Samverkan är den största framgången

På meritlistan står, bland mycket annat, fritidspedagog, lärarutbildare och före detta första vice ordförande i Lärarförbundet. Numera är hon pensionär men samtidigt redaktör för en serie forskningsskrifter.

När Fritidspedagogen firade 25 år (vi gillar att fira) skrev Solweig Eklund i krönikan ”Baktanken” om
vikten av informellt lärande under rubriken ”Barn lär överallt – frågan är vad?”. Då nämnde hon också samverkan mellan fritidshem och skola, att man sedan länge har insikten att det har stor betydelse för barnens lärande hur barnen har det när de inte är i skolan.

Så här fem år efter krönikan summerar hon just skolsamverkan som fritidspedagogernas största framgång. Det var i början på nittiotalet som de ”knackade på skolans dörr” och erbjöd sin kompetens. Grupper av fritidspedagoger, i olika delar av landet, hade samma funderingar.

– De tyckte att det var rimligt att vara där barnen är och alla barn går i skolan, säger Solweig Eklund.

Den integration mellan skola och fritidshem som nu finns grundar sig på spontana initiativ från fritidspedagogerna själva. Samverkan var från början inte ålagd och inte något som bara hände. I början fick fritidspedagogerna också argumentera för sin sak, vilka vinster det skulle leda till om de också verkade i skolan och därmed kunde erbjuda ett större sammanhang för barnen.

I dag ingår fritidspedagoger i skolans arbetslag och verksamheten regleras i skollag och läroplan.

– Många studier har gjorts och de visar att den här utvecklingen har varit positiv, för verksamheten och framför allt för barnen. Det här är också något som fritidspedagogerna har fått mycket credit för, säger Solweig Eklund.

När fritidspedagogerna gjorde sitt intåg i skolan betraktade de det som självklart att de bidrog till barnens lärande. Närmare bestämt det informella lärandet vilket utgår från barnens egna erfarenheter och från situationen. Samma ambitioner finns som vid formellt lärande och det är lika viktigt pedagogiskt. Idealet är en befruktning mellan formellt och informellt lärande och att olika lärargrupper bidrar till att barn lär sig på olika sätt.

Men något har hänt på senare år, menar Solweig Eklund. Hon ser tendensen att fritidspedagoger mer och mer anammar det formella lärandet.

– De vill att det ska vara tydligt vad det är för lärande som sker under deras ledning och det är svårt att tydliggöra informellt lärande. Det är mycket
enklare att beskriva det formella lärandet, vilket inte betyder att det därmed är viktigare.

Ofta sägs det annars att fritidspedagoger är dåliga på att just beskriva och ”sätta ord på vad de gör”, att det är något specifikt för yrkesgruppen. Att man jämför sig med förskollärare och tycker att de är bättre på att förklara sin verksamhet.

Solweig Eklund skakar på huvudet åt mitt påstående.

– Jag vet inte det! Jag känner igen det du säger men undrar om det stämmer. Alla lärare har problem med att ”sätta ord på vad de gör”, skulle jag vilja säga och det beror framför allt på att läraryrkets olika grenar är så komplexa.

Vi kommer in på vilka hinder det har funnits för fritidspedagogerna under årens lopp. Ett genomgående dilemma, som Solveig Eklund ser det, har varit lärarutbildningen.

– På lärarutbildningarna talar man om vad skolan och fritidshemmet borde vara, snarare än att beskriva,
problematisera och analysera hur det faktiskt är. På det sättet tror jag att en del praktisk erfarenhet går förlorad.

Hon tror också att det kan vara särskilt problematiskt för just fritidspedagogutbildningen eftersom inriktningen och förväntningarna har förändrats ganska kraftigt under årens lopp. Man problematiserar inte, utgår inte från hur det ser ut i verkligheten. Fenomenet det leder till kallar hon för ”praktikchock”. När den nybakade läraren kommer ut och ska börja arbeta i en verksamhet, känner hon eller han inte igen sig.

En stor brist för fritidshemmens utveckling är i stort avsaknaden av forskning och utvecklingsarbete, både i utbildningen och i verksamheten. Fler fritidspedagoger bör delta i kunskapsutvecklingen för yrket och för lärande inom ramen för barns fritid.

Vetskapen om att socioekonomiska förhållanden har stor betydelse för barns skolframgångar ger fritidshemmen en betydelsefull roll för många barn – och det borde vi veta mer om.

– Det är ingen liten grupp barn vi pratar om. På fritidshemmen går 80 procent av alla 6–9- åringar, det vill säga nästan 347 000 barn. Och hur ska verksamheten utvecklas så att fler äldre barn får en meningsfull och lärande fritid?

Verksamheten förändras ständigt, precis som samhället. Förändringar i samhället speglar barnen, de blir annorlunda, får andra behov och det krävs nya sätt att organisera verksamheten. Det här är knappast några nyheter. Behoven i samhället har alltid styrt fritidshemmens existens.

Den gamla grundtanken om att fritidspedagoger ska bygga en bro mellan skola och hem håller fortfarande, tycker Solweig Eklund. Efter skolan har barn fritid och den spenderar de inte i hemmet. Sfären mellan skola och hem har fått benämningen fritidshem och där behövs det lärare. Hon menar att fritidshemmets – eller fritidspedagogens – två viktigaste utmaningar är den sociala integrationen mellan barnen och att höja utbildningsnivån i samhället.

– Om vi ska klara de höga krav som ställs i samhället, om lika möjligheter, då måste vi höja utbildningsnivån på individerna. Fritidspedagoger ska lära barn om människolivet, sammanfattar Solweig Eklund.

Vad säger hon då om debatten som har pågått under bra många år och som på senare tid har fått ett uppsving, den om huruvida man ska kalla sig fritidspedagog eller lärare?

Solweig Eklund drar paralleller till läkarkåren. En läkare presenterar sig ofta med sin specialisering, till exempel gynekolog eller kirurg, men är i grunden läkare till yrket.

Så det är naturligt att säga fritidspedagog, det är specialiseringen.

– Samtidigt borde det vara självklart att se sig som en lärare, att man har de förväntningarna på sig själv att man lär barnen något.

På senaste tiden har fritidspedagoger åkt på ett par rejäla bakslag. Dels den förkortade lärarutbildningen och dels den uteblivna legitimationen. Lägg därtill de larmrapporter och nedskärningar då det gäller fritidshem som återkommer år efter år. Barngrupperna blir större och större, personaltätheten och utbildningsnivån på personalen minskar. Nyligen kom Skolinspektionen med en nedslående rapport efter en kvalitetsgranskning av fritishem. Hur kunde det bli så här?

Solweig Eklund poängterar att nedskärningar inte bara har drabbat fritidshem utan hela skolan, samma sak gäller förändringar. Både barngrupperna och klasserna har blivit större.

Men värst drabbade är ändå fritidshemmen.

– På något sätt har man ändå hela tiden tyckt att det har gått att ta in fler barn i grupperna.

Att skolan ändå klarat sig bättre då det gäller nedskärningar beror på skolplikten, tror hon. Fritidshem är en frivillig verksamhet, inte en obligatorisk.

– Jag skulle vilja säga att det beror på en allmän slapphet att det blivit som det blivit. Från samhällets sida, från politiker, från skolledare ...

Hon säger att hon också har funderat runt bristande yrkesansvar när det gäller all den kritik som kommit från Skolverket och Skolinspektionen. Både då det gäller rektorer och fritidspedagoger. Att man inte alltid kan hänvisa till att ”man är ålagd” att göra något.

– Jag tycker att man inte ska acceptera allt utan ta ansvar för sitt yrke. Man ska tänka: ”Vad ska jag se till att jag gör med de kunskaper som jag har? Vad har jag för yrkesansvar? Vad är yrkesetiskt försvarbart?”

Apropå yrket fritidspedagog kommer vi osökt in på två andra ämnen i hetluften, nämligen lärarutbildningen och legitimationen. Regeringens förslag om legitimation omfattar inte fritidspedagoger eller lärare med examen enbart mot fritidshem.

– Det är förstås anmärkningsvärt eftersom med legitimation följer ett större ansvar. Vem ska ta det för fritidshemmen eller fritidspedagogiken? För barnens skull är det ju oerhört angeläget att man vet var ansvaret ligger. Men det finns lösningar för framtiden, säger Solweig Eklund.

Fritidspedagoger som redan i dag har en lärarexamen med inriktning mot bland annat fritidshem och skolans tidigare årskurser, kan ansöka om lärarlegitimation. Den vanligaste vägen, enligt regeringens promemoria som kom i början av maj, blir nog att de kompletterar med studier i ett par ämnen för att bli behöriga lärare och därmed få möjlighet att få legitimation som lärare.

– Det har förstås fritidshemmen också nytta av, att där finns lärare i fritidspedagogik som är behöriga i ämnen som till exempel bild, musik – eller svenska. Vilket inte är konstigare än att man är behörig lärare i slöjd och matematik i skolan, påpekar hon.

Regeringen skriver också i promemorian att i och med nya lärarutbildningen 2011 kommer alla lärare med inriktning mot fritidshem också att vara utbildade för något av grundskolans ämnen och de kan därmed ansöka om lärarlegitimation som andra lärare. Så det riktigt anmärkningsvärda i sammanhanget tycker Solweig Eklund är att regeringen inför en förkortad utbildning.

– Regeringen borde i stället följt utredaren Sigbrit Frankes förslag att förlänga utbildningen till fyra år. Nu menar jag att de blivande lärarna bör planera sin utbildning så att den blir fyra år direkt – eller på några års sikt. Det tjänar den enskilde på och det tjänar barnen och verksamheten på. Lärare med längre utbildning är självklart bra både för fritidshemmet och för skolan.

Men kanske kan allt det som just nu ses som hinder i slutändan leda till något gott.

– Kanske behövs det för att fritidspedagogerna, rektorerna och andra ansvariga ska ta tag i utvecklingen. Så det föds nya intressen för att utveckla verksamheten och att fler engagerar sig, påbörjar forskarutbildning och bidrar med ny kunskap för utveckling av fritidspedagogiken och dess innehåll, hoppas Solweig Eklund.