Vem vill vara datornörd?

Dagens barn är mer eller mindre uppväxta med datorer. Datorn och allt som hör till den har blivit en naturlig del av vardagen, kanske till och med ett intresse. Hur har då Fritidspedagogen bevakat utvecklingen?

Man kan börja med att krasst konstatera att datorn inte har varit någon het potatis. Inte heller när läsarna själva tycker till eller skriver. Endast ett fåtal läsarinlägg under trettio år har berört ämnet. Samtliga har uppmanat till att använda datorer och internet i fritidshemmet.

Men det börjar bra. När datorn gör intåg i tidningen 1988 gör den det med buller och bång. Apparaten – för det rör sig bara om en ynka – beskrivs i lyriska ordalag. ”Det fina med datorn är att den tillåter att man gör bort sig eller gör fel utan att man behöver bli generad eller bedömd. Den tillåter att man väljer sin egen takt, den blir aldrig trött och har obegränsat tålamod – samt ger svar omedelbart.”

Artikeln handlar om att Borlänge kommun får 110 000 kronor för projektet ”ny informationsteknologi på fritidshem”. En fritidshemsavdelning med nio stycken nio- till tioåringar vid barnstugan Fyrklövern på Tjärna Ängar deltar i projektet. Personalen får ett halvårs förberedande utbildning och, som grädde på moset, handledning en gång i veckan när datorn finns i verksamheten. Varje barn arbetar sedan vid datorn ungefär en timme i veckan med att göra en fritidshemstidning. Femtio exemplar säljs i närområdet och pengarna går till fika och glass.

Förutom extra godsaker har projektet fler fördelar. Barn som har svårt att läsa och skriva arbetar gärna med ordbehandlingsprogram i datorn. Flickor är lika aktiva som pojkar. Vi-känslan ökar i gruppen och ingenting i den ordinarie verksamheten behöver försakas.

Datorn är framtiden, kort och gott.

Inte bara denna tidning blåser på stort. Projektet får internationell genomslags-kraft. Fritidshemmet besöks av sovjetisk teve, som gör ett inslag inför svenska stadsministerns besök i Sovjet och av Apple Computer från USA, med anledning av en jubileumsskrift om företaget.

Sedan följer några års tystnad. Under nittiotalets början berörs datorn lite flyktigt som arbetsredskap och fenomenet ”datorkörkort” introduceras.

Men 1996 spottar vi upp oss igen. Artikeln ”Språket utvecklas på skärmen” handlar om Fågelroskolans fritidshem i Göteborg, där fritidspedagogerna är skolans dataexperter. I fritidshemmet lär sig barnen datateknik och där får också skolans övriga personal svar på frågor om dataprogram och trasslande hårddiskar.

I samma nummer skrivs det om Yggdrasil, en öppen fritidsverksamhet i Stockholm för runt hundra mellanstadieelever som drivs av dataentusiasten Ola Hassbring. Yggdrasil ståtar med tre datorer, nätuppkoppling och egen hemsida. Men smakar det så kostar det. Internetabonnemang går lös på 2 000 kronor per år, hemsidan kostar lika mycket plus teleavgifter. Program och spel kostar ytterligare några tusenlappar. För att finansiera verksamheten driver man ett eget lunchkafé och hyr ut lokaler till olika evenemang. Ola Hassbring tycker ändå att det är värt mödan och att alla fritids med självaktning borde vara kopplade till internet för att synas.

Året därpå studerar etnologen Barbro Johansson barns datoranvändande genom en doktorsavhandling. I artikeln ”Dataspelen lär barnen hantera alla intryck” säger hon att dataspelande är ett sätt för barn att lära sig hantera den flod av intryck som sköljer över dem varje dag. Det lär dem uppfatta komplicerade situationer och att fatta snabba beslut, vilket i sin tur är kompetenser som kommer att krävas i det dagliga livet.

Spelen Sim City och Doom tillhör de populäraste spelen under denna period. Det förstnämnda går ut på att bygga ett samhälle, det andra på att skjuta ner folk. Men Barbro Johansson menar att ett våldsamt dataspel inte behöver vara värre än att leka indianer och vita, det kan vara ett sätt att handskas med normala aggressioner som livet skapar.

Samma år, 1997, fortsätter tråden med dataspel. Johanna Graf är fritidspedagog och skribent och i artikeln ”Dataspel på gott och ont” fördjupar hon sig i datorspelande och studerar utbudet. Hon menar att det är dags att fundera över hur man bäst kan använda datorernas program och spel i fritidshemspedagogiken. En av anledningarna till att man ska använda dator på fritidshem är att långt ifrån alla barn har tillgång till datorer hemma.

Hon gör även ett test på cd-rom spel, så kallade lek- och lärspel för 6–12-åringar. Ett tjugotal barn agerar testpiloter och svarar på vilka tre spel de helst skulle vilja fanns på fritids. Barnens föräldrar får svara på vilka spel de tycker att barnen spelat mest och vilka som håller bäst i längden.

Spelen som går hårdast in för att lära barnen traditionella skolkunskaper får lägst betyg. De tre spel som får högst betyg av både barn och vuxna är Sim City, Backpacker och Pettson och Findus. Tre spel som funkar även så här flera år senare, kan man konstatera.

Inte förrän 2005 dyker datorn upp på allvar i tidningen igen. Denna gång handlar det om en datorsatsning i Mörbylånga på Öland, att fritidspedagogernas arbete är en viktig del i barnens datorutbildning. Reportaget är från Färjestadens skola där pedagogerna har gått 20-poängskursen ”Datorn som pedagogiskt verktyg”. Det leder till en verksamhet full av datorkörkort, nättidningar och nyhetsprogram. Efter en blick på hemsidan kan man konstatera att verksamheten verkar hålla i sig så här fem år efteråt. Hemsidan är i allra högsta grad levande och man har även en egen blogg.

I samma nummer diskuteras även datorspel under rubriken ”Våldsam eller smart av datorspel?” Trots att teve- och datorspel är så vanligt är forskarna oense om spelandets effekter. Forskaren Cecilia von Feilitzen diskuterar hellre allmän mediepåverkan än påverkan från teve- och datorspel eftersom det råder brist på studier om hur spelen påverkar över en längre tidsperiod.

Eva Kingsepp doktorerar i teve- och datorspel och konstaterar att bara för att spelen blir våldsammare så blir inte spelarna blodtörstigare. Våld har tilltalat i alla tider och barn har alltid lekt krig. Spelen säljer på att de innehåller något tabubelagt, förbjudet och extremt.

Spelen styrs dessutom av spelaren, det är inte som film och teve där tittaren inte kan påverka.

Forskaren Else Nygren menar att datorspel ger ”workout för hjärnan” och att de är utvecklande. Visst kan stillasittande vara ett problem, men man sitter still när man läser också. Hon menar att varje nytt medium får stå ut med den diskussionen. Fördelarna med datorspel överväger ändå, barnen letar kunskap och lär sig prata engelska.

Vuxna ska inte förfasa sig, tycker hon, de ska delta i barnens intressen. De leker sig till färdigheter som de kommer att ha nytta av i framtiden.

Under rubriken ”Följ med barnen ut på nätet” får man 2008 ta del av projektet ”surfa säkert” på Villanskolan i Ängelholm. Det bottnar i den aktuella debatten efter dödsskjutningar på en skola i USA, som sattes i samband med våldsamma datorspel.

”Vi visste inget om barnens värld på nätet” konstaterar en fritidspedagog och en it-pedagog och försöker ändra på saken. Genom projektet får personal och föräldrar fortlöpande utbildning och målet är att barnen ska surfa säkert och tänka kritiskt. På fritidsklubben har man bland annat värdegrundsövningar som utgår från nätet, som till exempel sajten Snyggast.

Råd som pedagogerna ger är att det är viktigt att både följa med barnen ut på nätet och samtidigt ge dem något annat, som skapande, rörelse och frisk luft. Barn behöver vuxnas stöd på nätet, men inte förbud. Det talas också om nätmobbning bland barnen, att det är lätt att bli tuff framför datorn. Som vuxen ska man tala om hur man ser på sidorna de besöker och sätta gränser – men inte förbjuda.

I samma veva presenterar fritidspedagogen och forskaren Anna Klerfeldt sin avhandling ”Barns multimediala berättande, en länk mellan mediakultur och pedagogisk praktik”. Den bygger på observationer om hur barn och pedagoger arbetar och samspelar vid datorn. Tyvärr är det vanligt att datoranvändandet omgärdas av en mängd regler, namnlistor och äggklockor som mäter minuter. Men datoranvändande är inte bara spel och surfande, betonar Anna Klerfeldt. Datorn kan användas som ett skapande redskap till att göra bilder och berättelser med. Hon menar att ”vill man syssla med språkutveckling, ja då ska man intressera sig för skapande på dator”.

Platsen vid datorn kan bli livlig när barn och personal möts tillsammans. Åsikter byts och bryts, kreativiteten flödar och man har roligt. Man behöver inte sitta där ensam och det måste inte vara tyst och avskilt. Anna Klerfeldt menar att samarbete är en grundpelare hos fritidspedagogerna, att lära sig varandras kulturer och att lära sig umgås.

I år har vi börjat lovande. I första numret av tidningen skrev vi om att ”Lösen är lösningen” i skånska Kvidinge, där man genom en fritidsblogg för specialinbjudna har hittat ett smart sätt att informera föräldrarna. I förra numret presenterade medieforskaren Elza Dunkels och fritidspedagoger på Minervaskolan i Umeå ”två sidor av samma mynt”, det vill säga olika syn på barn och internet.

Och det är väl den olika synen både på datorer och datoranvändande som har varit en röd tråd genom åren. Datorn kan ses som ett arbetsredskap för de vuxna, som ett pedagogiskt verktyg, som en spelmaskin eller som en väg till internet och dess möjligheter och omöjligheter.