Ett yrkesliv i fritidshemmets tjänst

– Omklädningsrummet är en känslig plats. Ibland sägs det saker som kan kännas kränkande. Så för att öka tryggheten brukar jag vara här. Det är killarna själva som har bett mig, kommenterar hon lite senare.

De båda tjejerna får lov att gå i förväg, Ingalill Petrinis kollega Kerstin Skaar finns uppe i klassrummet, redo att ta emot eleverna allteftersom de är ombytta och klara. Idrottslektionen var slutet på skoldagen och det är dags för fritidshemsaktiviteterna att ta vid.

När sista barnet har fått på sig uteskorna och sprungit i väg följer Ingalill Petrini efter. På väg över en skolgård fylld av lekande barn som njuter av den första riktigt varma dagen det här året pekar hon lite längtansfullt på ett hus tvärsöver gatan.

– När jag började här 2001 höll vi till där. Men i samband med att skolan renoverades för fyra–fem år sedan fick vi flytta in i skolbyggnaden, berättar hon.

Allt var absolut inte bättre förr men just tillgången till egna lokaler med mer plats är en sak som faktiskt var det, tycker hon. Numera tar fritidshemmet över klassrummet med tillhörande grupprum när skoldagen är avslutad, men även om de rummen är fina är de för små för att verksamheten ska kunna breda ut sig.

– Ibland känns det som om skolan har tagit död på fritidshemmet. Fritids var mer fritids förr när vi hade egna lokaler, anser Ingalill Petrini.

Många aktiviteter, som att baka, väva, måla och pyssla, var enklare att genomföra i egna lokaler. För även om fritidshemsverksamheten i dag gärna får använda skolans slöjdsal finns det farliga maskiner där som måste passas. Och ska idrottshallen användas krävs planering, det var lättare med spontana inomhuslekar på den tiden när ett eget kuddrum fanns till förfogande.

– Men vi har det ändå lyxigt här för vi har nära till ett antal fina parker. Dit går vi ofta, säger Ingalill Petrini.

Det är bara lokalerna hon saknar från förr, hon tillhör inte dem som helt vill separera skola och fritidshem igen. Tvärtom, när hon började arbeta som föreståndare i de norra delarna av Stockholm 1986 påbörjade hon på eget initiativ ett samarbete med skolan. Det resulterade i att fritidspedagogerna började vara med i skolan först en, sedan flera dagar i veckan.

– Jag kände tydligt att det var viktigt för oss att få se vad som hände med ”våra” barn under hela dagen. Förut kunde de komma på eftermiddagen och vara ledsna för något som hade hänt tidigare. Då kändes det bättre att vara med när det hände i stället för att få höra om det först senare, berättar Ingalill Petrini.

Just möjligheten att få en helhetsbild är det som hon framhåller som den största vinsten med sammanslagningen av fritidshemmet och skolan. Nackdelen är de stora barngrupperna på för liten yta.

– Barnen är mer högljudda i dag jämfört med när jag började. Det är de stora gruppernas fel. Barnen måste överrösta varandra. Är det något man som fritidspedagog blir trött av är det den höga ljudvolymen, konstaterar hon.

Uppe i klassens grupprum är det dock till att börja med ganska lugnt i dag. Flickorna sitter i två grupper och ritar medan pojkarna sitter på golvet och bygger med kaplastavar. Könssegregrationen är total. Efter en stund bryts den dock upp. Det är dags för halva gruppen att äta mellanmål. De ska snart i väg för att göra sig i ordning för en uppvisning i skolans idrottssal med ”Vår teater” som är en del av Kulturskolan Stockholm.

När de förväntansfulla har gett sig i väg efter att ha fått lyckosparkar av Ingalill Petrini kan de andra breda ut sig i väntan på att det är dags för dem att som publik inta sina platser. Efter ett tag tröttnar dock de kvarvarande pojkarna på att bygga och börjar i stället kasta stavarna på varandra. Dags för Ingalill Petrini att avbryta och be dem gå och tvätta händerna inför mellanmålet. Det har klassens lärare Annika Karlsson ställt i ordning i klassrummet innan hon gick i väg för att handla lite till det ”föräldra-drop in” som ska avsluta den här dagen efter teateruppvisningen. Ett väl fungerande samarbete med en klasslärare som har förståelse för fritidspedagogens arbetssituation är något som Ingalill Petrini framhåller som viktigt för att hon ska trivas.

– Förr var det vanligt med lärare som bara sa hej då efter en skolutflykt utan att inse att han eller hon borde stanna kvar en stund så att fritidspedagogerna kunde ta rast innan de blev ensamma med barnen. En småsak, men viktig i längden för att man ska orka, säger hon.

Egen planeringstid och tid för reflektion är andra saker som hon framhåller som viktiga för att man som fritidspedagog ska orka ett helt yrkesliv. På Katarina Södra skola fungerar det bra. Eftersom de är två
fritidspedagoger i klassen kan de turas om att gå i väg och planera enskilt. Dessutom har såväl klassens lilla arbetslag som ettornas stora arbetslag var sin fast tid varje vecka för gemensam planering.

– Jag tycker att det är viktigt att man som fritidspedagog står på sig och inte låter läraren äta upp en utan säger ifrån att man har rätt till egen planeringstid. Men det är klart att det är lättare när man har en skolledning som vi har som stödjer oss, säger Ingalill Petrini.

Möjlighet till vidareutbildning är ytterligare en sak som krävs för att trivas med samma yrke under lång tid.

– Ja, för annars stagnerar man och det vill man ju inte. Inte jag i alla fall, konstaterar Ingalill Petrini.

Hon har under årens lopp bland annat läst en högskolekurs i ”teknik och experiment”. Liksom en om ”barn med behov av särskilt stöd”. Dessutom brukar hon gå på hel- och halvdagsföreläsningar då och då. Stödet från skolledningen har varierat genom åren men den nuvarande försöker alltid ordna så att det går att ta ledigt. I förra veckan var Ingalill Petrini till exempel på en föreläsning om mobbning. Särskilt bra eftersom hon har ansvaret för att handleda skolans kamratstödjare. Dessutom har hon livskunskap med sin klass en gång i veckan.

Med bara tre år kvar till pensioneringen ångrar hon inte sitt yrkesval. Hon började som förskollärare 1971, men gick efter 15 år över till att arbeta på fritidshem för att hon ville få omväxling genom att arbeta med lite äldre barn. Något som gick smidigt på den tiden eftersom hennes utbildning, till skillnad från dagens, var inriktad mot barn från 0 till 12 års ålder. Riktigt redo att lämna yrket helt vid pensioneringen är hon inte.

– Nej, jag tror att jag skulle vilja komma in någon gång i veckan och hjälpa till när det behövs, säger hon.

När hon ser tillbaka kan hon konstatera att 1980-talet var fritidshemmets riktiga guldålder.

– Då slösades det kanske nästan lite för mycket. Men det var goda tider och barnen på fritids hade det bra. Vi samlade in pengar och åkte på läger. När jag träffar barn som gick på fritids på den tiden minns de fortfarande hur kul det var, säger Ingalill Petrini.

När hon får frågan hur hon tror att fritidshemsverksamheten kommer att se ut om 25 år är det tillbaka till den tiden hon drömmer sig, till de större lokalerna och den verksamhet som de och den goda ekonomin tillät.

– Men det blir nog inte så igen, det tror jag inte.
Jag tror att om verksamheten ska finnas kvar måste fritidspedagogernas löner och status höjas. Annars tror jag att många kommer att fly yrket, särskilt nu med den nya förkortade utbildningen, säger hon.

Den jobbigaste perioden under hennes yrkesliv var under besparingsåren i början av 2000-talet när det gjordes nedskärningar i personalstyrkan.

– Det var tråkigt när kollegor fick gå och det kändes tungt att jobba vidare. Men efter ett tag vänjer man sig vid förändringarna och jobbar på som om det alltid har varit så, berättar Ingalill Petrini.

Hon har blivit lite luttrad med åren. Häromdagen såg hon i tidningen att något parti gick ut och lovade att göra något åt de ständigt växande barngrupperna.

– Men det var nog bara valfläsk, konstaterar hon och ber de kvarvarande barnen gå ut i korridoren för att ta på sig jackorna.

Det har blivit dags att inta publikplatserna inför eftermiddagens teaterföreställning.