skola, polis och socialtjänst. När vi hade tid att ge oroliga barn långa samtalspromenader, eller när vi fick den rastlösa buskillen att knäcka läskoden i leken han inte ens fattade var lästräning. Eller när vi fick den mobbade tjejen att ta för sig genom att göra henne till stjärna i julshowen. Eller när vi med ungarnas lust och nyfikenhet som grund ledde in dem på nya intresseområden de senare blev fenor på. Sveriges tillväxt kan nog tacka fritids för en hel rad framtida musikexportprodukter, uppfinnare och entreprenörer. Men inte fattar de som sitter med makten det. De skär ner och lägger ner ändå.

Men det finns en ljus bild också. Det är den som verkligheten håller på att tvinga fram. När sociala klyftor och problem växer i kapp med hårdnande konkurrens på en globaliserad arbetsmarknad så räcker inte den traditionella lärarkompetensen till. Då behövs en långt bredare kompetens än vad de flesta av dagens lärare har. Det kanske funkar ett tag att skylla systemfel på individen, diagnosticera och medicinera, sortera och stoppa in barn i ”liten klass”, men det är både dyrt och ohållbart i längden. Och gammaldags kodifierad kunskap som många ropar på, är lätt att kopiera och skapar därför inte heller några konkurrensfördelar i globaliseringen.

Det som däremot leder till nya uppfinningar och tillväxt är den okodifierade kunskap som växer fram mellan människor som är duktiga på att interagera. Svenska företag som tävlar internationellt kräver nu anställda med stora kontaktnät som de samspelar kreativt med. Det kommer att tvinga skolan att ändra sin undervisning i riktning mot fritidspedagogiken: kunskap som föds i barns nyfikenhet och lust, som ger dem social kompetens och konfliktlösningsförmåga.

Och vänta bara, snart är våra gamla fritidsbarn själva föräldrar. Det är tur att vi fostrat dem till starka individer som kan ifrågasätta, för det behövs fler talesmän för fritidspedagogiken om den ska överleva.